lördag 30 april 2016

Kommunerna i händerna på externa konsulter

Av alla bakomliggande orsaker till att Ålands regering i detta nu består av en salig blandning av allt från radikal vänster till utpräglade högerpolitiker, återfinns längtan av att få slakta ett antal kommuner mycket högt på listan. Inom liberalerna har den av tradition starka falangen av stadsliberaler tagit ett helt nytt grepp om partiet. Efter den förvandlingen har det varit relativt lätt att göra gemensam sak med stadspartierna socialdemokraterna och moderaterna. Det intressanta är att det är inom sistnämnda parti tvivlarna på nuvarande regeringssamarbete är som störst medan det i de liberala leden enbart vilar förnöjelse över att åter vara lantrådspartiet.

Trots ovan nämnda längtan efter att i grunden få ändra på den åländska småskaligheten, tycks regeringsblocket vara fortsatt vilset om vilken väg man ska gå. Istället för egna politiska målsättningar har den lib-styrda regeringen gett över bollen till externa konsulter. Närmare 200 000 euro kostar tjänsterna för en i raden av redan kända grundfakta.

Regeringsblockets sympatisörer tycker säkert att det är onödigt styggt att kritisera det givna konsultuppdraget. Men vad kan man annat säga om en process där det är konsulter som ska ange riktningen medan de ansvariga politikerna pratar runt i allmänna termer.

Vad har jag för belägg för det sistnämnda? Här räcker det med att peka på den tilläggsbudget som lagtinget debatterat i dagarna två. Å ena sidan står det i nämnda förslag att lagstiftningsprocessen redan startat upp. Å andra sidan fick lagtinget i veckan höra att lagberedningen inte fått några direktiv och att sådana ges först när den aktuella konsultrapporten är klar någon gång år 2017. Tydligt är att kockarna varit för många även denna gång.

Personligen ser jag redan nu fram emot valet hösten 2019. Då får ålänningarna avgörandet i sin hand när det gäller kommunernas framtid. Ifall regeringsblocket fram till dess tvingat fram en lagstiftning som gör att landskapsregeringen fritt förfogar över den kommunala strukturen, ska det bli intressant att se väljarnas reaktion inför beslutad tvångslagstiftning.

söndag 28 februari 2016

Attacken mot svenskan i Finland

Sannfinländarna framställs ofta som okunniga och populistiska men det börjar bli dags att ta deras attack mot det svenska i Finland på största allvar. Trots att Soini & Co ligger under tio procent i gallupstöd så är Sannfinländarna trots allt för tillfället ett regeringsparti. Tydligt är att partiets ministrar kommer att göra vad de kan för att rusta ner den svenskspråkiga servicen. Den krisande finska ekonomin har skapat öppningar för åtgärder som för bara några år sedan skulle ha betecknats som rena utopier i det moderna Finland- Det senaste exemplet är hur förslaget till reducerat antal tingsrätter riktas speciellt mot att drabba orter med svenska som majoritetsspråk.
Lyckas justitieminister Jari Lindström få en majoritet i riskdagen bakom reformen, kommer möjligheterna att få en rättegång på svenska att försvinna på sikt. Dock med ett undantag: Åland. Men försvinner svenskan som allmänt domstolsspråk i Finland så är det förstås helt kört med utbildningar på svenska för domare och kanslipersonal.

Tyvärr tycks Sannfinländarna ha ett betydande spelutrymme inom Sipilä-regeringen när det gäller att klämma åt det svenska. Utan SFP som regeringsparti har varken Centern eller Samlingspartiet någon som fungerar som det dåliga samvetet och som dagligen håller sin vakande hand över svenskans ställning. Från oppositionsbänken i riskdagen är det inte lätt för SFP att påverka regeringsbesluten.

Nu stundar igen en intressant juridisk armbrytning i riksdagens grundlagsutskott. Ger de juridiska lekmännen grönt ljus för att dra ner på svenskspråkiga tingsrätter eller blir grundlagen igen räddningen för det svenska? Ingen vet idag svaret eftersom det i utskottet mera blir en fråga om politik fram om juridik.

Under tiden kan vi med förskräckelse notera att sannfinländska talmannen Lohela till och med lyckats förändra traditionen med att Sverige och Finland talar svenska när parlamenten möts. Egentligen är det sistnämnda rätt självklart i ett läge där kunskaper i svenska ringaktas av centrala politiska aktörer. Varför bry sig om att upprätthålla en glansbild när det politiska målet samtidigt är att få ungdomarna att sluta studera svenska?

