torsdag 6 december 2012

Dags för politiskt EU-försvar!

Det är bara löjligt att argumentera för en åländsk plats i Europaparlamentet genom att hota med ett nej till Kroatiens anslutningsavtal!

För denna slutsats argumenterar Nya Ålands Nina Fellman den 5 december. Reaktionen är utgående från Fellmans politiska hemvist och genom åren väldokumenterade svala inställning till Ålands särställning, inte direkt överraskande. Direkt häpnadsväckande är dock Fellmans parallell till att "till exempel de stora tyska förbundsstaterna inte har en egen representation i parlamentet". Istället för att peka på att t.ex. Danmark ordnade en EU-plats till Grönland (när ön inte ens hade självstyrelse!) och att den tyska minoriteten i Belgien likaså garanterats egen EU-representation, använder Fellman de tyska delstaterna som motargument.

Undertecknads åsikt är alltså att Åland via Kroatiens kommande anslutning till EU ska ta tillfället i akt att markera kravet på en egen EU-plats. Lagtinget bör helt enkelt låta bli att ge sitt bifall till den lag med vilket EU-fördraget sätts ikraft i Finland. I motsats till vad Nina Fellman tror påverkas inte Kroatiens anslutning av att Ålands bifall dröjer i avvaktan på att vår EU-plats äntligen får en lösning.

I snart 20 år har Åland fått ta stryk av byråkraterna i Bryssel. Tusentals timmar har framgångsrikt lagts ner på att jaga åländska traditioner allt medan de stora EU-elefanterna tillåtits bryta mot EU-fördragen gång på gång. EU-jakten har varit kostsam för ålänningarna och beträffande vårjakten väntar säkert nya duster med hot om repressalier.

Det är hög tid att Åland får ett politiskt EU-försvar! I och med Kroatiens EU-inträde ska platserna i Europaparlamentet förhandlas om före nästa EU-val år 2014. Därmed får Finland en möjlighet att uppfylla sitt löfte om att utverka en extra plats för Åland.

Kan en tillräcklig minoritet om elva ledamöter uppbådas i lagtinget för en vänta-och-se-linje? Med tanke på att det från obundnas sida framställdes som "landsförräderi" att rösta för Lissabon-fördraget år 2010 - där ett nej hade ställt Åland utanför unionen - så måste det starkaste stödet för denna linje finnas i det partiet.
Risken är uppenbar för att de svenskspråkiga i Finland efter EU-valet 2014 saknar en egen representation på EU-nivå. Kanske dags att inse att Åland kan vara nyckeln till ett fortsatt EU-inflytande?


torsdag 1 november 2012

Dags för museum eller nytt nordiskt liv?

Låt mig betona en sak allra först: det nordiska samarbetet är bland det bästa som hänt under Ålands 90 år av självbestämmande. Medlemskapet i Nordiska rådet (NR), länge motarbetat av Finland, har gett åländska politiker och tjänstemän en viktig plattform för kontakter och nya samarbetsformer genom årens lopp. Tillsammans med medlemskapet i det parlamentariska Östersjösamarbetet (BSPC) utgör NR-samarbetet de enda internationella arenorna där åländska politiker kan agera precis som de stora ländernas parlamentarikerna vad gäller inflytande och påverkan. Det är alltså den personliga egenskapen som till stor del avgör om en åländsk politiker lyckas påverka mötesbesluten och inte hur många människor du faktiskt representerar.
Trots allt det positiva för Ålands del, kan dock inte heller vi ålänningar bortse från att NR behöver nytt innehåll och därmed ett nytt liv. Annars är risken stor för att statsministrarna m.fl. tröttnar på en apparat som mest producerar papper och diskussioner fyllda med allehanda rekommendationer. I 60 år har organisationen trampat på i samma spår samstidigt som de banbrytande besluten nu börjar bli rätt åldersstigna.
För vi se en utveckling mot en sorts förbundsstat eller går samarbetet vidare i sedan länge upparbetade spår? I dagsläget är det omöjligt att förutspå den kommande färdkartan i o m att inte minst EU:s vacklande bygge har ett avgörande inflytande över hur samtalen i de nordiska huvudstäderna gestaltas.
Men redan nu finns det i alla fall ett spännande tryck för att starta en process mot fördjupat nordiskt samarbete. I flera publikationer under de senaste åren pläderar författarna för ett nytänkande och ett stärkt nordiskt varumärke. Sveriges och Finlands gemensamma beslut om att delta i luftövervakningen av Island är för mig ett första besked om att högsta politiska ledning i respektive land ser ett faktiskt mervärde i det nordiska samarbetet..
Men det är inte lätt att vara liten: i den senaste boken om nordiska visioner saknas de autonoma områdena helt och hållet. Trots att över 150 personer fått ge sin syn på morgondagens NR.

