måndag 12 juni 2017

Centern hyllade Ålandsrörelsens ledargestalter

På självstyrelsedagen 9 juni hade jag äran att på Centergruppens vägnar hålla ett s.k. gruppanförandet vid det festplenum som hölls med bl.a. Sveriges talman Urban Ahlin som gäst och talare.  Innehållet i de totalt sju gruppanförandena visade med all önskvärd tydlighet varför det behövs denna stora mängd olika partier! Nedan mitt anförande i sin helhet.

ÅLANDS LAGTING
Festplenum Självstyrelsedagen 2017
Centerns gruppanförande / Harry Jansson

Trots att det politiska målet icke blev nått, är min livliga önskan och mitt hopp, att vi, den lilla folkspillran, som i många avseenden lever i säregna förhållanden på Ålandsöarna, att vi för framtiden mer och mer må få stå i andlig, kulturell och nationell beröring med det svenska moderlandet och dess folk. Då erhålla vi näring och styrka att hävda vår nationella särart.
Dessa ord ärade talmän, landshövding och åhörare, återfinns i bondehövdingen Johannes Erikssons minnen av Ålandsfrågan 1917-1921. Denna framtidshälsning vittnar om en djup insikt om de utmaningar som väntade ett Åland vars tredje försök till återförening med Sverige hade misslyckats i Genève 1921. En unik folkrättslig lösning såg dagens ljus men ålänningarna kände sig just då bara träffade av ett dråpslag,

Tillsammans med Julius Sundblom och Carl Björkman bildade finströmsbonden Johannes Eriksson en imponerande ledartrio för Ålandsrörelsen. Den nyligen födda staten Finland mötte här en trio bestående av brinnande visionärer och hårdföra praktiker. Av en ren slump undgick Johannes Eriksson de övriga tvås öde att i juni 1920 föras bort i fångenskap.
Tack vare diplomatiska källor vet vi idag att just detta finländska övergrepp hade avgörande betydelse när Nationernas Förbund den 24-27 juni 1921 tvingande fram nya eftergifter. Utan Sundbloms och Björkmans fängslande – och därpå följande internationella uppmärksamhet – hade Ålandsfrågan sannolikt avgjorts enbart utgående från den autonomilag som Finlands riksdag godkänt redan
år 1920. Således ingen garantilag för ålänningarna och – framför allt – ingen Ålandsöverenskommelse mellan Finland och Sverige.

För Johannes Eriksson hade så otroligt rätt i sin framtidsförhoppning. Med kniven på strupen hade Finland visserligen tvingats bli ett föregångsland genom att acceptera ett nationalitetsskydd för ålänningarna som världen varken före eller efter år 1921 skådat. Men utan redan nämnda garantilag och Ålandsöverenskommelse så hade autonomin aldrig blivit långsiktigt hållbar.
Efter 95 år av åländsk autonomi kan vi ålänningar idag känna både tacksamhet och ödmjukhet inför de uppoffringar som kännetecknade autonomins fäder. Tacksamhet för att de grundvalar som drogs upp för nästan 100 år sedan starkt bidragit till ett blomstrande örike. Ödmjukhet över deras förmåga att från ruta noll börja bygga ett helt unikt autonomisystem. Särskilt vi som i drygt tio års tid kämpat med att förverkliga nästa nivå av åländsk autonomi, bl.a. inom ramen för Ålandskommittén, kan konstatera att de finns företrädare som haft det betydligt tuffare.

Ålands stora tänkare Johannes Salminen lyckades även sammanfatta Ålands speciella relation till Finland på ett slående sätt: när en grupp på 30 000 söker sin egen väg talar man överlägset om ”separatism”, när tre miljoner gör samma sak spelar man Finlandia.
Relationen mellan Åland och Finland har som alltid i samspelet mellan autonomi och centralmakt kännetecknats av konflikter och rättskamp. Inget tyder heller på att dramatiken framöver kommer att avta. Den som tvivlar på denna utsaga kan med fördel läsa den senaste självstyrelsepolitiska redogörelsen som debatterats i denna sal den gångna veckan. Flera stora finska statliga reformer hotar nämligen att påverka Åland på ett sätt som förvånar tíll och med de mest garvade åländska politikerna.

