lördag 10 december 2016

Absurd jakt på kommunerna

 Lagting och landskapsregering förefaller i skrivande stund att vara oerhört samstämmiga om att den finska vårdreformen (SOTE) i sin nuvarande form utgör ett stort hot mot Åland, både i konstitutionellt och ekonomiskt hänseende. Med "konstitutionellt" menar jag att reformens upplägg utgör ett indirekt ingrepp i Ålands självstyrelse, en sak som enbart ska kunna ske genom en ändring av samma grundlag. Med "ekonomiskt" avser jag att reformen i grunden rubbar den finansiella balansen mellan kommuner och lagting. Och allt detta utan att SOTE egentligen har med Åland att skaffa!

I ovanligt skarpa ordalag har landskapsregeringen, med full uppbackning av lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd, meddelat regeringen Sipilä i Helsingfors att det är bäst för alla att SOTE till denna del görs om. Inte sedan striden Åland-Finland på 1990-talet om behovet av åtgärder för att rädda sjöfarten, har Ålands internationella ställning lyfts fram med samma tyngd. Parallellt med detta har landshövding Peter Lindbäck, alltså finska statsmaktens högsta representant på Åland, på samma tydliga sätt dömt ut vårdreformen. Lindbäck skjuter särskilt in sig på att vårdreformen strider mot Finlands grundlag. Det är förstås starkt av en statlig representant att än en gång ta Ålands autonomi i försvar. Här bekräftas åter vikten av att vi har en landshövding som är mycket mer än en statlig lakej som enbart lyder påbuden från Helsingfors.

Förre partiledaren Jörgen Strand (MSÅ) försitter dock aldrig en chans att förfäkta sin ståndpunkt om de enligt hans tycke alltför dyra kommunerna. Där andra ålänningar enbart ser mörka moln torna upp sig ser Jörgen Strand chansen (insändare 8/12) helt beröva kommunerna eget beskattningsutrymme. Strand ondgör sig även över att lantrådet m.fl. försöker förhindra SOTE:s negativa påverkan på Åland. Strands recept är alltså att lagtinget till 100 procent ska finansiera kommunerna, som i sin tur ska slopa kommunalskatten helt och hållet. Den kommunala självstyrelsen i traditionell mening ska alltså slängas överbord pga. av en finsk vårdreform!

Jag utgår från att Jörgen Strand är rätt ensam, även inom moderaterna, om sin rekommendation om vad Åland bör göra i denna svåra situation. Dessutom innehåller argumentationen för noll procent i kommunalskatt flera brister när det gäller möjligheten att finansiera "nollningen" av kommunalskatten. Debatten må vara fri men förhoppningsvis förleds inte ålänningarna att tro på lösningar som gör att vi själva hugger oss i foten.




torsdag 8 december 2016

Svenska domänförluster i Finland

Svenska språket i Finland är nu på allvar under attack. Ett faktum som även vi ålänningar har all orsak att både beklaga och bekymra oss över. Med nuvarande statstillhörighet är det åländska samhället inom otaliga områden beroende av att svenska språket förblir ett levande vardagsspråk på andra sidan Skiftet. Enbart en formell status som ett av två nationella språk och en myndighetsfasad som ger sken av offentlig tvåspråkighet skapar inte en svenskspråkig service som heter duga. Oron förstärks av att över 15 000 finlandssvenskar emigrerat till Sverige bara under 2000-talet. En grupp vars stora antal ytterligare försämrar inslaget av svenska i morgondagens Finland.

Alla samhällsintresserade har ju känt till att det sedan gammalt finns en ingrodd aversion mot allt svenskt i Finland. Bitterheten bottnar i 600 år av svenskt herravälde och en gemensam historia där den östra rikshalvan alltid var den första att ta stöten i de otaliga krigen med en allt starkare rysk björn.  De cirka 300 000 finlandssvenskarna är för de mer extrema finsknationalistiska kretsarna en oönskad påminnelse om forna tider. När radiojournalister tillåts benämna en folkgrupp som ”huggormar” är det dessutom illa ställt med den allmänna toleransen.