onsdag 31 oktober 2012

Ålänningen som blev unik

Efter att ha deltagit i tre dagar av nordiskt råd i Helsingfors, blir jag än en gång imponerad av att vår egen Olle Salmén en gång fungerade som president för organisationen med representanter från de åtta parlamenten. För att lyckas med en sådan sak krävs det först en enighet inom den agna gruppen inom rådet, i Olles fall den s.k. Mittengruppen. Sedan ska ytterligare en av de större poliriska grupperna övertygas om kandidatens förträfflighet.
Olle inte bara lyckades med sin kandidatur. Han skötte dessutom sitt uppdrag utomordentligt. För alla som kände Olle väl, är det ingen överraskning att presidentskapet blev en succé. Tvärtom måste Olle ha känt sig som fisken i vattnet när han rörde sig bland omvärldens toppar.
Frågan är om NR någonsin igen kommer att få en president med hemvist på Åland, Färöarna eller Grönland. Presidentposten kommer framledes att ge innehavaren än större synlighet och därmed är det en åtråvärd plats för många politiker inom den nordiska familjen! Olle kommer med största sannolikhet att bli ett unikt undantag från den inofficiella regeln om att presidenten alltid ska  representera ett av de fem huvudländerna.

söndag 28 oktober 2012

Förändringens vindar blåser!

Det blåser något av förändringens vindar även över Åland. Jag tänker på slående exempel som att det nu faktiskt går att diskutera skolgång i annan kommun än hemkommunen och att södra Ålands högstadium kan tänka sig att en del av eleverna tar plats i Godby istället för i Kyrkoby, Jomala. Alla vinner på dylika lösningar!
Ett annat dagsfärskt exempel är att landskapsregeringen är enig om att det krävs driftsprivatiseringar för att få bukt med skärgårdstrafikens kostnadsökningar. Det sistnämnda är dock egentligen ett misslyckande för det åländska samhället. Vår småskalighet borde ge grunden för en pragmatisk hållning där de sjöanställda nöjer sig med rimliga villkor - och därmed tryggar sina arbetsplatser.
Kommer förändringens vindar även att påverka den åländska kyrkan? Debatten pågår och av gammal vana finns det en del röster som varnar för en utveckling där Åland går sin egen väg. Dylik tvehågsenhet får vi leva med. Det gäller för oss som alltid tror på ålänningarnas egen förmåga att med sakliga argument påvisa varför en självstyrd åländsk kyrka vore både bra och livsgivande. Synnerligen positivt att stödet för egen åländsk kyrka är betydande och omfattar en klar majoritet av befolkningen!

tisdag 4 september 2012

När en fjäder blir en höna

En politiker kan ju inte annat än tacka för publicitet! När det gäller Nya Åland och min fråga vid förra veckans stormöte om varför de som ivrar för en åländsk storkommun inte vill slopa begreppet kommun helt och hållet, så har jag dock fått oförtjänt stor uppmärksamhet.
Vid nämnda stormöte lade jag inte fram något "förslag" eller "presenterade" en idé utan vände mig till de sakkunniga och frågade varför inte enda åländsk förvaltning (dvs utan kommuner) återfanns bland de modeller som utretts. Svaret var enkelt: uppdragsgivaren LR hade på förhand bundit arbetsgruppen vid ett antal på förhand bestämda modeller (samarbetskommun, värdkommun, regionkommun och en enda storkommun). Det går ju inte att kritisera arbetsgruppen om dess händer var bundna till på förhand valda modeller.
Även om min fråga i detta skede var mer retorisk än allvarligt menad så bottnar den ändå i det faktum att jag anser det olyckligt om anhängarna av en enda kommun blir i majoritet och därmed skapar en helt ny nivå av åländskt beslutsfattande, en ny nivå med ett jättefullmäktige som inte bara ska kämpa om hur välfärden ska fördelas över hela öriket utan dessutom ska konkurrera med lagtinget om tid och utrymme.
Varför sistnämnda påstående? Jo, därför att en hel del av lagtingets ledamöter även skulle få mandat av väljarna att sitta i den kommunala salen (i stadshuset). Vid ett sådant scenario är det bättre att lagtinget blir basen för all åländsk förvaltning och vi gör en total översyn om hur ålänningens basservice ska ordnas.
Sistnämnda storreform vore givetvis en utmaning att bita i men jämfört med att omforma Åland till en enda storkommun - och åtföljande överföring av ÅHS och utbildningen till storkommunen - så är det ändå klart att föredra.
Men låt mig än en gång understryka att jag personligen anser att det är bäst för Åland, ålänningarna, helheten och självstyrelsen om vi fortsätter att utveckla öriket med de nuvarande kommunerna som bas för smärre reformer och fördjupat kommunalt samarbete. De som påstår att en kommunrefom är lösningen på morgondagens utmaningar tycks alltid glömma att i allt väsentligt kommer dagens bosättning och strukturer att leva kvar. Visserligen kan servicen ute i glesbygden läggas ner av hårdhudade politiker men samma kostnader dyker upp på andra ställen istället!

måndag 7 maj 2012

Ålands kyrka - utan Mariehamn?


