måndag 28 september 2015

Det onödiga skattegrälet har startat

På insändarplats anklagas Åländsk Center för att bromsa självstyrelseutvecklingen samtidigt som jag kritiseras för att ha "svängt" i frågan om huruvida Åland ska överta skattebehörighet från Finland eller ej. I vanlig ordning är det Ålands Framtid som står för påhoppet, partiet som tyvärr står för det mesta av gnället i åländsk politik.
 
Sedan år 2009 har vi åländska politiker samarbetat för att åstadkomma en enad front i diskussionerna med finska staten om hur nästa generation självstyrelselag bör ufformas. Efter två egna åländska Jansson-kommittéer avancerade projektet 2013 - efter en omväg via en intern finsk motsvarighet - till att dåvarande justitieministern Anna-Maja Henriksson ( sfp ) tillsatte den s.k. Ålandskommittén med representanter för både lagtinget och riksdagen. Till vår stora belåtenhet accepterade president Tarja Halonen att åta sig ordförandeskapet och bildar sedan dess en presidietrojka tillsammans med vice ordförandena Teija Tiilikainen och Gunnar Jansson.

So far so good! Men detta var bara början. Från Centerns sida har vi gjort allt för att enigheten bland oss ålänningar ska bestå så långt det bara är möjligt. Jag skriver Centern eftersom jag själv leder Ålandskommitténs åländska del och Britt Lundberg i sin egenskap av talman håller i mötena för självstyrelsepolitiska nämnden, ett organ som då och då kallas in för att dra upp de principiella riktlinjerna för hur vi från åländsk sida ska agera. Under Ålandskommitténs första fas lyckades vi behålla enigheten fram till sista sammanträdet då Ålands Framtids Axel Jonsson reserverade sig på flera punkter. Demokratiskt sett helt OK men sett ur Ålands bästa fel taktik vid fel tidpunkt.

ÅF-reservationen följdes sedan upp med att Axel Jionsson vid kommitténs pressinformation i janauri i år skällde ut de finska representanterna för deras dåliga närvaro vid kommitténs möten. Där försvann den berömda åländska diplomatin i ett nafs. Vi har förstås från åländsk sida rätt att förutsätta att alla ledamöter sluter vid mötena, särskilt eftersom vi ålänningar bemödar oss att ta oss hela vägen till Helsingfors vid nio möten av tio. Vad Axel Jonsson i sin iver att få rubriker dock glömde är att de finska ledamöterna inte har något att vinna för egen del med att sätta bort sin tid på Ålandskommittén. Nu drog Jonsson dessutom alla ledamöter över en och samma kam, något som sårade djupt de riksdagsledamöter som faktiskt tagit del i arbetet.

Säkert hoppas Ålands Framtid att ordförande Jonssons agerande ska betala sig i höstens val. Det finns förmodligen väljare som tycker att dåliga relationer österut gagnar ÅF:s långsiktiga målsättningar. Men tycker ÅF-väljarna också att det är klokt att deras ledare även försöker så split i det interna åländska arbetet? Frågan är berättigad efter det att Rolf Granlund i en insändare 28/9 anklagar Centern för att "bromsa" självstyrelseutvecklingen. Därtill drar Granlund till med att jag själv "svängt" om egen åländsk beskattning. Åter får jag ta till det gamla ordspråket om att "otack är världens lön"!

 
Jag är personligen stolt över det arbete jag lagt och lägger ner på att få Ålandskommitténs åländska del att bidra till att föra processen framåt. I synnerhet beskattningsfrågan kräver extra insatser eftersom det av naturliga skäl finns varierande åsikter om hur vi från åländsk sida ska göra med detta ytterst centrala politiska styrmedel. Även i den här frågan är det viktigare med åländsk enighet än att enskilda partier redan nu börjar debattera hur en framtida åländsk beskattning ska utformas.
 