Trots allt det ovanstående har det sedan 1930-talets förfinskningsvåg rått en sorts språklig borgfred där flera finska statsmän som Virolainen, Koivisto, Ahtisaari m.fl. stått som garanter för svenska språkets framtid. I riktigt modern tid följdes denna linje upp med den s.k. Nationalspråksstrategin 2012.  Några år senare är bilden den totalt omvända. Svenska språket får lov att backa på område efter område. Då anser jag ändå att finska riksdagens klartecken för regionala språkförsök (utan svenska) är mindre oroande än de domänförluster svenskan är på väg att lida inom samhällsservicen i stort.

Den för dagen så heta frågan om Vasa centralsjukhus framtid inom jourvården är bara ett i raden av centraliseringsprojekt som påverkar Svenskfinland i grunden. Justitieministeriet planerar som bäst en tingsrättsreform som slopar både domstolar och sessionssalar i mer uttalade svenskbygder. Med tiden kommer en sådan reform givetvis att urholka möjligheterna att få en rättvis rättegång för en part som inte behärskar finska till fullo. Det är alltså under effektivitetens och centraliseringens gemensamma täckmantel som det största hotet någonsin mot svenskan som ett starkt samhällsspråk tornar upp sig. Samtidigt är finlandssvenskarna hårt trängda politiskt i och med att Sannfinländarna avancerat till ett riktigt maktparti via Sipilä-regeringen. 

Vad kan finlandssvenskarna göra? Finland har redan fått internationell kritik för att svenska språket är pressat och alltför osynligt av Europarådet. Fortsätter den negativa utvecklingen är finlandssvenskarna tvungna att söka stöd hos Europarådet m.fl. I synnerhet om Finland med stöd av justitiekansler och grundlagsutskott väljer att strunta i grundlagens krav på språklig service på jämlika grunder. Ändå är det en väg som säkert känns otäck. Ropen om ”oäkta finländare ” kommer att skalla. Men vad annat göra i väntan på att den kyliga nationalismen tvingas på reträtt?

lördag 3 december 2016

Fortsätter Finland som rättsstat under 100-årsfirandet?

Finske justitiekanslern Jaakko Jonkka upplever ovanligt intressanta tider som bäst. Grundlagsexperter har på goda grunder ställt sig frågande till JK-ämbetets brist på agerande i samband med den omtalade sjukhusjouren. Det absurda med reformen är nämligen att Sipilä-regeringen slår undan benen för sjukhusservice på svenska för över hundratusen österbottningar. Ett JK-ämbete som agerar opartiskt hade förstås påpekat att det inte går att kränka de språkliga grundrättigheterna på detta sätt.

Nu tvingas Jonkka & Co har försvara sig. Enligt Hbl 2/12 kan Jonkka "inte bedöma om Vasa eller Seinäjoki med beaktande av helheten är det bättre alternativet". Det verkligt intressanta med JK:s svar är att han plötsligt undandrar sig ansvaret för att den finska regeringen håller sig innanför grundlagens ramar. Enligt samma grundlag är det nämligen JK som tillsammans med JO är de högsta granskarna av att den offentliga makten är lagenlig.

Är det då bra eller dåligt för autonoma Åland att JK:s objektivitet ifrågasätts? Min spontana reaktion var att det är bra att JK:s agerande utsätts för kritik i ett läge där samma Sipilä-regeringen förmodligen i början på nästa år sjösätter en av de största reformerna (Sote) någonsin i finsk historia. Allt är utan tvivel upplagt för ännu en stenhård kamp mellan olika intressen och där grundlagen i kombination med Ålands självstyrelselag åter utsätts för påfrestningar.

Kan riksdagen via en vanlig riksdagslag urholka Ålands behörighet? Kan ålänningarna utsättas för ett (teoretiskt sett) betydligt högre skattetryck än finländarna? Kan nämnda JK ännu en gång gå med på att grundlagarna för Finland och Åland utsätts för en renodlad politisk hantering eller kommer Jonkka att stå upp som konstitutionens försvarare? Som alla ser är det många frågeställningar som under nästa år får ett svar. Ska år 2017 bli det år då hundraårsfirande Finland inte längre kan leva upp till begreppet rättsstat?

måndag 28 november 2016

Svenska språket under fortsatt tryck

I dagens åländska tidningar 28.11.2016 hade jag nedanstående debattinlägg. Tanken är att jag i flera inlägg ska beskriva den ytterst utmanande situation Åland ställts inför. Texten nedan behandlar det som kan kallas för startskottet på SOTE: en reform som begränsar s.k. full jourservice till fem utvalda centralsjukhus. För österbottningar med svenska som modersmål ytterst beklaglig reform så här långt eftersom Vasa centralsjukhus föreslås ställas utanför kretsen av sjukhus med komplett jourservice. Absurt med tanke på Finlands grundlag § 122 men i ett land där ett parti avser att vinna nästa val genom att bekämpa svenska språkets ställning, ett ytterst påtagligt hot.