I ett debattinlägg senaste vecka efterlyste Antonio Salminen från moderaterna synpunkter rörande visionen om Åland som ett eget kyrkoland.  Stödet för ett eget kyrkoland är tack och lov påfallande stort bland lagtingets ledamöter.
Utgående från en flerpartimotion med mig som första undertecknare gav ett enigt lagting våren 2010 grönt ljus för följande: ”att en utredning om överförandet av behörighet i frågor som berör de åländska församlingarna bör ingå i den parlamentariska kommitténs mandat”. Motionens rubrik lyder ”Utredning om Åland som eget kyrkoland”.
Därmed finns kyrkofrågan i högsta grad med på den politiska agendan och faktum är att lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd under ledning av talman Britt Lundberg ( c ) under maj månad kommer att diskutera just denna fråga. Orsaken är att landskapsregeringen kommenterar Åland som eget kyrkoland i en av sina redogörelser och skriver bl.a.:
”Landskapsregeringen konstaterade vid behandlingen av lagtingets beslut att det föreligger en begränsning av de åländska församlingarnas rätt att fritt disponera över sina markinnehav och att en utredning om överförandet av behörighet i frågor som berör de åländska församlingarna bör ingå i det fortsatta reformarbetet avseende självstyrelsesystemet.”
I klartext innebär allt detta att kyrkofrågan finns med när arbetet med att åstadkomma en helt ny självstyrelselag för Åland fortsätter. Min personliga strävan är att kyrkan som rättsområde kommer att tillhöra kategorin med lagstiftning som kan överföras till lagtinget när ålänningarna anser tiden mogen. Därmed skulle dagens märkliga och felaktiga fjärrstyrning av åländsk jord samtidigt upphöra. Lika viktigt är förstås att en egen kyrka kunde anpassas till dagens samhälle på ett mycket smidigare sätt än idag vad gäller själva verksamheten. En kyrka som kombinerar starka traditioner med mycket frivillig verksamhet och ett stort engagemang därför att den upplevs som ”vår egen”.
Men allt detta tillhör framtidsfrågorna. Det akuta för de åländska församlingarna är att hitta en samarbetsmodell som möjliggör en andlig verksamhet med rimliga arbetsvillkor för de anställda. Oavsett val av modell så måste samarbetet därför förbättras.
Tyvärr kommer det än en gång negativa signaler från Mariehamns församling. I likhet med stadspolitikerna – som valt att ställa Mariehamn utanför Ålands kommunförbund – väljer de folkvalda inom kyrkan att avböja varje invit till fördjupat samarbete.
Stöder verkligen stadsborna denna påtagliga ”isolering” av Mariehamn? I alla fall står handlandet i skarp kontrast till allt tal om behovet av en åländsk samhällsreform. Signalen till övriga Åland tycks vara att ”vi samarbetar gärna men på våra egna villkor”.



lördag 5 maj 2012

Ön som aldrig ger upp hoppet

I torsdags den 3 maj besökte Centerns lagtingsgrupp minstingen bland de åländska kommunerna. Sottunga med knappt 100 permanent bofasta personer är på många sätt ett föredöme för alla oss andra, som i allt högre grad överger  känslan och samtidigt ansvaret för de gemensamma funktionerna i samhället. På Sottunga lever i högsta grad gemenskapen på alla områden och omtanken om andra är slående för en betraktare utifrån.
Samtidigt är det bara att konstatera att vi besökte ön vars invånare aldrig ger upp hoppet om att Sottunga ska kunna leva kvar som en egen självständig kommun.
Oron för vad som händer vid en sammanslagning med andra kommuner är påfallande och klart är att sottungborna har gjort allt för att undvika att en ekonomisk kris slår undan benen för kommunen. Men lika klart är att någonstans på vägen kommer det en brytpunkt där det inte går att upprätthålla en egen kommun. Alla frivilliga, helt oavlönade insatser från en grupp förtroendevalda är förstås oersättliga i sig men för ett vända utvecklingen krävs det ett bemannat kommunkansli. Inte bara för att hantera den vanliga byråkratin. Sottungas omedelbara utmaning är att åldersstrukturen ser minst sagt oroväckande ut. Gruppen runt 90 år och uppåt växer i antal medan de allra yngsta kullarna saknas helt och hållet.
Kan de konkreta planerna på mera vindkraft ge Sottunga en tids andrum? Klart är att ett stor vindkraftsprojekt skulle bli en rejäl vitamininjektion och skapa helt nya, innerligt välkomna heltidsarbetsplatser. Men även byggtiden i sig skulle medföra mycket gott för det lilla samhället.