Min syn på saken är enkel: nu satsar vi allt på att få beskattningen som rättsområde på den lista över lagstiftningsmakt som Åland kan överta i framrtiden OM ålänningarna så vill och när vi löst vissa utmanande detaljer tilllsammans med finska skatteverket. Efter det är det dags att ta debatten om skattepolitikens faktiska innehåll. Jag har inte svångt i frågan om hur självstyrelsen bör utvecklas men inser i motsatts till Granlund & Co att vissa centrala områden kräver förberedelser utöver det vanliga.

fredag 25 september 2015

Nystart för Åland i svenska riksdagen

Trots att vi samtidigt kämpar om utrymme i åländsk politik, kan vi samarbeta partiledarna emelllan. Nedan det brev som jag skrev och som partiledarna omfattat. Samtliga ledamöter i Sveriges riksdag fick i dagarna därmed vår samfällda uppmaning om att bli medlem i den parlamentariska vänföreningen Sverige-Åland. Onsdagen den 30 september samlas föreningen till en nystart och med från Åland är vårt allt-i-allo Gunnar Westerholm. Dessutom finns generalkonsul Olof Ehrenkrona på plats. Förhoppningsvis hinner även någon av partiledarna ta sig över havet och medverka.

 
Mariehamn, Åland den 23 september 2015

Till                            Ledamöterna i Sveriges riksdag
            
Kom med och stärk samarbetet mellan Sverige och Åland!

Det var med stor glädje vi undertecknade åländska partiledare hösten 2012 kunde konstatera att en vänförening Sverige-Åland hade bildats i Sveriges riksdag. Uppslutningen bland de dåvarande parlamentarikerna blev synnerligen god. Till följd av svenska valet i september 2014 och valet till det åländska parlamentet (lagtinget) den 18 oktober i år, har nystarten av vänföreningen skjutits fram av rent praktiska skäl. Från åländsk sida hoppas vi nu att både tidigare och nyvalda riksdagsledamöter ska komma med och stärka samarbetet mellan Sverige och Åland genom medlemskap i vänföreningen.

Vi åländska politiker brukar säga att Sverige och Finland har delad vårdnad om Åland. När Nationernas Förbund i juni 1921 i Genève avgjorde den s.k. Ålandsfrågan (dvs. ålänningarnas önskan om en återförening med det gamla moderlandet Sverige), ingicks nämligen en särskild överenskommelse (Ålandsöverenskommelsen) mellan Sverige och Finland som ett komplement till beslutet om att Finland skulle tillerkännas suveräniteten över Åland. Ålandsöverenskommelsen har under årens lopp varit oerhört värdefull för ålänningarnas möjligheter att behålla det svenska språket och kulturlivet.

Det oaktat att Ålands självstyrelse har utvecklats under de snart 100 år som förflutit sedan händelserna i Genève, är vi ålänningar fortsatt oerhört beroende av Sverige när det gäller svenska språkets överlevnad. Som exempel kan nämnas att ca 70 % av de åländska studerandena söker sig till svenska universitet och högskolor medan vi i vardagen huvudsakligen tar del av det svenska media-utbudet. Ålands språkliga och kulturella överlevnad sätts ofta på prov till följd av samhällsutvecklingen. Vi vore därför tacksamma om Du som ledamot i Sveriges riksdag vore beredd att bidra till ett stärkt samarbete över Ålands hav.

Med bästa hälsningar,

Johan Ehn                                                                             
Moderat Samling på Åland

Camilla Gunell
Ålands Socialdemokrater

Harry Jansson
Åländsk Center

Axel Jonsson
Ålands Framtid

Katrin Sjögren
Liberalerna på Åland

onsdag 23 september 2015

Låt inte modet svika oss i miljöfrågan!

Oavsett allt det sorgliga som pågår i vår omvärld får vi aldrig glömma bort att det trots allt är naturen och miljön som är det allra viktigaste för oss människor. Visserligen kan det i ett tidevarv med allehanda galningar med vapen i hand, konflikter och krig kännas rätt hopplöst att ägna sig åt miljöfrågor. Sistnämnda område är ju något som förändras så oerhört långsamt. Vi får dock inte låta modet svika oss i det långsiktiga miljöarbetet.

Ända sedan jag år 2007 tog steget in i politiken, har omtanken om miljön alltid funnits med i varje beslut och i varje ny lag. Låt mig först erkänna att jag fortfarande är rejält upprörd över dåvarande landskapsregeringens beslut år 2004 att samtliga åländska hus och sommarstugor på en gång skulle utrustas med effektiva avloppslösningar. 
Ett jättebra initiativ men ack så absurt i förhållande till de praktiska möjligheterna att klumpa ihop alla tusentals fastigheter. Resultatet av beslutet är att inte ens idag mer än tio år senare har de kommunala byggnadsinspektionerna riktigt grepp om vilka fastighetsägare som faktiskt genomfört påbudet.
Det enda vettiga med denna viktiga miljöåtgärd hade varit att dela upp den planerade insatsen i olika kategorier där förstås vattennära stugor och hus först av allt hade åtgärdats - och det i en takt där kommunerna hade haft en chans att hänga med. 