Jourreform avgörande för svenskans framtid

Finlands regering står i beråd att avlåta ett massivt lagpaket som i grunden även kommer att påverka autonoma Åland.  Förvaltningsreformen SOTE hotar bl.a. att radera den redan i sig begränsade skattebehörighet lagtinget har idag. Frågan många ålänningar ställer sig är hur det ens är möjligt att regeringen Sipilä planerar något som vore lika med en torped in i den åländska självstyrelseskutan. Svaret är att med största sannolikhet har Åland (än en gång) dykt upp till ytan i ett läge där det redan är för sent att ändra kursen.  

Har då regeringen Sipilä juridiska möjligheter att genomföra SOTE trots konsekvenserna för bl.a. Åland? Svaret på den frågan är att ifall majoriteten i grundlagsutskottet i Finlands riksdag anser att reformen är okay så blir den verklighet. Visserligen kan bl.a. vi ålänningar ställa till en hel del bekymmer men med ett undantag är det åtgärder som träder till först när riksdagen klubbat igenom reformen.  Detta eftersom en fråga först ska slutbehandlas inom ett land innan det överhuvudtaget är möjligt att aktivera sig på den internationella nivån. Undantaget är Sverige som på basen av Ålandsöverenskommelsen från 1921 har en folkrättslig grund att agera utifrån. Politiskt sett dock en oerhört känslig fråga.

Därmed är det grundlagsutskottet somi praktiken åter håller bilan i sin hand över vårt örike. Det räcker med en titt i backspegeln för att förstå att vi har anledning till oro. I samband med den s.k. lotterikonflikten 2001 struntade utskottet i Ålands självstyrelselag. Sedan dess har utskottet därtill ”politiserats” i den meningen att politiken väger tyngre än grundlagen.  Faktum är att utskottet i detta nu behandlar ett lagförslag vars behandling avgör svenskans framtid i Finland. Jourreformen testar verkligen utskottets inställning till svenskans ställning. Sipilä-regeringen vill nämligen slopa Vasa centralsjukhus jourstatus och i ett slag göra hundratusen svenskspråkiga beroende av sjukvård på finska i Seinäjoki.

Förslaget strider på alla sätt mot grundlagens paragraf 122 och kravet på att de svenskspråkigas behov ska tillgodoses på lika grunder som de finskspråkigas. Så sent som 2010 gick ett motsvarande förslag på pumpen då 6.300 svenskspråkiga skulle överföras till enspråkigt finska landskap genom att avskilja Karleby stad från övriga Österbotten. Här kom Svenska Finlands Folkting att spela en avgörande roll i motståndet och tog till sin hjälp både tunga jurister och justitiekanslern. Finansministeriet tvingades retirera efter att den tidigare ”glömda” språkkonsekvensbedömningen påvisade att lagkraven nonchalerats.


Sex år efter Karleby-fallet är det alltså dags igen. Grundlagen är den samma men grundlagsutskottet innehåller idag sannfinländare, ett parti vars främsta ambition tycks vara att försämra svenskans ställning. Jourreformen avgör om Finland fortsätter som en rättsstat på det språkliga området. För oss på Åland ger resultatet samtidigt en vink om hur det blir med den kommande behandlingen av SOTE-reformen. Kommer politiken än en gång att besegra juridiken?

lördag 19 november 2016

Påhopp under misstroendedebatten


Fredagens misstroendedebatt i lagtinget innehöll ett märkligt påhopp på Centerns Roger Nordlund, i praktiken den som såg till att dåvarande LR 2015 kunde föra drömmen om en kommunal socialtjänst (KST) i hamn.
Liberalernas Ingrid Johansson sågade i ett gruppanförande både KST-lagen och Centerns insatser. Lagen betecknade Johansson som ett ”rådd” och anspelade även på att Centern är skyldig till svårigheterna att förverkliga lagen.

