onsdag 20 mars 2019

Anförandet som väckte heta känslor



Centerns gruppanförande om ändringen av självstyrelselagens ekonomiska kapitel    (18 mars 2019)

Harry Jansson
Centerns gruppledare

Talman!

Alla samhällssystem behöver en grundläggande flexibilitet för att i längden vara framgångsrika. Denna utgångspunkt kan man sannerligen inte säga att kan förknippas med Ålands nuvarande ekonomiska system. Främst pga. det finska finansministeriet ihärdiga motstånd har vi från åländsk sida gång på gång misslyckats med att få upp avräkningsgrunden under de 25 år gällande självstyrelselag varit ikraft. Detta trots att den åländska befolkningen under denna tid vuxit med ca 5000 personer och det samtidigt vidtagits statsekonomiska reformer i Helsingfors som haft inverkan på avräkningsbeloppets storlek. Sammantaget har Åland till följd av sistnämnda effekter gått miste om över 100 miljoner euro under dessa 25 år.

Kort sagt kan vi konstatera att själva balansen i Ålands offentliga ekonomi under större delen av de gångna 25 åren varit enormt beroende dels av att Ålands Penningautomarförening lyckats haka på teknikens möjligheter via internetspel, dels av att den sk. flitpengen (dvs. skattegottgörelsen) gett oss ett tillskott varje år sedan 1993. Sammantaget har det nuvarande systemet tjänat oss ålänningar väl och alltså mycket tack vare örikets egen kreativitet och tillväxt.

Talman!
Denna återblick får bilda bakgrunden till Centerns gruppanförande och utgör samtidigt själva huvudbudskapet: vi har ett system som på gott och ont tjänat oss väl och om vi godkänner en förändring ska vi kunna förlita oss både på systemets hållbarhet och positiva mervärde för den åländska befolkningen.
Alla i detta parlament är väl förtrogna med den speciella bakgrunden till president Niinistös framställning nr 7 2018-2019. Efter en drygt tio år lång process med syfte att åstadkomma en totalrevision av vårt autonomisystem, har vi nu istället att ta ställning till en ytterst viktig delreform då vi beträffande de direkta skatterna i praktiken blir skattetagare och där avräkningsbasen samtidigt minskas till att omfatta främst de indirekta skatterna.
Sammantaget utökas alltså inte lagtingets skattebehörighet, vilket fortsättningsvis är uppseendeväckande med beaktande av vad en s.k. reell autonomi bör innehålla. Med andra ord: vi får behålla en del av våra pengar men vi har endast via vår enda riksdagsledamot ett indirekt och marginellt inflytande över hur dessa pengar tillkommer.

Talman!
Från Centerns sida har vi från första början varit tveksamma till den nu föreslagna reformen, såväl inom ramen för Ålandskommitténs arbete 2013-2017 som i de otaliga möten SjPn hållit med anledning av revisionen. Men i likhet med alla andra har vi förlikat oss med tanken att det nu aktuella förslaget är enda sättet att lösa kollisionen mellan vårt rättssystem och den finska landskaps- och vårdreformen.
När sistnämnda moderna form av hydra äntligen kollapsade senaste vecka, har förutsättningarna för Ålands del förändrats i grunden. Därav Centerns, tydligen för en del överraskande markering senaste vecka, om att vi inte automatiskt kommer att rösta ja i denna fråga. Jag skall försöka förklara både våra dubier och de förhoppningar vi har inför lagtingets behandling av lagförslaget.
Vår gemensamma utgångspunkt från åländsk sida var när diskussionerna startade ett tillskott i grundfinansieringen av självstyrelsen om minst 15 M€. Under resans gång har beloppet först sänkts till 12, sedan till 10 och nu idag har vi på bordet ett förslag som innebär endast tre miljoner mer till Åland, alltså ett rent marginellt tillskott med tanke på Ålandsbudgetens totala volym om ca 350 miljoner. Vi förväntas alltså kasta ett fungerande system och samtidigt framtida förhandlingskort över bord för endast tre M€.
Samtidigt har vi försökt ta till oss landskapsregeringens motreaktion om att de s.k. övergångsbestämmelserna i lagförslaget, oavsett landskaps- och vårdreformens kollaps, ska utläsas som så att vi är garanterade tio M€ till i grundfinansiering.

Centergruppens dilemma är att nämnda övergångsbestämmelser i ljuset av händelseutvecklingen i Helsingfors i alltför hög grad kan förknippas dels med politiska risker, dels med ett finansministerium som tycks vara berett till vilka manipulationer av fakta som helst för att motverka åländska intressen.
När det gäller de politiska riskerna, är det givetvis Statsrådets märkliga uttalande i samband med prop. avlåtande 6/2, jag citerar:
Statsrådets uttalande i anslutning till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av självstyrelselagen för Åland:
Regeringens proposition om ändring av självstyrelselagen för Åland baserar sig förutom på beredningen av en totalreform av självstyrelselagen även på det rättsliga och samhälleliga behovet att lösa de finansieringsfrågor för Åland som hänför sig till social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen, även om en lösning på dessa frågor inte skulle kunna godkännas separat. Genomförandet av social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen skapar på så sätt ett rättsligt och samhälleligt behov av regeringspropositionen.”