söndag 15 april 2012

Vindkraften i fortsatt motvind

I en färsk rapport om vindkraftens katastrofalt långsamma utbyggnad i Finland, konstateras att Åland på ett påtagligt sätt skulle kunna bidra till en positivare utveckling. Men där tar analysen också slut i o m att det är Ålands egen behörighet att befrämja näringslivet rent allmänt. Detta betyder att åländska vindkraftsproducenter inte i dagsläget kan ansluta sig till det finska systemet med inmatningstariffer. Det hjälper alltså föga att det bland åländska aktörer finns både kraft och förmåga att snabbt sjösätta flera betydande vindkraftsprojekt.
Finns det då något hopp om en förändrad attityd i Helsingfors? Än finns det skäl till försiktig optimism även om tiden förmodligen börjar rinna ut rätt snart. Juridiskt har riksdagens grundlagsutskott gett klartecken för att plocka in Åland i systemet (krävdes betydande insatser för att uppnå den biten). Sett ur en rent praktisk synvinkel måste det snart börja bli rent pinsamt för finska politiker att Finland, trots goda föresatser, fortsätter som Nordens U-land i vindkraftssammanhang.
Lossnar inte de politiska kilarna så måste Åland skapa ett eget system för stödjande av vindkraft - även om vi aklrig kan matcha stödnivåerna via inmatningstarifferna.

måndag 9 april 2012

Notan tack!


Det är en tuff omställning som 4-partiregeringen presenterar i o m förslaget till första tilläggsbudget för 2012. Tufft i o m att besparingar alltid slår extra hårt mot en del grupper. Slopat sjukavdrag, indragna tjänster inom offentlig sektor, sänkta stöd till kommunerna och kraftiga nedskärningar i skärgårdstrafiken är några av huvudverktygen för att uppnå målet om en Ålandsbudget i balans om några år.
En budget i balans innebär att vi ålänningar inte behöver gå till banken för att finansiera dagens välfärdssamhälle. Eller ännu enklare uttryckt: våra barn och barnbarn kommer inte att få notan för att dagens politiker försöker upprätthålla en offentlig service som vi inte har råd med. I förlängningen handlar det hela om att trygga ålänningarnas förtroende för Ålands rätt till självbestämmande.
Men att rätta mun efter matsäck är aldrig enkelt. Det räcker med att titta på Grekland och Spanien för att inse att befolkningen reagerar oerhört starkt om neddragningarna upplevs som orättvisa. I fallet Åland behöver vi i alla fall inte tampas med allmänhetens ilska över korruption och slöseri.
Men även den åländska oppositionen kommer givetvis att klandra åtgärderna. Allting annat vore ett tjänstefel. Med sina inledande kommentarer har dock liberaler och ÅF visat en förvånande brist på egna konkreta sparförslag. Förvånansvärt är även de sura kommentaerna om att det är höjda inkomster via klumpsumman som "räddar regeringen". Märkligt påstående. Det är ju sannerligen den vanliga ålänningen som drar fördel av att behovet av nedskärningar lindras i mångmiljonklassen!.

måndag 2 april 2012

Demilitariseringen räddade Åland 1944!