Påhoppet på Roger Nordlund fick mig att ta till orda och replikera att Ingrid Johansson som relativt ny i politiken borde akta sig för att så  pass kategoriskt ifrågasätta andra politikers insatser. Särskilt i KST-frågan då Roger Nordlund mer eller mindre tvingades att ta hand om KST-frågan i ett läge där de annars självklara ministrarna inte kunde eller ville ta på sig ansvaret.

Visserligen är ju otack världens lön men det måste ändå finnas gränser för kritik även av andra politiker. KST-lagen var givetvis en kompromiss mellan flera olika intressen men var regeringen Gunells produkt, inte Nordlunds eller Centerns privata. Nu kritiserade faktiskt Ingrid Johansson i första hand det förra lantrådet Gunell för bristande ledarskap!

Min svarsreplik fick Ingrid Johansson att än en gång ta till ”kvinnokortet” och anklaga mig för härskarteknik. Ifall Johansson vill bli tagen på allvar så måste hon våga stå för sina åsikter och inte skylla på sin ålder eller kön. Lagtinget innehåller idag många starka kvinnor och förutom Ingrid Johansson förefaller även de kvinnliga ledamöterna inse att som man ropar får man svar. Undertecknad accepterar inte osakliga påhopp, oavsett om dessa görs av män eller kvinnor.

Sedan finns det anledning att ånyo konstatera att regeringsleden fortsätter att bedriva ett dubbelspel ifråga om KST. Å ena sidan arbetas det intensivt med att förverkliga de s.k. socialvårdsområden som KST-lagen förutsätter med dead-line i oktober nästa år. Å andra sidan arbetar regeringsblockets representanter i ord och handling mot samma reform. Givetvis ett effektivt men ack så förkastligt sätt att sätta krokben för kommunernas ambitioner att leva upp till KST-lagens ambitioner.


söndag 13 november 2016

Fortsatt strul med socialförsäkringen

Under hösten berättade min dotter Elsa om de problem hennes kompisar upplevt i samband  med olika former av försäkringsstrul på utlandsresor. För en dryg vecka sedan fick jag svar på min fråga till landskapsregeringen om vad LR tänker göra för att säkerställa att åländska studerandena i bl.a. Sverige har sin socialförsäkring i skick. Följande finns att läsa på AMS i sig utmärkta sidor på nätet (www.ams.ax/studerande/studera-sverige);

”Information från FPA Åland: Då du flyttar utomlands för att studera så påverkar det din socialförsäkring. Genom din socialförsäkring kan du ha rätt till olika ersättningar, till exempel ersättning för tandvård eller rätt till sjukdagpenning. Det är därför viktigt att du ansöker om att få ha kvar din socialförsäkring i Finland när du flyttar utomlands för att studera. Det sker inte automatiskt och det finns en tidsgräns för när din ansökan senast ska vara hos FPA. Det är mycket viktigt att du lämnar in din ansökan senast inom ett år efter att du flyttat.”

Det är tyvärr alltså så att en del åländska ungdomar missat att göra nämnda anmälan till FPA i Mariehamn (och kanske även låtit bli att registrera sig hos Försäkringskassan på studieorten). Ifall olyckan är framme t.ex. vid en resa utomlands, uppstår en komplicerad situation eftersom försäkringsbolagen i regel kräver att den grundläggande socialförsäkringen ska vara i skick för att det ska bli fråga om utbetalning av ersättningar via en privat försäkring.
Jag ber alla föräldrar, som har sina ungdomar på studier utomlands, att prata om detta och därmed försöka rätta till saken medan tid är.