Oavsett de politiska förvecklingarna inom en ministär på fallrepet, har uttalandet en politisk kraft även om riksdagens GrUU på ett ovanligt tydligt sätt tagit avstånd från uttalandets tillkomst och existens. Det är givetvis en revolutionerande och ytterst positiv utveckling när det är grundlagsutskottet som idag agerar som beskyddare av Ålands självstyrelselag inför långt gångna rättsövergrepp. Men för att utskottet ska kunna agera krävs det en regeringsproposition och om en sådan aldrig når riksdagen är utskottet givetvis offside och utan makt.
För det är via en vanlig riksdagslag justeringen av avräkningsgrunden ska ändras. Beredningen av  regeringspropositionen ska i vanlig ordning skötas av finansministeriet, alltså samma ministerium som i samband med dagens lagförslag vägrade ge ett s.k. föredragningstillstånd. För att överhuvudtaget få iväg ändringen av självstyrelselagen krävdes att Statsrådet struntade i regelverket. Om något visar denna händelse på den beslutsamhet som ännu den 6 februari styrde Sipilä-regeringens handlande. I o m att Åland var ett problem (pga GrUU) för att få igenom landskaps- och vårdreformen, hade inte ens finansministeriet makten i sin hand.
Men vad är det som säger att den kommande regeringen har samma inställning, vilja och styrka att kringgå finansministeriet?

Vi kan dock idag samtidigt konstatera att vi kan sitta lugnt i båten och avvakta såväl riksdagsvalets utgång som den nya regeringens sammansättning och regeringsprogram. Faktum är att tidtabellen möjliggör för nästa finska regering att förelägga riksdagen förslaget om justerad avräkningsgrund så att vi i lagtinget senast i september i år kan vara trygga om att den av riksdagen godkända SjLags-ändringen får den utlovade fortsättningen.
Tyvärr återstår ännu en arbetsam och förmodligen påfrestande period innan denna första delreform baxats över mållinjen. Från Centerns sida hoppas vi att landskapsregeringen tar till vara alla gemensamma resurser och kontakter inför denna process. Självstyrelsepolitiska nämndens fortsatta betydelse för framgång inte att förglömma.

Talman!
En dag som denna finns det skäl att rikta ett varmt tack till alla som bidragit till att vi överhuvudtaget har en delreform att behandla. Landskapsregeringen och i synnerhet dess tjänstemän har fått dra ett tungt lass. Likaså har riksdagsledamot Mats Löfström bidragit till en avvärjningsseger ifråga om landskaps- och vårdreformens påverkan på Åland.
En dag som denna finns det likaså goda skäl att rikta ett speciellt tack till Ålandsministern Anne Berner som även när det blåste som hårdast vägrade att följa finansministeriets linjedragningar.
Sedan återstår bara att tacka några anonyma hjältar sett ur ett åländskt perspektiv, nämligen utskottsråden i GrUU Matti Marttunen och Liisa Vanhala som starkt bidrog till att rädda Finlands anseende som modern rättsstat.

fredag 16 november 2018

På väg mot fyra förlorade år



Ålands Lagting
Centerns gruppanförande 
Ålandsbudgeten 2019
Gruppordf. Harry Jansson 
13.11.2018

Talman!
Regeringen Sjögren och dess tre stödpartier har nu haft över tusen dagar på sig att förverkliga sina visioner för det åländska öriket. Därmed har regeringsblocket samtidigt mindre än ett år på sig att komma i mål med sina resterande visioner.
Det kommer väl inte som någon större överraskning att vi inom Centern inte är direkt imponerade över prestationerna hittills. Frågan är väl egentligen rätt uppenbar: vad har liberaler, moderater och socialdemokrater åstadkommit under sina tre år vid regeringsbordet?
Så sent som igår kunde vi i samband med debatten om den framtida kommunstrukturen konstatera att regeringsblockets stora paradnummer hotar att bli en enda stor flopp när förslaget till tvångslagstiftning fälls i den kommande lagkontrollen. Därmed kan vi redan nu tala om fyra förlorade år när det gäller den administrativa delen av morgondagens Åland.

Regeringen Sjögren klarar som bekant inte ens av att få den normala, frivilliga och därmed demokratiska lagstiftningen för kommunalt samgående på plats. Och här finns ändå allting färdigt att kopiera antingen utgående från finsk, svensk eller annan nordisk modell där Island är den senaste att välja frivillighet för att minska på kommunerna.
Resultatet av regeringsblockets enorma förmåga att slå dövörat till är att denna mandatperiod innebär att även de frivilliga ambitionerna till samgående omöjliggjorts av den tvångstanke som hela processen präglats av.
Till råga på allt har det politiska taktikerandet inom regeringsblocket gjort att även uppstarten av Kommunernas Socialtjänst är kraftigt försenad, helt i onödan. Att göra hundratals klienter och personal till inget annat än schackpjäser är uppseendeväckande och är något vi alla skall komma ihåg i nästa års valrörelse när vi åter får höra vackra ord om hur de svaga och utsatta ska värnas i alla lägen.