Med jämna mellanrum utspinner det sig intressanta debatter rörande Ålands
status. Så även under senaste vecka då Bomarsundssällskapet anordnade en
diskussion om Ålands demilitarisering och neutralisering (D & N). Annat möte
förhindrade min egen närvaro så jag vill påpeka att mina kommentarer enbart
baserar sig på uppgifterna i Ålandstidningen 29 mars. Jag vill även
understryka att sällskapets initiativ är varmt välkommet och kanske något
som föreningen kan göra till en tradition. Bomarsund och dess
fästningsruiner är ju för alltid intimt förknippade med Ålands folkrättsliga
status.
I motsatts till åsikterna vid nämnda diskussion vill jag med bestämdhet slå
fast att D & N aldrig haft några bestående "skuggsidor". Militärer och
politiker med ambitionen att rubba Ålands status har kommit och gått men
status quo har bestått. Likaså har Åland varit föremål för militär aktivitet
under båda världskrigen men omedelbart efter fredsavtalens undertecknande
har befästningarna förstörts. Behövs det egentligen fler bevis på
Ålandsregimens långsiktiga hållbarhet?
Lika klart är att D & N haft en helt avgörande betydelse för det åländska
samhällets utveckling. Den av Nationernas Förbund år 1921 tillskapade
självstyrelsen och åtföljande nationalitetsskydd för ålänningarna hade, i
avsaknad av ett parallellt förbud mot militär närvaro, varit dömd att
misslyckas på förhand. Förmodligen hade vi haft en permanent närvaro av
finska trupper och flottbaser på flera tusen man, än fler i tider av militär
upprustning.
Likaså kunde den finska regeringen i fredsförhandlingarna med Sovjet år 1944
ha förverkligat planerna på att upplåta Åland istället för Porkkala udd för
ryska flottans behov utan risk för internationell kritik. Personligen är jag
övertygad om att det var endast Ålands folkrättsliga status som gjorde att
Stalin omedelbart avböjde erbjudandet. Inte minst Sverige skulle ha känt sig
hotat av Sovjets plötsliga närhet i modern tid. D & N räddade alltså
ålänningarna från att bli åtminstone en tillfällig del av Stalins
skräckvälde (överraskande nog återlämnade ryssarna Porkkala redan år
1956 - "arrendet" skulle annars ha löpt ut först 1994).
Oavsett den fredade statusens långsiktiga hållbarhet och starka förankring i
både avtal och sedvanerätt, kräver D & N hela tiden en åländsk
uppmärksamhet. På samma sätt som Thusse Eriksson fungerade som
självstyrelsens "kyrkstöt" under 1950- och 1960-talen, agerade Ålands
Fredsförening som D & N:s främsta väktare under den senaste, verkligt
kritiska perioden, under 1980-talets slutskede.
Den finska marinens charmoffensiv och brutala närvaro i de åländska
havsvikarna testade en gång för alla ålänningarnas inställning till D & N.
Amiral Sakari Visa & Co gick dock förlorande ur striden. Redan på den tiden
fanns - tack och lov - en ung kanslichef vid namn Peter Lindbäck som inte
heller då darrade på manschetterna när Ålands status låg i farozonen.
Denna krönika handlar naturligt nog om det som varit. I ett följande inlägg
ska jag beröra frågan om hur Ålands status bör tryggas inför framtida hot.

fredag 23 mars 2012

Det enade men ändå splittrade Norden

Intrycket efter tre dagar Nordiskt Råd på Island är att samarbetet politiserats sedan jag senast upplevde denna mötesarena. Å andra sidan var det för nästan 20 år sedan så det kanske är naturligt att saker och ting förändras. Annars är det mesta sig likt och för ålänningarna erbjuder NR en fantastsk möjlighet att både lära känna och diskutera framtidsfrågor med en betydande del av parlamentarikerna i de övriga sju länderna (efter att ha umgåtts med färingar och grönlänningar går det inte att benämna Åland som något annat än landet. Å andra sidan börjar ju Ålänningens Sång på detta sätt!).
Trots decennier av samarbete är Norden fortsatt ett splittrat geografiskt område och med det menar jag att gränshindren är betydande för både folk och bolag. Av den anledningen ska även Ålands lagting diskutera dylika hinder vid en särskild sittning den 20 april. Klart är att den nu avslutade sessionen på Island ger en del inspiration till oss som deltog.
Annars var det gönländska problem som särskilt gör sig påminda så här timmarna efter sessionens avslutning och det av den orsaken att jätteön står inför projekt som tillsammans kräver 5000 (!) arbetare - och nu är det möjligt att det blir kinesisk arbetskraft samtidigt som det finns en betydande arbetslöshet bland öborna själva. Oron för s.k. social dumpning, dvs. avsevärt sämre löne- och andra villkor, är stor.
Vid gårdagens möte inom näringsutskottet ställde jag därför den självklara frågan till det grönländska facket: varför har inte den grönländska regeringen reglerat dessa risker i samband med beviljande av tillstånd för gruvdrift? Svaret antyder en djup oenighet om hur problematiken ska hanteras. Rikedom är sällan bara en fördel!

måndag 19 mars 2012

Finland, riket, fastlandet ?

