söndag 15 januari 2017

Kan engelskan rädda kommunikationen med Finland?

För finlandssvenskarna, som språklig de facto minoritet, börjar utvecklingen ge de en gång nedtystade kritikerna av lösningen med två nationalspråk rätt i efterhand. Finska och svenska som två parallella nationalspråk kan bara fungera i ett läge där det finns total enighet om att det mindre språket alltid ska säkerställas. Detta oavsett regeringarnas politiska sammansättning och oavsett om det är goda eller dåliga ekonomiska tider.

Kritikerna av de rättigheter svenska språket fick i den nya finländska nationen för 100 år sedan, har alltid ifrågasatt det rätta i att tro att en formell tvåspråkighet i längden ska vara tillräckligt. Det är lätt att idag konstatera med all typisk efterklokhet att dessa kritiker hade rätt i sina antaganden. Den formella tvåspråkigheten borde ha kompletterats med starka territoriella garantier för finlandssvenskarna.

I vanlig ordning är det i efterhand lätt att konstatera att finlandssvenskarna aldrig fungerat som en kraftfull enhet utan att den svensktalande befolkningen från första början var splittrad i sin syn på finlandssvenskhetens ställning i den nya nationens hägn. Denna uppdelning resulterade i de två grupperna av undfallenhetsmän respektive laglighetskämpar. Ett annat populärt uttryckspar är att tala om kultur- respektive bygdesvenskhet.

Men egentligen är det ju meningslöst för finlandssvenskarna att blicka tillbaka. Gjort är gjort och än idag finns det finlandssvenskar som backar upp varje slag som riktas mot svenskans ställning. Nu senast i samband med den uppmärksammade jourreformen, fanns det svenska röster som tonade ner konsekvenserna av att Vasa Centralsjukhus berövas sin ställning som komplett joursjukhus. Det allvarliga i dessa förrädiska röster är ju att de samtidigt accepterar en beredning byggd på felaktiga uppgifter.

Vi på Åland kan bara förfasas av hur svenskan förflackas i Finland och förr eller senare kommer utvecklingen att sätta Ålandslösningen från 1921 i gungning. Förre riksdagsledamoten Gunnar Jansson (lib) talade en gång i tiden för engelskan som nytt språk för kommunikation i kontakterna österut. Även om denna revolution vore praktisk möjlig i det offentliga samtalet, kvarstår det faktum att med nationstillhörighet följer så oändligt mycket mer än bara det offentliga rummet fyllt av politiker och tjänstemän.

torsdag 5 januari 2017

Jourreformen inte värdig en rättsstat


Finlandssvenskarna upplever som bäst ett kollektivt uppvaknade efter det att president Sauli Niinistö 29/12 undvek att utnyttja möjligheten att be högsta domstolen granska den s.k. jourreformen i ljuset av Finlands grundlag. Därmed har det minst sagt osannolika faktiskt inträffat: i tur och ordning har regeringen Sipilä, justitiekanslerämbetet, riksdagens grundlagsutskott och till sist presidenten haft reformens grundlagsenlighet på sitt bord men antingen ignorerat frågan eller medvetet valt att ducka för problematiken.

Egentligen borde ju saken vara enkel för alla inblandade parter: antingen strider jourreformen mot grundlagens krav på likvärdig behandling av den finsk- och svenskspråkiga befolkningen eller så går det att nonchalera rätten till eget språk (svenska) genom att åberopa andra paragrafer i samma grundlag. Av de sistnämnda är det förstås rätten till social trygghet som är mest central i och med att denna rätt inbegriper rätten till tillräcklig sjukvårdsservice.

Oavsett om det vore möjligt att göra ovan nämnda bedömning om att en grundlagsrättighet kan nonchaleras med stöd av andra rättigheter, borde det vara direkt omöjligt att bortse från grundlagens paragraf 122:
”När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.
Det är här jourreformens dragare bokstavligen kört i diket: genom att sidsteppa Vasa centralsjukhus som givare av fullskalig jour till de svenskspråkiga österbottningarna, har Finland idag en lag som står i konflikt med landets grundlag. Här har ni sannolikt förklaringen till att grundlagsexperter som Jacob Söderman och Olli Mäenpää före beslutet i torsdags uppmanade presidenten att inte stadfästa jourreformen i detta skede.

Samtidigt har alla de inblandade instanserna försatt både sjukhusledningen vid fullskaliga joursjukhuset i Seinäjoki och alla ansvariga tjänstemän i en oerhört brydsam situation. Sauli Niinistö valde nämligen tjänstemannaansvaret som utgångspunkt för sitt godkännande av lagstiftningen. Andemeningen i presidentens uttalande är att jourtjänster kan överföras från Vasa till Seinäjoki endast om det är säkert att patienterna har möjlighet att tala finska eller svenska.