För att få igenom de efterlängtade kommunsammanslagningarna har regeringsblocket satsat närmare en halv miljon euro på konsulter och juridiska tjänster. Tänk om redan hälften av denna enorma summa skulle ha satsats på att bereda väg för åländska intressen i Helsingfors istället!
För även på det externpolitiska området har regeringen Sjögren trampat vatten och inhöstat nederlag efter nederlag. Vi som följt processerna från avbytarbänken har inte klagat på arbetsinsatser eller ambitioner men tydligt är att den politiska delen av arbetet inte fungerat. Lantrådet och finansministern har haft sina möten men inte ens där det efteråt sagts att det nu finns en överenskommelse har sakerna avancerat i önskad riktning. Tydligt är att de politiska kontakterna och andra kontaktytor varit alldeles för små för att nå framgång. Dialog över internet och allehanda skriftliga utlåtanden kan aldrig ersätta behovet av personliga kontakter och diskussioner ansikte mot ansikte.

Tänk om regeringen Sjögren haft förre ministern m.m. Jan-Erik Enestam att tillsammans med Paavo Lipponen och andra gamla ålandsvänner bereda väg för Åland i maktens korridorer istället för att Enestam nu ägnar tiden åt att sammanställa kommunal statistik för 15 kommuner på våra öar.
Här har vi konsten att använda allas våra pengar på bästa möjliga sätt. Och när det gäller regeringen Sjögrens andra paradnummer, kortrutten, har regeringsblocket frånsett Carina Aaltonen visat upp ett – förlåt uttrycket! – extremt tunnelseende genom att också i denna fråga vålda fram en lösning som innebär bankar och bro till Gripö på västra Föglö. Allt för att spara några minuter på en färjtur. Långt före det att de juridiska processerna är avklarade och då det inte ens fick en vägplan för följande del av projektet, fortsätter dessutom projektering och upphandling som om det inte finns några hinder på vägen.

Berörda markägare och Ålands Natur & Miljö har lagt ner oerhört med tid och resurser för att få stopp på naturingreppen på västra Föglö. Ett medborgarinitiativ med drygt 2000 ålänningar på listorna vittnar om att det finns ett utbrett motstånd mot planerna. Det börjar snart bli pinsamt för detta parlament att initiativet fortfarande ligger obehandlat inom utskotten. Är det på detta sätt lagtinget ska respektera visad folkvilja? Ska vi verkligen hantera demokratiska instrument med sådan nonchalans?
Både när det gäller kortrutten och kommunstrukturen har oppositionen varit enig i sitt motstånd mot regeringsblockets planer. Därför bör alla oroliga ålänningar känna hopp och förtröstan om att lagtingsvalet i oktober nästa år har alla förutsättningar att ändra på förutsättningarna.
Dessutom utgår i alla fall vi inom Centern från att även regeringen Sjögren måste ta till sig förslaget om en tunnel för att trygga en hållbar trafik till och från Föglö i framtiden. När till och med den politiska ledningen för Föglö kommun vill se en tunnel som den enda lösningen, måste helt enkelt majoritetsblocket i högre grad börja lyssna på Carina Aaltonen och alla andra miljövänner inom reg.partierna som delar oppositionens starka åsikt om att morgondagens skärgårdstrafik ska byggas utgående från moderna lösningar istället för via onödiga broar och bankar.

Talman!                                                                                                                  
När det gäller Ålandsbudgetens ekonomiska del är det enkelt att konstatera att systemet reparerat sig själv genom ökade intäkter och minskade kostnader tack vare det finska konkurrenskraftsavtalet som medförde påtagliga lättnader för de offentliga utgifterna överlag. Inte genom några konkreta aktiva insatser från ministrarnas sida.
Finansminister Perämaa ägnade som bekant de första åren av sin comeback på posten att kritisera regeringen Camilla Gunells finanspolitik 2011-2015 genom att kritisera det han kallat för det strukturella underskottet. Andemeningen i kritiken var att regeringen Gunell gjort för lite för att rätta till obalansen mellan inkomster och utgifter.
Sanningen är ju att den föregående mandatperioden mycket långt präglades av sviterna av den ekonomiska kraschen för drygt tio år sedan. Sakta men säkert har Finland segat sig tillbaka till 2008 års BNP-siffror och därmed har grundfinansieringen av Ålands offentliga ekonomi förstärkts med tiotals miljoner sedan 2016 pga. att vårt system är så pass beroende av finländsk konjunktur och statliga inkomsterna minus låneupptagningen.

Minister Perämaas första år kännetecknades samtidigt av ett överdrivet behov av att svartmåla det ekonomiska läget i kombination med lite grekisk bokföring av budgetposterna. Centern hävdade energiskt att det var onödigt att t.ex. stänga demensavledningen på ÅHS och påbörja processen med att svälta ut kommunerna via lägre LR-andelar. Det sistnämnda förstås för att få Föglö, Jomala m.fl. positiva till den kommande tvångssammanslagningen.
Och mycket riktigt: utvecklingen stämde överens med Centerns analys om att sparåtgärderna var överdrivna utgående från den ekonomiska verkligheten. Och faktum är att LR fått jobba för att hitta fram till ett underskott i Ålandsbudgeten för 2019. Från Centerns sida förstår vi behovet av att kunna uppvisa ett litet underskott trots den påtagliga förstärkningen av inkomstsidan. Men den avgörande frågan är förstås vad LR gjort med inkomstförstärkningen på närmare 30 M€.

