tisdag 4 mars 2014

Den dagliga kampen existerar!

Brändöbon Olof Öström argumenterar i ett debattinlägg i de åländska tidningarna 25/2 för att ålänningarna har alltför bristfällig kunskap om Finland. Givetvis har Öström rätt i att de åländska blickarna i stor utsträckning är vända västerut via TV, radio och tidningar. Den kulturella och språkliga identiteten är av naturliga skäl stark i förhållande till Sverige.

Låt mig ändå påstå att en betydande del av ålänningarna följer med det som händer på den finska sidan av Skiftet. Vi gör det främst via HBL, radion och svenska TV-nytts dagliga sändningar. Underligt vore det väl annars om vi beaktar att cirka 20 procent av ålänningarna har sina rötter i Finland plus att största delen av handeln och övriga kontakter sker i österled.

Några av de öströmska påståendena är dock smått osakliga. I en kommentar till talman Britt Lundberg ( C ) tillbakavisar Öström hennes konstaterande om att ”finlandssvenskarna dagligen får kämpa för sina rättigheter”. Öström säger sig ha erfarenhet som visar på något helt annat. Frågan är i vilken drömvärld Öström lever i. På senare tid har vi bl.a. sett hur svenska språket sätts på undantag i samband med allehanda offentliga strukturreformer och hur finlandssvenskar bokstavligen fått jaga svenskspråkig service bl.a. för att få körkort och bankservice. Kampen pågår dagligen och inte minst svårigheten att få rättsprocesser på svenska att fungera är ett växande problem.
Men det är klart att Öström har rätt i sin iakttagelse om allt fler accepterar att svenskan enbart ska vara ett hemspråk och byter till finska vid första bästa möte med omvärlden.

Vidare dristar sig Öström till att påstå att ”inställningen på Åland genomsyras ofta av negativism beträffande finnar, också finlandssvenskarna inkluderas.” Det är lite tragiskt att Öström marknadsför en sådan generell bild av Åland. Att finlandssvenskarna inkluderas i påståendet år alltför märkligt för att vara värt en kommentar.
Givet är att det finns ålänningar som fått uppleva den tråkiga sidan av det hätska språkklimatet i Finland och som antingen fått stryk eller sprungit för livet. Inte minst på fartygen har det gällt att kunna hävda sig pga. svenskhatet. Men generellt existerar det inte någon sådan negativism som Öström påstår bland ålänningarna. Däremot finns det finskspråkiga som tar illa vid sig för att ålänningarna värnar om svenskan som samhällsspråk men det stora flertalet inser att valet av Åland som boplats har vissa följder.

Olof Öström avslutar med att ironisera över att undertecknad i ett helt annat sammanhang sagt att ”Åland ska minimera kontakterna till det offentliga Finland”. Utsagan är hämtad från senaste hösts språkdebatt där jag konstaterade att den nu pågående revisionen av självstyrelselagen bör leda till att vi ålänningar i högre grad kan sköta oss själva utan att drabbas av svenskans tillbakagång i Finland inom den statliga sektorn. Öström accepterar säkert inte heller sistnämnda faktum men vi som har ansvaret för att Ålands självstyrelse ska fungera i vardagen kan inte blunda för verkligheten.


söndag 2 mars 2014

Krim snart en del av Ryssland

I skrivande stund kommer det ihärdiga rykten om att Krimhalvön åter är på väg att bli en krigszon. Ukrainas komplicerade politiska utveckling har plötsligt kastat det forna stridsäpplet in i det internationella blickfånget. Oron är stor över att Ryssland utnyttjar kaoset i Kiev för att åter få Krim inom sina egna landsgränser. Krimhalvöns historia är oerhört komplex men utgör som så många gånger förr själva roten till dagens dramatiska händelser.

Det faktum att Krim idag tillhör Ukraina beror enbart på att Ryssland gav bort området 1954. Ukrainas självständighet 1991, en följd av kollapsen för det sovjetiska kommunistväldet, förändrade totalt den gemensamma spelplanen. Men halvön är fortsatt befolkat med en rysk majoritet och Ryssland lyckades dessutom med konststycket att få behålla ett sista kolonialt fäste: flottbasen Sevastopol. Idag själva utgångspunkten för den ryska offensiven.

Oavsett omvärldens protester kommer den nuvarande krisen att utmynna i att Krim snart tillhör Ryssland. Moskva kan förutom sin militära styrka blockera eventuella FN-försök och kan vidare förlita sig på att ingen i den demokratiska delen av världen önskar trappa upp konflikten. Den ryska björnen rör på sig och då en konflikt involverar att stort antal ryska medborgare kan ingenting stoppa kolossen. Erfarenheterna från kriget med Georgien 2008 är ett konkret bevis på att det i de ryska närområdena alltid bör finnas en insikt om att freden är och förblir ett skört objekt.