Ifall man väljer att tolka presidentens markering bokstavligen har vi plötsligt en situation där det rimligen inte går att överföra jourtjänsterna från Vasa till Seinäjoki under den närmaste framtiden. För att ett helfinskt sjukhus ska kunna övergå till att fungera på svenska ”i praktiken” behövs det antingen en omfattande nyrekrytering eller att stora delar av nuvarande personalen sätter sig på skolbänken för undervisning i svenska.  Förlåt mig men den som tror på något av sistnämnda scenarier är tyvärr alltför godtrogen och naiv.

Därmed förflyttas jourreformens vidare öde till denna del helt och hållet på alla inblandade tjänstemän. Grundlagen är ytterst tydlig om vad ansvaret för ämbetsåtgärder innebär eftersom lagstridiga åtgärder kan leda till både åtal och skadestånd. Ändå känns det långt ifrån tillfredsställande att en grundlag nu ska vara beroende av enskilda tjänstemäns mod och inställning. Inte värdigt en rättsstat.


torsdag 29 december 2016

Presidenten klarade inte trycket

Finlands president Sauli Niinistö (saml) vågade inte "göra en halonen" utan stadfäste tidigare idag (29.12.2016)  lagstiftningen som gör helfinska centralsjukhuset i Seinäjoki till joursjukhus även för de drygt 90.000 svenskspråkiga österbottningarna. Presidenten valde således att förbigå högsta domstolen (HD) trots att flera tunga statsrättsexperter varnat för att jourreformen strider mot grundlagens krav på likabehandling av den finsk- och svenskspråkiga befolkningen.

Istället för att agera med stöd av samma grundlag, fogade Sauli Niinistö en kommentar till protokollet:
"I detta fall innebär det enligt min uppfattning att jourtjänster kan överföras från Vasa till Seinäjoki endast om det vid överförandet råder säkerhet om att patienterna får dessa tjänster på finska eller svenska enligt eget val," 

Markeringen är intressant men saknar förstås direkt juridisk påföljd. Tydligt är att presidenten tagit intryck av den omfattande kritiken och oron men valde en form av kompromiss som överför ansvaret för reformens språkliga konsekvenser tillbaka på Sipilä-regeringen.

En kritisk analys säger mig att presidenten "fegade ur". Ett utlåtande från HD hade inte varit för mycket begärt med tanke på att det trots allt handlar om tolkning av de medborgerliga grundrättigheterna. En mindre kritisk analys är att Niinistö (istället för att äventyra maktbalansen president- riksdag) valde att sätta maximal press på förverkligandet av jourreformen. 

Plötsligt är därmed justitiekanslern Jonkka i blickfånget igen, bara någon vecka efter att han själv i ovanligt hårda ordalag kritiserat Siplilä-regeringen för bristande lagberedning. Kommer JK denna gång att ha styrkan att förhindra att förordningar, som inte svarar upp mot presidentens randanmärking ovan, träder ikraft? 

Om jag tar på mig den kritiska hatten igen kan jag konstatera att
- justitiekanslern (trots protester i efterhand)
- grundlagsutskottet (genom att undvika stridsfrågans kärna) och
- presidenten ( i o m dagens stadfästelse av lagen)
alla undvikit att på ett maximalt sätt stå upp för svenska språket i samband med jourreformens hantering.

Resultatet av den politiska processen är att sjukhusledningen i Seinäjoki ställs inför en rätt så hopplös uppgift: att i snabba ryck ordna en svenskspråkig klientmiljö värd namnet. En sak är i alla fall säker: de klienter som förs till Seinäjoki för vård kommer inte själva att orka med att kräva vård på svenska. Därför blir de insatser Svenska Folkpartiet m.fl. än en gång avgörande för hur experimentet med grundlagen slutar i vardagen.


onsdag 28 december 2016

Turkiet den nygamla spelbrickan

När 2016 går mot sitt slut finns det anledning att börja blicka fram mot det nya året. Jag vill redan nu påstå att 2017 blir den Stora Brytningens Tid, året då världen skakas i grunden men samtidigt tar sats inför morgondagen. Vi lämnar nämligen 2016 i en tid präglad av både militär, politisk och ekonomisk oro. Även i modern tid har människan ägnat sig åt att bekämpa andra, både inom och utanför statsgränserna. Det nya med 2016 är att de militära stormakterna är på väg att omdefiniera både sin egen och andras position i världspolitiken. Likasinnade auktoritära krafter såsom Rysslands och Turkiets presidenter söker sig allt närmare varandra.