Talman!
Summa summarum har de tre första åren med regeringen Sjögren vid rodret gett oss ålänningar ett antal onödiga och förhastade sparåtgärder som i första hand riktats mot redan utsatta individer;
För det andra ett ytterst märkligt beslut om att skjuta fram uppstarten av Kommunernas Socialtjänst (KST), en reform vars grundläggande syfte är att åtgärda just den typ av behov som dagens majoritetsblock motiverar sammanslagningen av kommunerna med tvång och hot;
För det tredje ett antal misslyckade testballonger kopplade till regeringen Sjögrens uttalade vilja att via lagtingslagar utmana Finlands grundlag, en ambition vi i Centern förstås stöder men där vi i flera fall betonat att detta parlaments anseende som lagstiftare samtidigt måste bevaras. Tyvärr har oppositionens varningsord varje gång nonchalerats med påföljd att tid och resurser i onödan avsatts på lagförslag som var dömda att falla i lagkontrollen;
För det fjärde har regeringen Sjögren förändrat delar av landskapsandelssystemet så att flera landsbygds- och skärgårdskommuner nu fått problem med sin ekonomi. Hur liberalerna som lantråds- och finansministerparti kan gå i spetsen för en försvagning av de perifera regionerna är för oss i Centern fortfarande en gåta;
För det femte kan vi till listan över regeringen Sjögrens tillkortakommanden foga de externpolitiska nederlagen. Detta är förstås också den allvarligaste punkten eftersom detta område i motsatts till tidigare uppräknade misslyckanden är ytterst svåra att reparera inför Ålands jubileumsår 2022.

Talman!
I totalt 28 budgetmotioner lyfter vi från Centerns sida fram våra åsikter om vilka ändringar som behöver göras i budgetförslaget. Mina kolleger kommer i den fortsatta debatten att argumentera för våra förslag. Även jag kommer att återkomma under de kommande dagarna i de motioner där jag står som första undertecknare.

onsdag 14 november 2018

Åland pionjär med att stifta kommunal tvångslag


Denna vecka har lagtinget fortsatt att debattera den omtalade reformen där stadspartierna Lib, S och MSÅ vill att de övriga 15 kommunerna ska föras samman i tre större enheter, dvs. södra och norra Åland samt en skärgårdskommun. Under debattens andra dag 12/11 förde undertecknad fram nedanstående åsikter. 
Undertecknad är övertygad om att den s.k. tvångslagen i lagpaketet kommer att falla när den väl når presidenten efter det att Ålandsdelegationen och Högsta domstolen gjort sina granskningar. Den andra delen av lagpaketet är en mer normal lag för hur de ska göras ändringar i den kommunala indelningen. Denna lag klarar lagkontrollen efter det att förslaget genomgått ändringar under utskottsbehandlingen i lagtinget.
I anförandet framgår en hel del rätt hård kritik. Särskilt upprörd är jag över att regeringen Sjögren och stödpartierna hela tiden försökt mörka faktorer som talar emot möjligheterna att direkt i lag rita om kommunkartan. Det sorgliga med den taktiken är att majoritetsblocket kör huvudet i kaklet och totalt i onödan sår plit i det åländska samhället. 
Kampen för respekt för den kommunala statusen fortsätter nästa vecka!
  
________________

ANFÖRANDE 12.11.2018
Kommunstrukturreformen
Harry Jansson
Talman!
Sakta men säkert närmar vi oss slutet på den första delen av en mycket speciell process. Senaste veckas inledande debatt rörande LKU:s betänkande om reformen av kommunstrukturen gick enligt ett redan etablerat och invant mönster. Regeringsblocket är på alla sätt fortsatt övertygat om både reformens välsignelser och behovet av att under hot och tvång tvinga samman 15 kommuner till större enheter. Lika övertygade är vi inom oppositionen om att en tvångslösning i kombination med hot om rättsliga åtgärder gör mera skada än nytta och hotar att sätta långvariga negativa spår i det åländska samhället.
Sammantaget debatterar vi nu resultatet av en osedvanligt klantigt skött process. Det är ju alltid bra att det finns visioner och handlingskraft men när detta kombineras med bristande insikter i både juridik och processhantering blir resultatet en smärre katastrof. Trots hundratusentals euro i konsultarvoden till externa utredare blev underlaget i det nu debatterade lagförslaget otillräckligt, säkert mycket på den nyckfullhet som präglat hela skeendet. Jag tänker då närmast på hur antalet kommuner varierat från en dag till en annan och där det mest anmärkningsvärda förmodligen var tanken att hänföra Eckerö och Hammarland till norra Ålands kommun. Betecknande för kvalitén i hela processen!

