söndag 12 februari 2017

Åland som politisk och militär krutdurk

Forskaren Kenneth Gustavsson fortsätter med oförtröttlig energi att kartlägga Ålands öde som en spelbricka under historiens dramatiska gång. Det är glädjande att senaste veckas föredrag lockade stora skaror åhörare. Ålands strategiska läge i kombination med en folkspillra avskilt från sitt språkliga och kulturella moderland Sverige har skapat en veritabel krutdurk, som med jämna mellanrum väckt uppmärksamhet och engagemang till och med på internationell nivå.

Tre gånger (1854-1856, 1917-1921 och 1944-1946) har ålänningarna försökt få till stånd en återförening västerut under de drygt 200 åren som förflutit sedan Ryssland erövrade öarna 1808-1809.  Faktum är att ett första framgångsrikt återföreningsförsök gjordes redan under pågående krig vårvintern 1808. Dåligt utrustade åländska bönder, fiskare och drängar lyckades överrumpla de utspridda ryska styrkorna en efter en. Till den slutliga drabbningen på Kumlinge hann ålänningarna få viss assistens (73 man!) från moderlandet och segern var ett faktum: Åland var åter 
.
Glädjen varade dock inte länge eftersom Sverige 1808-1809 enbart var en skugga av den stormakt som på 1600- och 1700-talen hade styrt norra Europas öde. Ett förnyat ryskt angrepp över isarna i mars 1809 sammanföll med en oblodig statskupp i Stockholm och de svenska trupperna på över 7000 man fick order att retirera över Ålands hav fortast möjligt. Början på 109 år av rysk överhöghet över Ålandsöarna var ett faktum.

Det s.k. Krimkriget fick betydelse även för Åland. År 1854 attackerar och förstör  fransk-brittiska styrkor Bomarsunds fästning. Ålänningarna tror och verkar för en återförening med Sverige men kung Oskar I vågar helt enkelt inte ta emot öarna som en gåva från segrarmakterna. Freden i Paris 1856 lägger dock första stenen i den grund som Ålands unika status vilar på än idag i och med det s.k. Ålandsservitutets födelse.
Med ryska tsardömets kollaps 1917 följer det som kallats för Ålandsrörelsens dagar. 

Under kampåren 1917-1921 kämpar ålänningarna för att den ryska tiden ska följas av en återförening med Sverige. Resultatet är att ålänningarna tilldelas autonomi och ett nationalitetsskydd i form av garantier gällande bl.a. språk, kultur och markägande. Även då var Åland en spelbricka där stormakter som Storbritannien glömde bort rätten till självbestämmande till förmån för en politisk vision om Finland som ett brohuvud för ett tilltänkt försök att befria Ryssland från bolsjevikerna.

I bokserien Åländsk Odling (årgång 1988) redogör finske historikern Aare Pärnillä ingående för Åland som spelbricka i samband med Finlands förhandlingar om ett vapenstilleståndsfördrag i Moskva 1944. Den finska regeringen var beredd att avstå från Åland i utbyte mot att Porkala skulle skonas. ”Att förlora ett okänt område (Åland) smärtade inte lika mycket”, skriver Päärnillä. Åland räddades dock av att utrikesminister Carl Enckell på plats i Moskva vägrade lyda instruktionerna från Helsingfors. Byteshandeln chockade åländska politikerkåren och resulterade i ett försök 1945 att återuppliva Ålandsfrågan. Finlands svar blev nej men öppnade vägen för den andra autonomilagen 1951. 

Inget säger dock att Åland inte kommer att fortsätta att vara en politisk krutdurk i ett läge där autonomin stampar på stället och Finland förlorar en fungerande tvåspråkighet.

lördag 4 februari 2017

Hotet mot svenska som rättegångsspråk

Avvecklingen av svenska språket som en naturlig och fungerande del av den finländska offentliga apparaten fortsätter med full kraft. På det mer individuella planet försvinner svenskan främst av två helt olika anledningar, dels via EU-inträdet 1995, dels via de stora pensionsavgångarna inom statsförvaltningen.

Efter Finlands EU-medlemskap har svenskan fått en avsevärt nedtonad roll i ett läge där statsmaskineriet är beroende av kunskaper i engelska, franska och tyska. I vågen av pensionsavgångar återfinns en stor andel tvåspråkiga statsanställda, många med svenska som modersmål. Det är inte längre självklart att nationalspråket svenska räknas som en stark merit vid rekryteringen av nya tjänstemän. Om det ens finns sökande som har dessa egenskaper i ett läge där tusentals finlandssvenskar med högskoleutbildning utvandrat till Sverige bara under 2000-talet.