För åländsk del får vi hela tiden följa med skeendet och ta lärdom av hur det svenska hanteras i dagens Finland. Vi ser hur det krävs juridisk grund för att hävda tidigare så självklara rättigheter. Ett Finland som angriper svenska språket, har i längden svårt att argumentera för att Åland med sin särställning ska ingå i den framtida gemenskapen. Utan tvivel går vi en rätt så inflammerad politisk period i mötes lagom till självstyrelsens 100-årsjubileum!


onsdag 20 januari 2016

Ålands Framtids förlorade fokus

Åtta år efter det jag lämnade tjänsten som kommundirektör i Jomala, gör jag nu "comeback" genom att leda kommunstyrelsen de kommande två åren. Jag har medvetet undvikit att under dessa åtta år blanda mig i den kommunala verksamheten och kandiderade inte heller i kommunalvalet 2011.
Åtta år måste väl ses som en minst sagt tillräcklig "karantän" så att jag inte behöver känna att jag nu försöker försvara sådant som jag som tjänsteman medverkade till. Men det tycker inte alla politiker i Jomalas kommunfullmäktige. I samband med det annars helt enhälliga valet av oss sju i kommunstyrelsen, önskade Ålands Framtids Anders Eriksson och Hanna Segerström att det i protokollet skulle införas följande s.k. hemställningskläm:

”Undertecknade hemställer om att kommunstyrelsen tillsammans med centralförvaltningen förutsättningslöst överväger det lämpliga i att en tidigare kommundirektör verkar som kommunstyrelsens ordförande.
Principen om att en tidigare VD ibland fortsätter som styrelseordförande i det bolag vederbörande tidigare fungerat som VD för ifrågasätts allt mer inom näringslivet. Det kan förefalla vara skillnad på offentlig förvaltning och näringslivsutövning. I detta fall handlar det dock sist och slutligen om människor och deras sätt att agera. Erfarenheterna från näringslivet har således relevans och vi ber kommunstyrelsen noggrant överväga saken och återrapportera sina slutsatser till fullmäktige.”

Förslaget väckte förstås förvåning bland de övriga 15 ledamöterna och vid omröstningen ställde sig bara de två förslagsställarna bakom förslaget. Ännu en pinsam insats av dagens representanter inom Ålands Framtid. Istället för att fokusera de för Åland avgörande framtidsfrågorna har partiet snöat in sig på småfrågor och - som i detta fall - att ägna sig åt politiska vendettor. För givetvis handlar utspelet om att undertecknad fram till 2009 tillhörde ÅF.

Extra pinsam blir utspelet när vi i tidningarna dagen efter fullmäktigemötet, läser att Ömsen valt sin nyligen avgångne VD till styrelseordförande. Så gick det men den parallellen till näringslivet!


onsdag 9 december 2015

Hotet mot den finska samhällsfreden

Den 24 november var jag inbjuden att föreläsa om ekonomisk politik för elever inom Ålands Gymnasium (Handels årskurs 3). Som ett led i förberedelserna fick jag åter anledning att på djupet bekanta mig bl.a. med Finlands ekonomiska utsikter. Hur är det möjligt att Finland på mindre än fyra år gått från att vara euro-zonens klaraste stjärna till att plötsligt framstå som ett land på väg mot det ekonomiska stupet?

 Vi minns väl alla hur Finland tillhörde ett av få länder som in i det sista vägrade backa upp t.ex. de grekiska krispaketen. Finland krävde som enda land säkerheter för stödpaketen till både Grekland och Spanien. Medan kreditvärderingsinstituten ännu år 2012 rankade Finland som stabilast i euro-zonen, är tongångarna idag istället ödesmättade. Fortfarande är det inte själva bruttoskulden i sig (ca 130 miljarder euro) som är grundproblemet. EU-kommissionen kallar till och med skuldsättningen som ”hållbar” i den senaste s.k. landsrapporten för Finlands del.

 Problemet för Finland är takten i statsskuldens tillväxt. Den offentliga sektorn gör helt enkelt av med mer pengar än vad landets samlade industri- och tjänstesektorer kan genera i skatteintäkter. Detta trots att Finlands skattekvot ligger på hela 44 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Efter en period av återhämtning har även handelsbalansen (skillnaden mellan värdet av export och import) visat upp negativa siffror såsom t.ex. minus 55 miljoner för september månad. Finland har alltså blivit för dyrt att producera varor och tjänster i.

 Regeringen Sipilä har sannerligen gjort en kraftsamling för att få bukt med Finlands förlorade konkurrenskraft. Men utfallet har hittills varit klent och denna vecka strandade förhoppningarna om ett s.k. samhällsfördrag än en gång. Det krävs förmodligen ett mirakel för att fördraget ska få en ny reell chans och då återstår bara det av Sipilä-regeringen aviserade tvångslagspaketet. Med hjälp av lagstiftning ska alltså en politisk riksdagsmajoritet försöka uppnå det som normalt sett borde ha skett genom allmänna kollektivavtal där alla parter tar ett ansvar för konkurrenskraften.