En annan klumpighet är LR:s beslut om att i ett alltför sent skede pådyvla kommunerna ett utredningsförfarande vars formella grund kraftigt ifrågasatts på kommunalt håll. Här kommer det att bli intressant att ta del av utgången av den klagan Hammarlands kommun riktat mot att kommunerna inte hörts på det sätt gällande lagen om kommunindelning förutsätter.
Det allvarliga med denna del av kommunprocessen är dock att detta parlament förväntas klubba förslaget om ny kommunstruktur före de tre utredarna är klara med de tre kommunutredningarna. Från utredarnas sida har deras oavhängighet i förhållande till LR betonats medan kansliminister Fellman å sin sida hävdar att upphandlingen och därmed kontraktet kräver att utredningarna endast kan sluta på ett sätt, dvs. att utredningarna utvisar att tvångslagen kan försvaras utgående från samhällsbehovet och övriga omständigheter.
Lagstiftningen är å andra sidan så utformad att om utredningen visar att kommunindelningen bör ändras, skall utredarna uppgöra ett förslag till ändring i kommunindelningen och till de bestämmelser och beslut som behövs med anledning därav. Här har vi alltså ytterligare en intressant ingrediens i processen: kommer utredarna att rätta sig efter LR:s pekpinnar eller känner de sig fria nog att göra en oberoende utredning, något som även kan leda till att de förutsätter att det anordnas kommunala folkomröstningar.
Med tanke på lagtingets anseende hoppas jag att det finns tillräckligt många i regeringsblocket som inser sitt ansvar och medverkar till att tvångslagen i alla fall får vila tills dess att kommunutredningarna är klara den sista december.
Talman!
Redan i detta skede vill jag dock understryka att majoriteten i LKU tillsammans med lagtingsdirektören – eller förmodligen främst tack vare sistnämnda – utfört ett riktigt bra jobb med LR:s lagförslag. Med detta beröm avser jag att majoriteten städat bort de värsta bristerna i lagförslagets tvingande del, den s.k. tvångslagen och samtidigt förstärkt den i lagförslagets motiveringsdel tidigare alltför svaga argumentationen.

Säkert tror någon att vi från minoritetens sida gärna behållit t.ex. den smått horribla tanken om ett medlingsförfarande där två ombud från berörd kommun i juli månad nästa år suttit på makten att avgöra den egna kommunens framtid. Faktum är dock att vi månar mera om lagtingets anseende som lagstiftare än att vinna politiska kamper.
Jag vill även betona att det sannerligen inte är vice ordförande Roger Erikssons och hans kolleger som ska lastas för att den tilltänkta tvångsprocessen nu ställs inför helt nya frågeställningar.
I den reservation undertecknad och kollegerna Eklund och Häggblom fogat till betänkandet framgår de starka dubier oppositionen har inför lagförslagets första del. Detta trots utskottsmajoritetens redan omnämnda insatser.

Talman!
Den stora elefanten i rummet är fortsatt den samma som då vi första gången debatterade kommunstrukturen utgående från LR:s meddelande i april 2017 om den planerade reformen: kan lagtinget direkt via en lag stuva om kommungränserna eller har lagstiftaren utgått från att ändringar  i den kommunala indelningen görs genom lag? Skillnaden i dessa två tolkningar kan för den oinvigde vara lite oklar men i sak är utgångspunkterna totalt olika.
Hårdrar man tanken om tvångslagar som en möjlighet, kunde vi här och nu likväl ha haft en lag som avskaffar samtliga i den nu aktuella reformens 15 kommuner. Eftersom dagens LR består av utpräglade stadspartier är väl ett sådant scenario inte helt främmande och förmodligen något en del redan drömmer om i smyg. Inom parentes sagt så bortser jag här medvetet från att det finns en direkt märklig finsk tolkning om att Finlands grundlag förutsätter att det på Åland alltid finns minst två kommuner.
Den som liksom undertecknad tror att det går att rubba den kommunala indelningen enbart genom respekt både för den kommunala statusen och de berörda invånarna, är övertygad om att ändringar ska ske enbart genom att i lag ange grunderna för sammanslagning av kommuner, dvs. de förutsättningar som LR lite halvhjärtat provat på att definiera i lagförslagets andra lags paragraf 4. Men här tog tydligen orken slut redan i maj i år för det ytterst centrala begreppet kriskommun saknar fortfarande ett innehåll på åländsk mark när kommunstrukturlagen träder ikraft.
Utskottsmajoriteten har febrilt försökt hitta stöd för att tvångslagar ska vara möjliga instrument när folkviljan motsätter sig den egna kommunens upphörande och samgående. Faktum är att alla de rättsliga sammanhang som åberopats av både LR och utskottsmajoriteten tvärtom stärker bilden av att nya kommunbildningar är möjliga endast om de följer uttalade demokratiska spelregler och där det finns tydliga särskilda skäl för varje enskild reform. Alltså totala motsatsen till det odemokratiska upplägg som LR-partierna förespråkar.