Frågan är om den traditionella västvärlden kommer att få betala ett högt pris för att Turkiet nobbades som medlem i EU. Rädslan för 80 miljoner turkar med en brokig historia bakom sig, gav landet aldrig en riktig chans att kvalificera sig för EU. Sedan den dag då det stod klart att EU förblir en hägring, har den forna stormakten tagit en massa steg i fel riktning. Både för EU och NATO är Turkiet en bokstavlig krutdurk. För EU handlar det åter om hotet om än mer flyktingar i ett läge där bl.a. Tysklands redan sviktar politiskt efter den senaste vågen av desperata människor. För NATO och i synnerhet USA är Turkiets kurs mot Moskva och Putin en direkt mardröm. Efter Turkiets färska påståenden om att USA stöder Islamska Staten är brytningen mer eller mindre ett faktum.

Jag tar Turkiet som ett exempel på den förändring som äger rum jorden över. Ingenting är längre givet och med ett USA under ledning av en dokusåpastjärna är inte ens de mest etablerade föreställningarna förskonade. I ett läge där alla, som tror på demokrati och rättvisa, helst hade förlitat sig på ett stabilt USA, ska vi nu förlita oss på ett ledarskap som saknar såväl politisk som global erfarenhet. För Europas skull kan jag bara hoppas att Angela Merkel klarar av det kommande tyska valet. Vem kunde väl tro att vi sextio år efter andra världskrigets slut, ser Nazi-Tysklands ättlingar som hoppet i en annars kaotisk tillvaro?



tisdag 27 december 2016

Visionen som snabbt gick förlorad

Efter snart 100 år av egen självständighet och en nästan lika lång tid av att fungera som en rättsstat med en politisk autonomi inom samma gränser, bör Finland vara moget för ett mer flexibelt system i relationerna med autonoma Åland. Därmed kan vi sikta på ett systemskifte där decennier av juridiska tvister ersätts med politisk dialog, alltså ett system där vardagen hanteras utgående från diskussioner istället för att präglas av kraftmätning via domstol.

Så kan jag väl bäst  sammanfatta våra samlade förhoppningar då den pågående processen med att skapa en ny självstyrelselag för Åland startade på åländsk botten för drygt sju år sedan. Visserligen startade inte processen på bästa sätt eftersom en intern finsk arbetsgrupp kom med slutsatser som till vissa delar var absurda. Men ändå fanns det en viss optimism oitpp devisen "mer dialog - mindre juridik". Inte så mycket beroende på Ålandskommitténs eget arbete utan utgående från olika parallella processer som bekräftar att bl a de finska ministerierna alltför ofta vägrar att ta till sig argument som vi från åländsk sida inte kan backa upp med tydlig juridisk argumentation.

På kort tid har finansministeriet (som vanligt) fått stopp på löftet om justerad klumpsumma till Åland, arbets- och näringsministeriet till och med lyckats få Sipilä-regeringen att, trots förekomsten av en särskild lag, gå med på att slopa stödet till åländsk vindkraft och jord- och skogsbruksministeriet agerat så att Åland inom loppet av några veckor tvingats vända sig till högsta domstolen två gånger för att begära respekt för Ålands självstyrelselag. Trenden är alltså tydlig i Helsingfors; åländska önskemål ska avslås om det bara finns minsta orsak att ifrågasätta motiven för att Finland ska agera till förmån för ålänningarna.

Det är bara att beklaga att den åländska regeringen gång på gång misslyckas i sin förhandling med Helsingfors. Tydligt är att den åländska ministären även i externpolitiska frågor väger alltför lätt i det politiska umgänget. Misslyckas Sjögren-regeringen även ifråga om den finska Sote-reformen finns det all orsak att kräva en samlingsregering för att säkerställa att självstyrelsen inte slaktas än mer under den resterande delen av mandattiden.


onsdag 21 december 2016

Juridiken som politiskt redskap


Frågan om när jäv föreligger i offentlig verksamhet kommer alltid att vara en knepig fråga. Till och med för domstolarna är jävsbegreppet oerhört svårtolkat eftersom det sist och slutligen handlar om tolkning av lag mot en faktisk situation. Jäv baserat på personlig vinning eller släktskap är dock oftast  lätta att hantera jämfört med alla de fall inom gråzonen av oklar beröring med ett visst ärende. Sedan är jäv för alla utom ledamöterna i kommunernas fullmäktigen betydligt strängare eftersom de förstnämnda förtroendevalda jämställs med tjänstemän ifråga om ställning och ansvar.