För en dryg vecka sedan (6.3.2012) lämnade jag alltså in en skrivelse till landskapsregeringen om att myndigheten i sin verksamhet alltid bör använda begreppet "riket" eller benämningen Finland för att på detta sätt markera Ålands status. För utom-åländska läsare ger annars det felaktiga begreppet "fastlandet" intrycket av att Åland skulle vara en vanlig region inom republiken Finlands gränser. I och med att det officiella Åland i övrigt är mån om att örikets status ska respekteras, är det önskvärt att den egna myndigheten alltid markerar självstyrelsens status i sin egen tjänsteutövning.
Jag håller dock med om de kommentarer jag fått om att ”men det finns ju t o m ledande politiker som talar om fastlandet”. Jag vill understryka att jag aldrig kommer att kritisera någon för att denna av hävd, vana eller skär okunskap fortsätter att beteckna Finland som ”fastlandet”. Yttrandefriheten står alltid över allting annat.

Däremot är det direkt absurt när landskapsregeringen, själva kärnan i autonomibygget, använder det missvisande begreppet "fastlandet" i sin verksamhet (utredningar, beslutsfattande, internet etc.). Här ska landskapsregeringen alltid använda antingen begreppet "riket" i enlighet med självstyrelselagens terminologi eller – det som jag själv föredrar - benämningen Finland för att tydligt markera att Åland utgör en separat jurisdiktion.
Särskilt med anledning av självstyrelsens 90-årsjubileum är det angeläget att landskapsregeringen använder en vokabulär som svarar upp mot Ålands status som autonomt område med exceptionell folkrättslig förankring.

En parallell kan enligt min mening dras till uppståndelsen kring de åländska ortsnamnen. Finska lantmäteriverket struntar i såväl självstyrelse- som grundlag och vidhåller att finska ortsnamn ska finnas med på Ålandskartor. Här markerar förvaltningschef Arne Selander på ett föredömligt sätt Ålands status och står på stabil juridisk mark i sin argumentation medan lantmäteriverket lutar sig mot ett regelverk som inte längre är giltigt.
Det är givetvis obekvämt att i dagens hätska och anonymt drivna språkklimat i Finland – ett klimat som snart börjar påminna om tiden före 1930-talets Lappo-rörelse och förföljelser – lägga fram förslag som ger allehanda populister fritt spelrum att tycka till.

Men självstyrelse kommer alltid att innebära ett visst mått av kamp inför en delvis oförstående och/eller ointresserad central statsmakt. Så sent som igår tvingades landskapsregeringen att ge kommunikationsministeriet en kraftig bakläxa för den bristfälliga hanteringen av Åland i samband med ett nytt statsfördrag (handlar om flygtrafik mellan länder). Ministeriet har missat i såväl frågan om hur Åland ska involveras i processen som – vilket är ännu allvarligare – i formuleringen av Ålands särställning i själva fördraget. Förstås otacksamt att samtidigt som justitieminister Anna-Maja Henriksson tillsätter en ny kommitté för ny självstyrelselag, tvingas ut i ännu ett försvar av Ålands status. För att citera Thusse Eriksson: vi ålänningar får aldrig visa ”byxångest” när det gäller Ålands status.

måndag 12 mars 2012

Vikten av att markera Ålands status i vardagen

Förra veckan lämnade jag in följande initiativ till landskapsregeringen. Förhoppningen är att vi åter ska få en förvaltning som till alla delar själva respekterar Ålands särställning i sitt dagliga arbete. Själv skriver jag alltid "Finland", dels för att markera att Åland är en självständig jurisdiktion inom autonomins kompetens, dels för att läsare utanför Åland till alla delar ska förstå vad skribenten avser. Ska bli intresssant att läsa svaret och beslutet från LR!

I annat sammanhang har jag påpekat för Ålands Radio att i o m att det tillhör radiouppdraget att befrämja kunskapen om självstyrelsen så borde det vara självklart att markera Ålands status i det dagliga jobbet.

INITIATIVET

På landskapsregeringens hemsida återfinns i skrivande stund under kategorin nyheter följande information (publicerad 2.12.2012):

Pressöversikt november 2011

Sammandrag från november månad av de åländska inslag som passerat nyhetströskeln i finskspråkiga media på fastlandet.
 
Ålands landskapsregering köper urklipp och nyhetsträffar med sökordet Åland i rikets finskspråkiga tidningar (riks- och lokaltidningar) och etermedia, läser och sorterar dem samt skriver en pressöversikt över de inslag som under den aktuella månaden har fått mest uppmärksamhet i finskspråkiga media. Alla urklipp sänds efter handläggning till landskapsarkivet.

Undertecknad vill härmed uppmärksamgöra landskapsregeringen om att myndigheten i sin verksamhet alltid bör använda begreppet "riket" eller benämningen Finland för att på detta sätt markera Ålands status.