En liknande reaktion fick jag när landskapsregeringen 2009 plötsligt gick in för att sätta stopp för borrning av energibrunnar i närheten av vatten. Detta trots att det inte fanns annat än teorier om att dylika brunnar kunde bli ett hot mot grund- och sedvanliga borrbrunnar. Det som förvånade mest här var igen att alla drogs över en och samma kam. 
Tack och lov kunde jag medverka till en sex månaders uppskjutning av förbudet, en insats som gjorde att cirka 300 husägare hann anlägga bergvärme och därmed göra sig av med oljepannor och elpatroner. Tänk vad allt detta betyder för vår närmiljö idag i form av mindre utsläpp!

Just vårt oljeberoende är en sak som vi på Åland ska arbeta med högsta prioritet den kommande mandatperioden. Den billiga oljan har igen lurat oss människor och försenat den nödvändiga övergången till förnyelsebar energi. Redan för över hundra år sedan gjorde oljans intrång att solenergin som en oändlig källa snabbt sjönk i glömska. Oljan har sedan dess varit en självklar och billig del av vår vardag. Inte ens de alarmerande klimatförändringarna har lett till någon massiv omläggning till alternativ energi.

Men för åländsk del ska vi göra vad vi kan för att oljeberoendet ska upphöra senast år 2030. Jag skäms lite för att vi fortfarande har offentliga byggnader som värms med olja. Här måste landskap och kommun föregå med gott exempel och satsa på miljövänligare alternativ. Inom den privata sektorn kan vi politiskt ta fram olika stimulansåtgärder som gör att solpaneler, bergvärme och pellets/flis får ett lyft. För att inte tala om att vi på Åland har perfekta förutsättningar för elbilar.

Vi får inte låta oljan lura oss en gång till! Oljan kommer förr eller senare att ta slut oavsett hur mycket kraft och miljöförstörande teknik som sätts in för att exploatera och därmed förstöra grundvatten och känsliga miljöer. Varje steg vi tar bort från oljan är samtidigt en vinst för miljön. Det är bara att sätta igång!











tisdag 22 september 2015

Ta debatten med våra ungdomar kring köksborden!

Vi upplever i detta nu ett mänskligt lidande i en omfattning som gör att våra sinnen avtrubbas. Till följd av att 60 miljoner människor är på flykt undan krig, förtryck, fattigdom och bisarra övergrepp har det uppstått en folkvandring som skakar EU i dess grundvalar. Mottagarländer som Grekland och Italien förväntas klara sig mer eller mindre på egen hand. Tyskland och Sverige ska i sin tur ta emot flyktingar till ett antal som vida överstiger respektive lands befolkningsantal. Ändå är nämnda länders situation vida bättre än t.ex. Libanons där flyktingarna uppgår till en fjärdedel av landets egen befolkning.

EU skakas i sina grundval av den enkla anledningen att ett betydande antal medlemsländer vägrar att ta sitt ansvar i rådande nödläge. Land efter land gör allt vad de kan för att försvåra för flyktingarna. Norden visar än en gång upp en totalt splittrad attityd. Sveriges famn är som vanligt vidöppen medan Danmark gör allt för att framstå som ett land som varje förnuftig asylsökande bör undvika. Danska regeringen satsar stort på annonser (!) i libanesiska tidningar fyllda med budskapet: håll er borta från Danmark!

Vad kan EU:s akuta krisläge ge upphov till på kort respektive lång sikt? På kort sikt är det fråga om inre spänningar som hotar att leda till ett läge där en majoritet kör över de övriga, allt i solidaritetens namn. Kommer Tyskland att tvingas ta till det ultimata hotet om att det ekonomiska stödet till i första hand de forna östländer skärs ner ifall deras inställning till flyktingmottagande inte ändras? Svaret kommer förmodligen redan denna vecka. På lång sikt kan således konflikten ge långtgående effekter på unionens annars omhuldade ekonomiska solidaritet.