Ibland anmäler förtroendevalda jäv för att inte behöva ta ansvar. Ibland kan ett påstående om att jäv föreligger användas som ett sätt att påverka utgången av ett beslut genom att helt enkelt "jäva ut" en förtroendevald. Manövern får ju inte avsedd effekt om en ledamot har möjlighet att snabbt kalla in en ersättare. Misslyckas den jävige att hitta en ersättare så har juridiken använts som ett politiskt redskap  och inte som ett sätt att säkerställa opartiskhet i beslutsfattandet.

Att jäv är svårt att hantera i vardagen bevisas väl av att den finske statsministern Sipilä - utöver allting annat - som bäst anklagas för jäv i samband med statliga intressen kopplade till gruvindustrin. Inte heller de åländska ministrarna klarar alla gånger av balansgången. I samband med Jomala-fullmäktiges beslut om kommunalt stöd till återuppbyggnaden av ungdomslokalen Frideborg jävades Gyrid Högman ( C ) på initiativ av ministrarna Mika Nordberg och Wille Valve. Jävet saknar laga grund.

Ända sedan jag 2005 skrev en handbok om jäv har jag årligen ställts inför ett betydande antal frågor om huruvida jäv föreligger. I ljuset av en rad aktuella fall finns det skäl för mig att revidera texten. Redan till följd av att Åland 2008 fick en ny förvaltningslag med jävsregler för alla i offentlig verksamhet - förutom just kommunfullmäktigena - finns det anledning att modernisera handboken. Ett nyårslöfte inför 2017!

tisdag 20 december 2016

Presidenten och svenska språket

Svenska språket förlorade första ronden i kampen om fortsatt heltäckande jour vid Vasa Centralsjukhus. Efter flera heta duster i grundlagsutskottet, social- och hälsovårdsutskottet samt till sist i en omröstning i plenum, segrade Sipilä-regeringens förslag om att helfinska Seinäjoki ska ta hand om servicen även för den svenskspråkiga befolkningen. Ett horribelt upplägg eftersom det i praktiken är omöjligt för sjukhuset i Seinäjoki att säkerställa att de svenskspråkiga som överförs från Vasa kan använda sitt eget språk. Detta även om viljan därtill skulle vara oerhört stark.

Riksdagsmajoritetens beslut att köra över de svenskspråkiga och därmed grundlagens krav på likvärdig behandling, har väckt en aldrig tidigare skådad ilska bland finlandssvenskarna.  Ilskan var redan stor efter avslöjandena om att grundlagutskottet getts felaktigt beslutsunderlag samtidigt som Sipilä-regeringens projektledare medgett att Vasa som fortsatt fullskaligt joursjukhus var fullt möjligt med tanke på kostnaderna.

I helgen kom sedan den finske justitiekanslern Jaakko Jonkka med det sensationella beskedet att han ofta berövas sin lagenliga rätt och möjlighet att kontrollera att regeringens produkter håller måttet i förhållande till grundlagen. JK till och med antyder att Siplilä-regeringen medvetet försöker kringgå kravet på att grundlagsutskottet ska pröva lagförslag i ljuset av grundlagens bestämmelser.
Även om JK Jonkka efteråt försökt dämpa sin kritik med att det funnits samma problem under andra regeringar, kommer hans anklagelser vid en tidpunkt när president Sauli Niinistö som bäst överväger hur han ska hantera jourreformen. 

Utan tvivel kommer JK:s inhopp i debatten att öka trycket på presidenten att utnyttja sin rätt att åtminstone tillfälligt stoppa lagförslaget genom att be högsta domstolen som ett utlåtande. Men även om presidenten får HD:s  stöd i ryggen om att de språkliga rättigheterna åsidosatts, kan riksdagen välja att köra på som tidigare. Presidenten har alltså enbart s.k. suspensiv vetorätt.

Det är ytterst ovanligt att presidenten väljer att ta strid med riksdagen. Den s.k. lotterikonflikten mellan Åland och Finland 2001 har gått till historien som ett av de mest bisarra inslagen i örikets långvariga och emellanåt haltande umgänge med finska statsmakten. President Tarja Halonen vägrade, uppbackad av HD, att tillåta ett åsidosättande av Ålands särställning. Riksdagen tvingades backa men svarade med att ifrågasätta HD:s roll som den instans som har rätt att tolka Ålands självstyrelselag.


Till sist är det på sin plats för undertecknad att backa en del från tidigare kritik av JK-ämbetet. I en debattartikel uttryckte jag min stora förvåning över att just JK låter grundlagsvidriga förslag passera genom kontrollen. Genom sitt offentliggörande av sin starka kritik av Sipilä-regeringen har JK indirekt sett till att inför jourreformens andra rond backa upp kraven på fortsatt språklig likvärdighet. För nu väntar nästa spännande akt i detta drama: vågar och vill president och HD ifrågasätta riksdagens auktoritet?