För utom-åländska läsare ger det felaktiga begreppet "fastlandet" intrycket av att Åland skulle vara en vanlig region inom republiken Finlands gränser.

I och med att det officiella Åland i övrigt är mån om att örikets status ska respekteras, är det önskvärt att den egna myndigheten markerar självstyrelsens status i sin egen tjänsteutövning.

I och med att det inte är första gången landskapsregeringen använder det missvisande begreppet "fastlandet" föreslår undertecknad att beslut fattas om att landskapsregeringen i all sin verksamhet (utredningar, beslutsfattande, internet etc.) ska använda antingen begreppet "riket" i enlighet med självstyrelselagens terminologi eller benämningen Finland för att markera att Åland utgör en separat jurisdiktion.

Särskilt med anledning av självstyrelsens 90-årsjubileum är det angeläget att landskapsregeringen använder en vokabulär som svarar upp mot Ålands status som autonomt område.


måndag 27 februari 2012

Orkar Tarja Halonen göra Åland en sista tjänst?

Hur kommer alltmer desperata Sannfinländare att agera när specifika åländska ärenden nästa gång dyker upp på riksdagens bord i Helsingfors? Presidentvalet blev rent ut sagt ett fiasko för partiets ordförande Timo Soini och bröt den positiva trend som präglat Sannfinländarnas politiska liv i flera år. Nu slår Soini vilt omkring sig bl.a. i eurokris-frågan för att rädda vad som räddas kan.
Frågan ovan är enligt min mening befogad även med tanke på den sorgliga debatt som partiets aktörer (igen) satt igång med udden än en gång riktad mot invandrare ("medalj till Uleåborgsmördaren") och svenskspråkiga (Nylands brigad). Sannfinländarna har gett hatretoriken ett politiskt ansikte och fortsätter därmed att fiska röster bland samhällets oupplysta skaror.
Redan före partiets våldsamma uppgång i valet 2010 var det just Soini & Co som i riksdagen visade upp en direkt illvilja i åländska frågor. Risken är därför stor för att Soni inte kommer att lyckas styra sin brokiga riksdagsgrupp utan det kommer mera av samma sorts hätskhet. Ändå känns det som att personer som gruppordföranden  Pirkko Ruohonen-Lerner står för en helt annan sorts politik så osagt är kanske fortfarande bäst?
Men för tillfället är det ändå frågan om hur den s.k. ramlagsmodellen för Ålands nästa generation av självstyrelselag ska lotsas framåt i Helsingfors i en miljöpräglad av nämnda hätskhet och finanskriser som är örikets största utmaning. Vem ska åta sig att leda den nya "Ålandskommitté" som ska ge projektet den nödvändiga politiska tyngden?
Går det att övertyga Jakob Söderman (s) till en sista avgörande insats? Vad säger samlingspartiets tungviktare Kimmo Sasi om att dra ett lass som aldrig kan ge honom annat än tacksamhet bland ålänningarna? Eller är det enbart den avgående presidenten som har den tyngd och status som den känsliga Ålandsfrågan förmodligen kräver? Vad säger Tarja Halonen om att fortsätta sin positiva Ålandspolitik genom att gå till historien som Halonen-kommitténs ordförande?
Eller finns det några andra tillräckligt kunniga och tunga politiker med samma juridiska kompetens som dessa här nämnda? Själv tvivlar jag på att så är fallet. Utgående från den totala tystnad som råder kring ramlagsprojektet kan vi utgå från att det inte är någon överhängande brådska med att få ordförande-frågan löst. Men det är ändå bäst att börja förbereda oss för mandatperiodens viktigaste fråga.

lördag 11 februari 2012

Språkservice full med brister


Sent omsider lyckades jag få ögonen på Barbro Sundbacks (s) insändare i Ålandstidningen 31 januari med rubriken "Framsteg i det språkliga umgänget". .Enligt BS borde fler än hon i lagtinget ha visat glädje över att  landskapsregeringen (LR) anser att "servicen på svenska generellt är god" i de löpande EU-kontakterna med finska statsmakten.  BS tolkar tystnaden som att "pessimisterna" i lagtinget inte vill medge att förbättringar skett i språkservicen.
I och med att jag tillhör gruppen självstyrelsepolitiker som anser att Finland inte klarar av att leva upp till sina internationella förpliktelser när det gäller Åland och svenska språket, finns det anledning att kommentera BS:s märkliga slutsatser och påståenden.