Vad åter en ny finsk generation av finska politiker och tjänstemän dock kommer att få lära sig är att ålänningarna fortfarande efter snart 100 år av autonomi har kvar samma grundkänsla som Ålandsrörelsens förgrundsgestalter: en liten folkspillras rätt bör vara lika värdefull som de stora folkens.
Grundtonen i Centerns anförande är som ni alla märkt präglat av de vedermödor som de facto en erövrad autonomi utmanas av. Vi skall dock aldrig bortse från att hundraåringen Finland är en fungerande rättsstat och att ålänningarna alltid kunnat lita på att Republikens President och Högsta Domstol avvärjer politiska attacker mot Ålands konstitution. Detta har gett oss en grundtrygghet som gjort att vi vid marknadsföringen av Ålandslösningen till minoriteter världen över ofta får svaret: jo, er autonomi är säkert bra men då måste vi också få tillhöra Finland!

Ärade talmän! Nationernas Förbunds avgörande 1921 var en kompromiss som gav Finland en begränsad suveränitet över Ålandsöarna, Sverige en garanti om att öarna skulle förbli fredade från militär närvaro och ålänningarna själva politisk autonomi.
Tillsammans har Finland, Sverige och Åland ett ansvar för att Ålandslösningen ska förbli Nationernas Förbunds enda framgångsrika bidrag till eftervärlden. Låt oss gemensamt ta detta ansvar!

måndag 5 juni 2017

Regeringsblocket vägrade åter att lyssna


Lagtinget beslöt den 31 maj efter omröstning att alla kommuner ska in i en gemensam räddningsmyndighet. Från oppositionens sida har Centern, ÅF och OBS gjort allt för att få regeringsblocket att tänka om och istället gå in för en lösning som de frivilliga brandkårerna kunde leva med. Men än en gång förgäves. Den nya myndigheten ska bildas via tvång och Mariehamn ges möjlighet att styra verksamheten. Därtill blandas den nya myndigheten ihop med räddningsverkets operativa vardag på ett sätt som är direkt olycklig. 
Många av de frivilliga brandkåristerna är djupt oroade för vad ovan nämnda sammanblandning kommer att betyda i framtiden. Under lagtingets diskussion föreslog undertecknad därför att den nya räddningsmyndigheten skulle vara helt fristående från Mariehamns stad. Regeringsblocket valde dock att än en gång prioritera stadens intressen fram om en fungerande helhet.
Nedan återfinns den insändare jag publicerade den 5 juni som ett svar på den kritik som företrädare för räddningsverket riktade mot mig den 2 juni.

Hoppet inte ute för frivilliga krafterna

Räddningsverkets angrepp på min person senaste vecka vittnar om att kritiken av den omtalade s.k. krisövningen i november 2016 träffade en synnerligen öm punkt. Jag beklagar att jag missuppfattat själva klockslaget men faktum kvartstår att arrangörerna utgick från att de frivilliga brandkåristerna skulle lämna sina arbeten för att delta i en övning. Ifall avsikten var att faktiskt involvera FBK hade övningen givetvis förlagts till helg eller kvällstid. Helst vid mörkrets inbrott för att säkerställa den realistiska sidan. Utan att gå in på alla detaljer kring övningen, såsom bristen på kommunikation, visar händelsen att Mariehamns Räddningsverk (MRV) i alla fall i nuläget inte är moget att ta hand om den frivilliga räddningstjänsten.
Varför detta fokus på en enskild övning? Svaret är att Jomala FBK:s frånvaro från övningen använts som (enda) argument för varför det behövs en ny gemensam räddningstjänst. Socialdemokraten Tony Wikström lyfte t o m ”ett varningens finger* i plenum genom att säga det är dags att bilda en gemensam myndighet ”då en storövning som för inte alldeles för länge sedan hölls och som Jomala FBK inte ens dök upp till”. I likhet med partikollegan Igge Holmberg nedvärderar gärna Wikström FBK-arnas roll och betydelse för ålänningarnas trygghet.
De frivilliga brandkårerna är tvärtom ryggraden i det åländska räddningsväsendet. Från Centerns sida har vi tillsammans med ÅF och OBS gjort allt för att stadspartierna skulle backa från idén om ännu en tvångslag. Ett alternativ de flesta kunnat leva med hade varit en helt fristående räddningsmyndighet. MSÅ, Lib och S valde dock att än en gång slå dövörat till och skapar en myndighet som i vardagen blandas ihop med MRV och dess ambulansverksamhet. Mycket olyckligt och med tanke på Marihamns FBKs öde direkt illavarslande för existerande FBK.
Men ännu är inte allt hopp förlorat. Även om tvångslagen (mot förmodan) klarar den kommande lagkontrollen via ÅD och HD återstår den dag LR beslutar om den nya myndigheten. Jag utgår från att flera kommuner i så fall besvärar sig och att HFD därmed prövar vad skyddet för den kommunala självstyrelsen egentligen är värt. Tidigast 2019 har vi förmodligen svaret på den frågan.