Talman!
Under lag- och kulturutskottets hörande av sakkunniga i denna fråga har ett ord återkommit för att beskriva LR:s ambitioner om ny kommunstruktur direkt i lag: Åland är pionjär, dvs. tvångssammanslagningar har aldrig prövats förut ens i Finland trots alla ansträngningar att skapa större enheter. Tror någon i denna sal att en majoritet i Finlands riksdag verkligen skulle ha avstått från att bruka tvångslagar om detta hade varit en hållbar juridisk väg?
Jag hoppas att mina och kollegernas allvarsord i detta ärende gör att ni alla kan förena er i mitt förslag om att ärendet bordläggs till måndagen den 20 november 2018.
Tack för ordet!

torsdag 14 juni 2018

PAF-arvodena ger en snöbollseffekt


Spörsmålsdebatt 11 juni 2018
PAF-arvodena
Harry Jansson ( C )
Förste undertecknare

Talman!
Sällan har ett spörsmål känts mer naturligt än dagens nödvändiga debatt om hur sittande landskapsregering handskas med ålänningarnas pengar och vilka moraliska och etiska värderingar som ligger till grund för de beslut som fattas.
Det är i lägen som dessa som oppositionen måste stämma i bäcken och få igång en principdiskussion om vad ett enskilt beslut kan få för konsekvenser, både på kort och lång sikt. För vad är det som hindrar att sittande LR nästa år åter fördubblar arvodesnivån med åberopande av samma motiveringar vi nu kan läsa i svaret på spörsmålet?
Eftersom PAFs VD hädanefter lyfter 28000 euro i månadslön borde förstås styrelsearvodena hänga med, i alla fall om vi ska tro på regeringens motiv om att det ”krävs en balans mellan ledningens löner och styrelsearvodena, eftersom det annars riskerar uppstå en brist på legitimitet i styrelsearbetet.” Bästa kolleger, smaka på den motiveringen en gång till: ”brist på legitimitet”!
Menar verkligen finansministern att PAF-styrelsens arbete skulle ha blivit illegitimt ifall inte arvodena nått ny rekordnivå, dvs. att styrelsens arbete inte längre skulle ha varit förenligt med rättsprinciperna? Med spänning ser jag fram emot att ta del av LR:s närmare förklaring även till denna del och kommer till sist att återkomma till de övriga motiv som återfinns under rubriken Landskapsregeringens beslut i spörsmålsvaret.

Talman!
Beslutet om helt nya nivåer i ersättning till en bolagsstyrelse i offentlig ägo, leder oundvikligen till en allmän ökning av ersättningar inom den offentliga sektorn. Risken för en snöbollseffekt är överhängande och oundvikligen tvingas sittande LR svara på om det är rimligt att ÅHS-ordförande med ansvar för 90 M€, ca 900 anställda och alla ålänningars sjukvård ska lyfta 3000 euro i årsarvode när PAF-ordföranden får 28000 euro för motsvarande roll i ett annat offentligrättsligt bolag?
Är det vidare rimligt att styrelseordföranden för ÅDA på onsdag denna vecka erhåller 1500 euro i årsarvode för ett uppdrag som är den största utmaningen av alla för det offentliga Åland, dvs digitaliseringen och dess miljonrullning? Särskilt när personen ifråga är en av örikets främsta inom sitt gebit?

Talman!
En manlig ordförande får nu fyra gånger mer betalt än sin kvinnliga företrädare.
Över en natt är den övriga styrelsen dubbelt så kompetent som dagen före.
Tydligt är att ministrarnas – och i synnerhet finansministerns omdöme sviktat - förmodligen beroende på de hundratusentals euro som LR kastat ut på konsulter i samband med kommunreformen.
Finansminister Perämaa och övriga LR kunde i alla fall delvis ha klarat ansiktet genom att satsa på en professionalisering av den nya PAF-styrelsen rakt igenom dvs att den nya sammansättningen rakt igenom faktiskt motsvarat de minst sagt höga målsättningar LR säger sig eftersträva om att styrelsen som helhet ska ha
branschkunskap, stark integritet, hög kompetens inom områden som ekonomi, HR, riskhantering, affärsutveckling, digital marknadsföring, digital utveckling, politik och regelefterlevnad. Utöver detta bör det finnas erfarenhet av gediget ledarskap och en förmåga att fatta strategiska beslut för att kunna skapa tillväxt på internationella marknader och samtidigt säkerställa att Paf genomgående erbjuder sina tjänster på ett sätt som upprätthåller ett ansvarsfullt spelande.
Jag tror det är bäst att var och en läser nämnda målsättning i ljuset av resultatet av styrelsenomineringsprocessen.

Talman!
Den tidigare PAF-ordföranden har i efterhand – och efter beslutet om efterträdarens mångdubbla årsarvode – fått en kompensation i form av ännu ett årsarvode om 8000 euro. Denna extra ersättning är säkert motiverad med tanke på den rättsliga process PAF varit och fortfarande är föremål för. Men det skulle sannerligen sett snyggare ut om denna kompensation betalats ut direkt efter 2017 års avslut och inte som nu kan kopplas till den kraftiga justeringen av PAF-arvodena 2018 och framåt. Nu framstår summan 8000 euro som LR:s smått patetiska försök att i efterhand försöka leva upp till kravet på en anständig jämställdhetspolitik.
Nämnda kompensation leder oundvikligen till att tankarna går till alla tidigare PAF-konflikter. När ska tidigare PAF-styrelser få liknande kompensationer i efterhand av regeringen Sjögren? Det har ju faktiskt funnits situationer där själva styrelsen personligen varit föremål för rättslig prövning och inte som nu ”bara” handlat om PAFs ansvar som samfund.
Här kan vi faktiskt tala om att tidigare styrelser haft en enorm press på sig men har detta i efterhand kompenserats med fördubblad ersättning? Svaret är förstås nej. Tills nu har arbetet inom PAF-styrelsen varit kopplat till engagemang och vilja att säkerställa den för Åland så oerhört viktiga men samtidigt så oerhört ifrågasatta spelverksamheten, ett ifrågasättande som förutom finska statens klappjakt på bolaget fått ett ytterst ovälkommet tillskott i form av den bedrägerihärva som drabbat en mängd åländska småföretag. Just nämnda spelskandal gör det extra olyckligt att PAF dessutom hädanefter så starkt förknippas med egen girighet.