Låt mig räkna upp några exempel på varför vi övriga ledamöter inte ville slå klackarna i taket efter att ha läst EU-meddelandet:
1. Finlands beredning av EU-ärenden sker exklusivt på finska - gör det svårt för LR:s tjänstemän att hänga med.
2. Åländska tjänstemän tvingas anlita tolk vid sektionsmöten (ifall de inte är tvåspråkiga) - alla vet hur svårt det är att vara aktiv i en diskussion där man alltid ligger efter i samtalet.
3. Landskapsregeringens tjänstemän kan också välja att på förhand inkomma med ett skriftligt ställningstagande "om det inte är nödvändigt att delta i diskussionen" - ett naturligt val  med tanke på föregående punkt.
4. Den språkliga servicen anges alltså som redan nämnts ovan som "generellt god" men samtidigt skriver LR att begärda översättningar ofta kommer för sent - hur kan åländska tjänstemän påverka när handlingen på svenska kommer efter själva mötet?

Utgående från punkterna ovan förstår alla utom BS att läget är långt ifrån optimalt. Samtidigt förstår vi hur illa det varit under tidigare år i o m att nuvarande situation betecknas som att "servicen på svenska har förbättrats". Därtill innehåller EU-meddelandet lite önsketänkande eftersom LR skriver att vid sektionsmötena kan "diskussionerna t.ex. föras helt eller delvis på svenska eller så kan ordföranden eller någon medlem göra en sammanfattning på svenska av diskussionen".  Med spänning ser jag fram emot nyheten om vilken/vilka sektioner som klarar av att föra diskussionen helt på svenska!  Vad den åländska tjänstemannen har för glädje av en sammanfattning av diskussionen är även det en liten gåta för mig - ska han/hon begära att diskussionen återupptas vid behov eller bara passivt ta del av de övrigas konklusioner?

Det finns tyvärr alltså ingen anledning till eufori heller denna gång. Tvärtom kvarstår bilden av en vardag där de tjänstemän som inte behärskar finska har fortsatt stora svårigheter att sköta sitt jobb och är beroende av kollegers välvilja. Till saken hör att det är över tio år sedan förvaltningen slog larm om att EU-arbetet inte fungerade pga. språkförbistringen.  Alltför lite har hänt även om varje framsteg givetvis är varmt välkommet.

BS tar även upp några för svenska språket rent allmänt positiva signaler från Åbo med omnejd.  Förhoppningsvis är tillströmningen av elever till svenskspråkiga grundskolor och språkbad många finskspråkigas föräldrars motreaktion inför Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets klappjakt på finlandssvenskarna. Tur att vi ålänningar varken har lust eller möjlighet att följa med de ständiga attackerna på den svensktalande befolkningen över Internet. Personligen tycker jag att det räcker mer än väl med att konstatera att YLE-cheferna tillåter öppna angrepp på landets minoriteter. Kan vi hoppas på en Haavisto-effekt även här?

tisdag 31 januari 2012

Presidenten och Åland

Det finska presidentvalet påminner alltmer om en kollektiv nostalgitripp, ett val vars publicitet är direkt märklig med tanke på att presidentämbetet fr.o.m. den första mars avskalas det sista av reell betydelse (jag bortser då från att den teoretiska rollen som överbefälhavare lever kvar). Optimisterna hävdar att presidenten fortfarande styr Finlands utrikespolitik, om än med undantag för EU. Påståendet stämmer men när har politik utformats utan resurser? Formellt leder presidenten det externa arbetet men i praktiken så är det statsministern uppbackad av ministerierna som håller i rodret. Nå, utlandsbesök för att främja handeln och andra statsbesök är ju säkert en trevlig sysselsättning!
Presidentens sekundära makt inom Finlands politiska system står i direkt motsattsförhållande till den fortsatt avgörande rollen samma person har inom det åländska självstyrelsesystemet. Sista ordet ifråga om lagar, budgetfrågor, utnämningar, rätt att upplösa det åländska parlamentet etc gör att presidenten har ett avgörande inflytande över åländska angelägenheter. President Halonen valde år 2000 att stoppa riksdagens kränkning av självstyrelselagen i samband med lotterikonflikten. Presidenten har alltså fortfarande ett trumfkort kvar: att begära ett utlåtande av Högsta domstolen och därmed ge landets juridiska toppar en möjlighet att pröva riksdagens agerande. Sagt lite mer rakt på sak: justitieråden granskar om de juridiska lekmännen i grundlagsutskottet hanterat grundlagsfrågorna på rätt sätt. 
Den avgörande frågan för oss ålänningar är därför rätt enkel att formulera: har Niinistö / Haavisto som blivande president tillräcklig styrka för att agera mot riksdagens uttryckliga vilja i händelse av nya konflikter Åland-Finland? Riksdagen kan visserligen göra om samma lagvidriga hantering men det ska nog till en hel del för att politikerna ska våga köra över president och HD!