onsdag 30 november 2011

Nedräkningen har börjat!

Visserligen har en finsk forskare varnat för att allt prat om euro-zonens kollaps utgör ett hot mot folks mentala hälsa men vad är bättre: att alla intresserade vet vad som är på gång eller att nedskärningar och annat otrevligt kommer som en enda stor överraskning? Tyvärr finns det inte ett bra sätt att förmedla till medborgarna beskedet om att alltför många länder har levt över sina tillgångar alltför länge.
Lika otrevligt är det att berätta att vi alla kommer att påverkas av euro-zonens stadigt tilltagande kris. Frågan är bara hur stor påverkan ska bli. Svaret på den frågan sitter i ett begränsat antal EU-huvuden. Det är dock ingen avundsvärd sits för Merkel  & Co. Det klassiska uttrycket "pest eller kolera" passar än en gång för att beskriva de tillbudsstående alternativen.

Det är inte bara Ålandsbankens Stefan Törnqvist som förutspår euro-zonens omedelbara dödsryckningar. Efter senaste veckans katastrofala resultat av olika EU-länders försök att skaffa sig nya skulder, talar flera internationella experter om 9 december som början på slutet för den nuvarande euro-zonen. Orsaken till att just denna dag nämns i så pass allvarliga ordalag är att det då är dags för nästa EU-toppmöte om den ekonomiska krisen. Uteblir de kraftfulla åtgärderna än en gång inleds på allvar eurons kollaps.
Inom den europeiska företagsvärlden börjar man på allvar se om sitt hus och analyserar följderna av eurons haveri. Pengar omplaceras för att minimera riskerna och tyska Siemens har t o m grundat en egen bank för att ha full kontroll över sina finanser. Allt tyder på att nedräkningen för euro-zonen har inletts på allvar av den s.k. marknaden.

fredag 25 november 2011

Den demokratiska krisen

Medan kollegerna debatterar den nya regeringens handlingsprogram har jag lyssnat med ena örat och samtidigt tittat på utvecklingen av euro-krisen. I jämförelse med Tyskland i början på veckan tvingades Italien idag betala tre gånger så mycket för sina nya miljardlån. Ändå omgavs tyskarnas lånevillkor med illavarslande kommentarer om att investerarna börjar dra öronen åt sig t.o.m. när det gäller den ekonomiska motorn inom unionen. Vad ska Montti & Co då säga om sina lånevillkor?
Av en mängd olika skäl vågar inte / kan inte / vill inte (välj själv!) en rad ledande politiker inse kalla fakta: det är snart slut på lånefinansierad välfärd av det enkla skälet att det inte kommer att finnas pengar att låna upp. Varken statliga garantier eller löften om stödköp från europeiska centralbanken räcker längre till för att lugna alla de som sitter på enorma finansiella tillgångar. Varför låna ut pengar till mottagare som inte är tillräckligt starka - varken ekonomiskt eller politiskt - för att hantera skuldbördan?
För några dagar sedan läste jag att staden Harrisburg i USA sökt sig i konkurs. Förra gången vi hörde om staden var ju kärnkraftslarmet för flera decennier sedan. Nu tillhör staden de 500 (!) offentliga instanserna i USA som rönt samma öde, dvs. tvingats kasta in handduken pga. dåliga finanser. Med tanke på att USA på federal nivå är på väg mot ruinens brant - främst pga. politiska låsningar - så är det bara att konstatera att vi kan börja tala om de Demokratiska Staternas Kris. Frågan är om det demokratiska systemet i längden klarar av de dubbla utmaningarna i form av beroendeförhållandet väljare-politiker och motsförhållandet majoritet-opposition?

onsdag 23 november 2011

Att bli sin egen fiende

Tänk att det bästa ibland kan bli sin egen fiende. Demokratiska länder har nu byggt ut sin välfärdsapparat så pass att det är välfärden som hotar att ta knäcken på just välfärdssamhället. Eller rättare sagt är det politiker som i decennier avstått från att ta riktigt ansvar, dvs. se till att det alltid finns balans mellan inkomster och utgifter. Det är lätt att vara politiker när det handlar om att ge medborgarna förmåner. Men när detta sker utan täckning på kontot väntar bekymmer av stora mått - förr eller senare. Nu har verkligheten kommit i kapp de politiska ledarna i en mängd EU-länder. Det är snart slut på en lånefinansierad politik, inte för att politkerna insett allvaret utan för att investerarna inte längre tror på låntagarnas förmåga att återbetala miljarderna. Det är kommande generationer som ska stå för notan av en välfärd byggd på lånta fjädrar - och det samtidigt som allt färre ska försörja allt fler. Var finns de statsmän som kan ta Europa ur sin värsta kris sedan andra världskriget?