Talman!
Jag lovade återkomma till motiveringarna under rubriken
Landskapsregeringens beslut
För det första: Citat: ”Inför beslutet 2018 bestämde landskapsregeringen att arvodena skulle höjas till en konkurrenskraftig nivå.”
Fråga: när och av vem fattades det första beslutet om att arvodena skulle justeras? Svaret indikerar att LR på en s.k. överläggning gemensamt bestämt och faktiskt gett Mats Perämaa grönt ljus att gå vidare med rekordnivåerna. Utgår att vi får en
För det andra: Citat: ”Det är inte en ansvarsfull ägarförvaltning att fatta beslut som innebär att styrelsen är underbetald.
Fråga: hur kunde det vara möjligt att nu göra en skyhög höjning av bl.a. PAF-ordförandens arvode till 28000 euro när tidigare ordförandena mötts av kalla handen inför begäran om betydligt lägre justeringar?
För det tredje: Citat: ”Istället var avsikten att säkerställa att styrelsens arvoden motsvarar det engagemang och den tidsanvändning som krävs.”
Fråga: vilket engagemang och vilken tidsanvändning är det LR här avser, vid sidan av sedvanligt styrelsearbete, inläsning på mötesagendan, studieresor och annat organiserat arbete? Är inte detta i själva verket ett krav LR har på alla sina styrelser, oavsett nivån på ersättningen?
Sedan har vi då den minst sagt famösa kommentaren om risk för bristande legitimitet i styrelsearbetet, dvs att PAF-styrelsen i annat fall inte skulle ha rättmätigt eller berättigat. Som sagt mest spännande att lyssna till denna av alla förklaringar! Lovar att vara idel öra!
För det fjärde och sista: Citat: ”Tanken på ett månadsarvode tilltalade eftersom det ger styrelsen besked om att styrelsearbetet inte ska präglas av att delta vid möten, utan av ett fortlöpande engagemang och arbete för Paf:s och ägarnas bästa intressen.”
Fråga: även här önskas det en redogörelse för vilka förväntningar LR har på den nya styrelsen. Svaret indikerar att även de vanliga ledamöterna ständigt ska vara engagerade och arbeta för PAF. Hur ska denna målsättning uppnås och hur avviker detta från tidigare styrelsers sätt att ta ansvar? Personligen blir jag smått orolig om andra än styrelseordföranden ska blanda sig i den dagliga verksamheten. Här måste LR rimligen ha blandat ihop ordförandens och övriga ledamöters uppdrag, hoppas jag i alla fall.
Redan före vi tar del av LRs goda och mindre lyckade förklaringar, är det på sin plats att konstatera att det nu behövs en analys och diskussion om PAFs uppgift och roll i det åländska samhället. PAF måste i högre grad än idag framöver förknippas med moral och etik som en självklar värdegrund. 

Talman!
Svaret på spörsmålet innehåller alltför många krystade förklaringar och det är därmed självklart att vi undertecknare av spörsmålet återkommer med ett förslag till kläm under den fortsatta debatten.

tisdag 5 juni 2018

Centern sågar regeringens kommunpolitik


 Bästa läsare!
Måndagen den 4 juni 2018 var en historisk dag i lagtinget. För första gången tvingas parlamentet behandla en lag som tvingar ihop 15 av de 16 åländska kommunerna under odemokratiska former och en orealistisk tidtabell. Mera tvång kan det väl knappas bli i en rättsstat men inom moderater, liberaler och socialdemokrater hördes ändå protester över att bl.a. Centern kallade reformens lagstiftning vid dess rätta namn= tvångslag. Bifogar nedan vårt gruppanförande som jag hade nöjet att hålla.

Centerns gruppanförande 4 juni 2018
Kommunreformen
Gruppledare Harry Jansson
Talman!
1.      Centern säger absolut nej till lagförslag nr 1 dvs. tvångslagen benämnd LL om en reform av kommunstruktur på Åland. Centern kan inte acceptera att kommunerna i strid med deras egen vilja ska föras samman i större enheter under odemokratiska former och under en tidspress som är direkt osund med tanke på att det handlar om den enskilde ålänningens rättssäkerhet och grundtrygghet. Dessutom ska de kommuner som vill göra bästa möjliga förberedelser straffas ekonomiskt ifall de inte uppfyller regeringsblockets orealistiska förhoppningar om att ett samgående kan ske senast 2021.