På Åland har debatten under valåret 2015 emellanåt nått direkt hystseriska proportioner i förhållande till det ringa antal flyktingar som öriket står i beråd att ta emot. Upphovet till den skruvade debatten är utan tvivel närheten till Sverige och ålänningarnas mediavardag med blicken riktad västerut. Oroväckande är att många av våra egna  ungdomar tycks automatiskt överföra bristerna i den svenska intehrationspolitiken till åländska förhållanden. På sociala medier benämns flyktingarna som "apor" och våldtäktsmän. Håret reser sig inför denna brist på insikt om att det i första hand är fråga om barnfamiljer där föräldrarna offrat allt för att ge sina barn en bättre framtid än död och elände.

Vad kan vi som anser att Åland ska vara ett öppet och tolerant samhälle göra för att motverka den främlingsfientliga propagandan? För det första måste vi våga ta debatten med de politiska krafter som nu söker ålänningarnas stöd i höstens val. För det andra måste vi informera om att det åländska flyktingmottagandet till ingen del kan jämföras med den svenska situationen. För det tredje måste vi helt enkelt ta debatten med våra egna ungdomar.

Utmaningen ligger här i att hitta en plattform för diskussionen. Sociala medier leder tyvärr alltför ofta debatten på absurda villospår. I dessa valtider drunkar dessutom varje försök till debattinlägg i tidningarna i flödet av mer eller mindre viktiga åsiktsyttringar. Kvar finns dock den viktigaste plattformen av dem alla: köksbordet i alla åländska hem. Ta chansen att få ungdomarna att lyssna på humana röster som placerar in Åland i en värld där de mörka krafterna hotar att utrota vår medkänsla.


onsdag 16 september 2015

Var går gränsen för självstyrelsen?

Många år har redan förfluitit sedan Finlands bidrädande justitieombudsman 2008 konstaterade att den finska statsmaktens oförmåga att serva det autonoma Åland på svenska, nått ett läge där självstyrelsemyndigheterna inte kan fungera på det sätt det är tänkt. Eller rättare sagt: det går inte längre att uppnå självstyrelsens syften i ett läge där Åland hålls utanför eller alltför sent kopplas in i den politiska hanteringen av ärenden bland annat på EU-nivån.

Sedan 2008 har situationen sannerligen inte förbättrats utan tvärtom fortsätter pensioneringen av tvåspråkiga tjänstemän. Dessa ersätts med yngre förmågor där de främsta EU-språken av naturliga orsaker haft prioritet ett i den personliga skolningen. Av kunskaper i svenska återstår bara de begränsade kunskaperna inför studentexamen, ett inslag som till och med det slopats till följd av nedtoningen av svenskans betydelse.

Allt detta har inte skett på grund av någon direkt ovilja mot det svenska i Finland - även om Sannfinländarnas frammarsch på den politiska arenan lätt kan ge en sådan bild. Nej, det beror mera på vikten av att de finska tjänstemännen ska klara av att försvara sitt lands intressen i den komplicerade miljö under vilken EU:s beslutsfattande äger rum. Resulatet för Ålands del är dock att självstyrelselagen dagligen sätts ur spel när kontakterna mellan Åland och Finland görs på finska istället för på svenska.

I ett läge där miljoner människor befinner sig på flykt kan förstås den åländska situationen upplevas som ett lyxproblem. Men oavsett vad som händer i omvärlden har vi politiker ett grundläggande ansvar att se till att svenska språket lever och mår bra på alla plan. Det är därför den språkliga aspekten måste vara ett avgörande inslag när Ålandskommitténs arbete med vår nästa självstyrelselag går in i ett nytt, helt avgörande skede.

Får jag ålänningarnas förtroende i höstens val kommer svenska språket att fortsätta vara min ledstjärna i det fortsatta arbetet som medlem av Ålandskommittén. Min tid som EU-förhandlare 1992-1994 kändes efteråt som en direkt avgörande brytpunkt och framgång för vårt örike. Jag kan säga att jag har samma känsla när det gäller autonomins utveckling. Ålandskommitténs arbete måste helt enkelt sluta i en framgång som tryggar både språket och samhällsutvecklingen.