Vid LR:s svar 7/11 lovade skolminister Tony Asumaa att AMS kommer att återuppta servicen att i samband med meddelande om studiestöd också ha med information om hur det sociala skyddet ska hanteras.
Jag har även förstått att t.ex. Alandia-Bolagen i samband med tecknande av privata försäkringar, uppmärksammar våra ungdomar om vikten av att socialförsäkringen hänger med även efter påbörjade studier utomlands.
Tillsammans kan vi se till att våra ungdomar har det skydd de behöver!

lördag 12 november 2016

Åland bidrar till kollektiv säkerhet

Öriket Åland har en ytterst speciell internationell ställning. Långt ifrån alla ålänningar inser vilken unik bas hela deras samhälle vilar på. Men tyvärr finns det även en helt ny generation finska politiker och tjänstemän som inte (ännu) förstått eller vill ta till sig bakgrunden till varför Åland har s.k. politisk autonomi och samtidigt är fredat från militär aktivitet. Särskilt den sistnämnda statusen bestående av demilitarisering (förbud mot t.ex. väpnade styrkor och befästningar) och neutralitet (förbud mot krigshandlingar) ifrågasätts med jämna mellanrum av forskare och militärer. I slutet på oktober i år skrev jag följande debattinlägg till tidningarna:

Åland bidrar till kollektiv säkerhet
"Historien upprepar sig! När den nuvarande självstyrelselagen processades för ca 25 år sedan utsattes Ålands demilitariserade och neutraliserade status för både verbala och fysiska provokationer. Åland utpekades som ett allvarligt säkerhetspolitiskt problem och en läsning av t.ex. dåvarande presidenten Mauno Koivistos memoarer ger belägg för att det åländska vaktslåendet av status quo gav upphov till negativa reaktioner i Helsingfors. Det är förstås omöjligt att bedöma i vilken mån uppståndelsen kring Ålands status påverkade revisonen av självstyrelselagen i fel riktning. Klart är dock att den åländska talmanstrion fick ett överraskande nej på sin begäran om att få diskutera bl.a. det framtida ekonomiska systemet med presidenten. Kanske en liten vink om hur sårad människan Koivisto kände sig inför det starka åländska motståndet.
Ändå skiljer sig historien och de nu pågående attackerna på Ålands status åt på ett slående sätt. Medan det under 1980- och 1990-talen handlade främst om militära provokationer i form av uttalanden och aggressiva kanonbåtsbesök, kommer dagens kritik från politiker och forskare. Det är direkt uppseendeväckande att det är Finlands försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) som bidrar till osäkerheten om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön genom att framhålla öriket som ett ”militärt vakuum”. Forskare fyller på med att ”ålänningarna lever i en fantasivärld” och att nuvarande ordning är rena ”vansinnet”. Förhoppningsvis leder presidentens och statsministerns tydliga besked om att ingen omvärdering av Ålands status är aktuell till att lugnet återställs. Eller får vi till följd av sannfinländarnas ras i opinionssiffrorna lov att acceptera mera Ålands-kritik?
Låt mig passa på att berömma det sätt som självstyrelsens företrädare inklusive riksdagsledamoten hanterat den nygamla kritiken på. Politiska veteranen Roger Jansson har dessutom via Facebook på ett föredömligt sätt redogjort för hur begreppet neutralisering ska tolkas och forskaren Sia S Åkermark har tagit tillfället i akt att via HBL och Helsingin Sanomat placera in Ålands status i ett globalt sammanhang. Lysande text och än en gång kan vi citera det gamla ordspråket om att inget ont som inte har något gott med sig!
Det finns bara några få saker som återstår att tillägga till den förda debatten. För det första förvånar det mig att Finland inte i högre grad ser Ålands folkrättsliga status som ytterligare en säkerhetspolitisk garanti vid sidan av den kollektiva säkerhet som följer av FN-stadgan och Lissabon-fördragets klausul om ömsesidigt stöd ifall en EU-stat utsätts för ett väpnat angrepp. Genom 1921 års Ålandskonvention har nämligen (minst) nio stater förbundit sig till att vid behov skynda sig till Finlands hjälp ifall Åland utsätts för ett militärt angrepp. Finlands kollektiva säkerhet förstärks alltså via Ålands status!
För det andra är Ålands folkrättsliga status idag av sådan dignitet att hela världen är förpliktigad att respektera denna unika regim. Ålandskonventionens stadgande om att statusen ska bestå oavsett vad som händer i Östersjön i framtiden, har under årens lopp förstärkts av att Ålands internationella ställning bekräftats bl.a. i samband med EU-inträdet 1995."

Det finns all anledning att återkomma till frågan om Ålands status inom en nära framtid. När det starka krafter rör på sig för att förändra själva grunden för Ålands ställning, finns det goda skäl att vi ser om vårt hus.