 Det Finland försöker göra är att i avsaknad av en egen valuta ge sig på det som brukar kallas för intern devalvering. Konkurrenskraften ska återskapas genom ökad produktivitet och sänkta kostnader. Problemet är att en intern devalvering alltid kommer att drabba befolkningen på ett osolidariskt sätt. När nu den normala förhandlingsvägen mer eller mindre kollapsat, finns det en uppenbar risk för att det som jag vill beteckna som självaste samhällsfreden är hotad. Politiskt väntar en stenhård kamp om de juridiska möjligheterna att åsidosätta den heliga avtalsfriheten. Allting ackompanjerat av motaktioner från de löntagarorganisationer vars medlemmar drabbas hårdast av åtstramningarna.

 Är detta ett pris Finland är villigt att betala i ett läge där övergången till en egen valuta vore ett alternativ som gör att alla är med och betalar i form av kraftigt försämrad köpkraft? Förmodligen är tiden ännu inte mogen för ett sådant dramatiskt steg.

 

 

 

 

 

 

 

tisdag 3 november 2015

Många frågetecken kring nya styret


Finns det anledning till oro för självstyrelsens grundläggande fundament? Hur ska två av den avgående regeringens kostnadsdrivande partier nu plötsligt ta ansvar för en Ålandsbudget i balans? Hur ska ministrar som saknar både tillräcklig politisk erfarenhet och erfarenhet av ledarskap kunna få ett grepp om förvaltningen? Går det att i längden hålla ihop en regering som spänner över hela den politiska kartan och som samtidigt saknar den typ av personligheter som kan överbrygga motsättningarna i vardagen? Moderaternas partiledare Johan Ehn kommer att saknas redan från dag ett!

Frågetecknen är alltså många runt den tilltänkta landskapsregeringen bestående av liberaler, socialdemokrater och moderater. Av de få saker som i detta läge kan slås fast är att socialdemokraterna fortsätter att ta stor plats i åländsk politik medan de nya moderaterna, förutom en tung valförlust, tvingats acceptera undanskymda roller. Social- och hälsovårdsfrågor är oerhört viktiga men styrs i vardagen till hundra procent av ÅHS. Nye ministern Wille Valve får dock fullt upp med att återställa avdelningen och lagstiftningen efter det socialdemokratiska styret under fyra år.
 
Infrastrukturavdelningen är förstås viktig men Mika Nordbergs utrymme till politik är lika med noll till följd av redan påbörjad privatisering och bristen på pengar för nya projekt. Fram tonar redan nu bilden av ett moderat parti som inte bara skuffats åt sidan utan till och med frivilligt valt att placera sin egen partiledare Johan Ehn utanför det operativa arbetet.

För Centerns del väntar en rentav spännande tid som oppositionsparti. Efter 36 år i ledande ställning ska Åland klara sig utan Centern i regeringsställning. Är det så illa – som många påstår – att just längtan att placera Centern i opposition blev det avgörande kittet för det nya regeringsblocket? Eller var det rädslan för att Centern än en gång skulle dominera den politiska scenen? Med tanke på den nya regeringens sammansättning även det en naturlig reaktion.

Förverkligas den nu aktuella vänsterregeringen finns det all anledning för den nya centergruppen i lagtinget att pröva på systemet med en s.k. skuggregering där varje ledamot i teorin har ansvar för en ministerportfölj. Alla förstår att de nya ministrarna får det hett om öronen tills dess att de så småningom läst in sig på sina nya uppgifter.

Vårt örike står inför stora utmaningar. Har Åland faktiskt råd med en ny ministär där merparten av ministrarna behöver minst halva mandatperioden för att få grepp om innehållet i sin portfölj och där självstyrelsekänslan på sina håll är knappt mätbar?

Den enda som omedelbart kan börja göra skillnad är tilltänkta finansministern Mats Perämaa (lib) som alltså återkommer på sin gamla post och som under fyra år hållit liv i sitt kunnande som medlem i finans- och näringsutskottet. Det känns i alla fall tryggt i motsatts till helheten.

lördag 17 oktober 2015

Den bortglömda självstyrelsen


"Reformen av självstyrelselagen för Åland fortsätter och regeringens förslag lämnas till riksdagen senast våren 2018." 

Nämnda mening är  allt som återfinns i den finska regeringens program om Åland och det i den sista bilagan (!) och under arbetsnamnet "protokollsanteckningar"!. Ett ont eller gott tecken i tiden?