Även för oss ålänningar är utvecklingen i högsta grad ett tilltagande problem. Situationen förbättras inte av stora reformer där svenska språket mera räknas som ett hinder än som en tillgång för Finland som nation. Efter beslutet att Vasa Centralsjukhus förlorar statusen som joursjukhus, kommer reformeringen av tingsrätterna. I första hand är det de nuvarande tingsrätterna med svenska som arbetsspråk som hotas av indragning. Om några år är Ålands Tingsrätt den enda domstolen med svenska som huvudspråk. I övriga tingsrätter kommer svenska språkets ställning att vara beroende av vilken inställning som respektive lagman (ledande domare) har ifråga om svenskan i domstolsmiljön.

I detta avseende påminner tingsrättsreformen rätt starkt om ovan nämnda jourreform i och med att ansvaret för svenskan i den praktiska vardagen flyttar från direkta lagkrav ner till ansvariga tjänstemäns egna bedömningar. Finlandssvenska juristen Jacob Söderman ( S ) berömmer faktiskt i Hbl den 1 februari president Niinistös för dennes sätt att hantera jourreformen på. Istället för att koppla in Högsta domstolen valde den juristutbildade Niinistö att i protokollform betona att de som verkställer jourreformen bär ett tjänsteansvar för att de språkliga rättigheterna tryggas i praktiken. ”Varken HD eller domstolen i Strasbourg kunde ha formulerat sig bättre” lyder Södermans toppbetyg.

Problemet som de två juristerna bortser från är att vem/vilka ska orka driva en rättsprocess om att patienternas modersmål åsidosätts eller att en domstol inte kan garantera att en svenskspråkig part får en rättsvis rättegång i ett läge där det råder brist på språkkunniga domare? Hur ska tillgången på svenskkunniga domare, advokater och åklagare tryggas i en framtid där det råder brist på notarieplatser? Slitgörat som notarie är en erfarenhet och merit som krävs för att få titeln vicehäradshövding.


Ändå upprepar de främsta representanterna inom Sipilä-regeringen i bokstavligen varje intervju att de svenskspråkiga inte har anledning till oro. Veckans FNB-artikel med Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo gav samma tydliga besked: ”Finland är ett tvåspråkigt land och det är bra så. Svenskspråkiga bör erbjudas samma rättigheter och service som de finskspråkiga.” Frågan är när dessa tydliga besked också omsätts i konkret politik. De nu aktuella reformerna talar ett annat språk.

torsdag 2 februari 2017

Åland har två stadsstyrelser

Bästa läsare!
Nedanstående debattinlägg hade jag i Nya Åland 1/2 och i Ålandstidningen 2/2 som en replik i den pågående polemiken mellan Ålands kommunförbund och socialdemokraten Barbro Sundback, tillika medlem av stadsfullmäktige och därmed "jävig" att kritisera ett kommunförbund som representerar landsbygd och skärgård.
_______________

Stadspolitikern Barbro Sundback ( s ) anklagar på insändarplats i de två ålandstidningarna denna vecka (v. Ålands kommunförbund för att vara en ”tummelplats för oppositionen och kommunala tjänstemän” som ägnar sig åt att ”bevaka sina egna intressen istället för att förverkliga folkviljan”.

Denna salva beror förstås på att samma kommunförbund i fredags totalsågade landskapsregeringens (LR) brist på helhetspolitik ifråga om den kommunala sektorn. På ytterst kort tid förväntas kommunerna klara av att hantera stora reformer samtidigt som LR inte gör något för att underlätta processerna. Tvärtom kommer LR antingen med oklara besked eller duckar för obekväma frågeställningar.

I detta läge är det ytterst naturligt att Ålands kommunförbund – som representerar de 15 landsbygds- och skärgårdskommunerna- tar bladet från munnen och berättar öppet om hur bakvänt LR jobbar på. Kommunförbundet representerar trots allt över 17.000 ålänningar och är i första hand dessa invånares intressebevakare. Dyra och kortsiktiga lösningar är ju någonting som sist och slutligen kommer att belasta just dessa invånare.

”LR agerar i första hand som en andra stadsstyrelse istället för att verka för hela Ålands bästa” är en vanlig kommentar bland de kommunalt aktiva idag. Till och med fotfolket inom regeringspartierna börjar tröttna på den totala toppstyrningen och särskilt ifråga om den nya Kommunala Socialtjänsten är tålamodet på upphällningen.

BS anser att landsbygdens folkvalda representanter är jäviga att uttala sig eftersom de har ”klara särintressen”. Häpnadsväckande att en representant för ett utpräglat stadsparti dristar sig till att försöka tysta den demokratiska debatten. Men samma partis företrädare har ju under årens lopp slängt ur sig den ena nedlåtande kommentaren efter den andra om ”kommunpampar” och det ”kommunala träsket”.

Undertecknad och hela Centern kommer utan vidare att acceptera ”folkviljan” i alla frågor. Men vi accepterar inte att stadspartierna ensidigt driver Mariehamns intressen. Än så länge är det floran av kommuner som gör Åland unikt och levande. Centern kommer att göra vad vi kan för att förändringen i kommunstrukturen görs med respekt för lag och demokrati.