Regeringen Sipilä i Helsingfors kämpar på med att försöka nå framgång med de olika åtgärder som lagts fram i det s.k. regeringsprogrammet. Utmaningarna är många och hittills har centern, samlingspartiet och
sannfinländarna inte mycket att glädjas över. De inledande ekonomiska åtgärderna har stött på patrull eftersom insikten om Finlands ekonomiska hållbarhet är fortsatt låg inom de fackliga kretsarna. Till stora delar handlar inställningen om ideologi och därmed politiska skiljelinjer.

Helt väntat finns det rätt många tyckare som anser att det enda rätta vore att sparka ut sannfinländarna och istället plocka in socialdemokraterna. De sistnämnda är trots det allmänt sett svaga stödet fortsatt starka inom fackföreningsrörelsen och med en partiledare som är fostrad inom samma miljö. Fortsätter det sannfinländska upproret löser sig allt dock på naturlig väg i och med att inte heller Timo Soini kan stå emot trycket om regeringsutträde under ständigt sjunkande opinionssiffror.

Det är utifrån ovanstående politiska situation i Helsingfors som vi från åländsk sida ska försöka få igenom en rätt så radikal förändring av självstyrelsens uppbyggnad, dvs. övergången till lockande friheten att ta över nya
rättsområden när vi själva så vill. När Ålandskommittén under president Halonens ordförandeskap är klar 2017 väntar den verkliga utmaningen: att få Sipilä-regeringen att ta förslaget till sig och föra vidare resultatet utan att göra annat än rent formella justeringar av förslaget proposition. Med sossar istället för sannfinländare i regeringen minskar svårigheterna rejält.

Är det bra eller illa att Åland knappt rymdes med i det nya regeringsprogrammet? Det är en fördel på så sätt att programtexten är tydlig om att Sipilä-regeringen ska för Ålandskommitténs förslag till riksdagen. Negativt är att inplaceringen av Åland utanför det faktiska programmet tyder på att regeringsförhandlarna helt enkelt var på väg att glömma bort att öriket borde omnämnas. Här ett handfast bevis på hur det går då SFP inte längre kan bevaka de åländska frågorna.


torsdag 15 oktober 2015

Konfessionslös skola?

I valkampanjen har frågan om en konfessionslös religionsundervisning ställts. Frågan är väldigt intressant och kräver ett längre svar än vad som tillåts i tidningarnas spalter.


För min del anser jag att utgångspunkten skall vara att alla elever ska kunna delta i all undervisning i skolan. Om någon elever känner sig kränkt eller av någon annan anledning inte kan/får delta i undervisningen bör man tänka om. När det gäller religionsundervisningen är det helt naturligt att tyngdpunkten läggs på kristendomen, eftersom vi lever i ett samhälle vars värderingar och lagar bygger på det kristna samhället. Därför bör alla elever, både de med kristen bakgrund och de med annan bakgrund, lära sig om vår religion. Hur ska annars de elever som har en annan bakgrund än den kristna lära sig om den religion som majoriteten av invånarna bekänner sig till?



Lika viktigt är det att alla elever lär sig om andra religioner. Om man har kunskap om andra religioner ökar förståelsen mellan olika religiösa grupper och man kan sakligt diskutera frågor. Okunskap är den främsta orsaken till rasism och genom en konfessionslös religionsundervisning tror jag att man kan öka förståelsen mellan människor av olika etniska ursprung.



En annan fråga har varit om vi ska tillåta att det sjungs psalmer på skolavslutningar och om dessa kan vara i kyrkan. Hittills är det inte, vad jag vet i alla fall, någon elev eller förälder som har protesterat mot att "Den blomstertid" sjungs vid skolavslutningar. Men med ett ökat flyktingmottagande, som Åland förmodligen står inför, kan frågan aktualiseras. När man går igenom texten till psalmerna tror jag inte att någon elev med en 
annan tro motsätter sig att sjunga den, men återigen anser jag att alla elever ska kunna delta i all undervisning.



Ska avslutningar och julfester tillåtas vara i kyrkan? Naturligtvis, anser jag. Kyrkorummet är ett mycket fridfullt och högtidligt ställe att samlas på och fira skolavslutningar. Det är ju inte heller kyrkan som arrangerar avslutningen utan det är ju skolan som ansvarar för innehållet. Vi ska också komma ihåg att många av våra elever inte kommer till kyrkan i andra sammanhang än när det sker i skolans regi. Det är inte skolans ansvar att se till att eleverna besöker kyrkan, men jag anser att det är berikande för alla, både för barn och vuxna, att få vistas i våra rofyllda, stämningsfulla och ofta historiskt betydelsefulla kyrkorum.