2.      Centern konstaterar att lagförslag nr 2 dvs. förslaget till kommunstrukturlag för Åland till stora delar motsvarar den lagstiftning som idag tillämpas i Finland.  Sistnämnda lagförslag är dock behäftat med brister och direkta fel som gör att Centergruppen även till denna del vill avvakta den kommande utskottsbehandlingen. Lagförslag nr två är som bekant inget heller kommunerna ägnat sin tid och kraft åt att analysera och det förefaller som inte heller ministrarna har orkat läsa igenom paragraferna före paketet överlämnades till lagtinget. Vi återkommer från Centerns sida med synpunkter även till denna del.


3.      Centern konstaterar att regeringen Sjögren väljer att lägga fram förslaget till tvångslag trots att samtliga kommuner som berörs av reformen är ytterst kritiska till reformens juridiska hållbarhet, innehåll, upplägg och till och med syfte. Den enda positiva rösten är som väntat Mariehamns stad, som ju inte berörs av reformens negativa konsekvenser utan till och med kan förvänta sig att tilldelas Järsö och Nåtö. Politiken med att ensidigt gynna Mariehamns intressen fortsätter.

4.      Lagförslaget och i synnerhet dess illvilliga motiveringar om bristande kvalitet och rättssäkerhet är lika med ett underkännande av dagens kommunala verksamhet.

5.      Inom Centern – och säkert även inom oppositionspartierna i övrigt - är vi idag många med förtroendeuppdrag inom den kommunala sektorn som kommer att ställas inför en svår situation pga. regeringsblockets självvådliga agerande. Ska vi sitta med i de tilltänkta samgångsgrupperna trots att vi oroar oss för slutresultatet av tvångsreformen och inte heller tror att den tilltänkta tvångslagen någonsin kommer att träda ikraft eftersom den i likhet med LR:s tidigare experimentlagar inte klarar lagkontrollen? Varför skulle vi som försvarar den kommunala självstyrelsen och den åländska demokratin offra tid och kraft på ett projekt vi inte tror på?

6.      Låt mig betona att Centergruppen givetvis respekterar alla som tycker annorlunda och var och en väljer det som är bäst sett ur den egna kommunens synvinkel. Men för oss inom Centerns lagtingsgrupp som samtidigt har ledande kommunala uppdrag är vägvalet enkelt: vi avstår från att medverka i de kommande grupperna som under tvång och tidspress ska utarbeta de s.k. samgångsavtalen. Särskilt utgående från redan nämnda starka tvivel om att de processer LR nu startar upp enligt gammal lagstiftning, aldrig kommer att kunna kopplas ihop med en tvångslagstiftning, vore det direkt märkligt att ägna sin tid åt att övertyga andra kommuner om att det är bäst för alla att de accepterar att den nu självständiga kommunen får en status som ungefär motsvarar ett byalag.


7.      Eftersom det är betydligt viktigare att vi tvivlare koncentrerar oss på att se till att den löpande kommunala verksamheten fungerar till gagn för invånarna, är det bäst för alla att grupperna befolkas med människor som både tror på tvång och samtidigt vill ta ansvaret för utformningen av samgångsavtalen. Lycka till med att ägna juli månad nästa år åt att i ett sista försök nå enighet om alla detaljerna i nämnda avtal. Väl medvetna samtidigt om att de övriga kommunerna har getts rätt att genom majoritetsbeslut ändå besluta om avtalets innehåll.

8.      I mitt eget fall är jag förstås villig att avgå som kommunstyrelsens ordförande ifall kommunfullmäktige anser att Jomala kommun bör representeras av en ledande förtroendevald i ett läge där bl.a. fmge-ordföranden inte kan ta del i diskussionerna.

9.      Det finns trots några justeringar i lagförslaget jfr med remissversionen, åtskilliga faktorer som särskilt LKU har att tampas med i den kommande utskottsbehandlingen. Från Centerns sida utgår vi faktiskt från att hela utskottet denna gång ska ta det ansvar som LO förutsätter och faktiskt granska lagförslagets hållbarhet. Allt annat vore tjänstefel med tanke på att LKU tidigare mot bättre vetande klarerat lagförslag som sedermera helt väntat fällts i lagkontrollen. Frågeställningar som nu kräver ett svar är bl.a.

- varför inte kommunerna inte hörts på det sätt gällande kommunindelningslag stadgar? Faller tvångslagen redan här pga. av att kommunerna inte hörts om det nu aktuella förslaget till kommunstruktur och inte heller delgetts ett förvaltningsbeslut i frågan? Hur kan kommunerna nu ses som parter i ett läge där de nyligen inte ansetts vara berörda?
- är det juridiskt hållbart att tvinga kommunerna till samgångsdiskussioner utgående från ett begrepp lanserat i en ännu inte godkänd lag?
- kan den alltför snäva tidtabellen faktiskt förenas med en kraftig neddragning i landskapsstödet?
- kan verkligen LR tvinga på kommunerna en kommunutredare med makt samtidigt som det finns en redan pågående lagstiftning som tvingar ihop samma kommuner i en kommunalt samordnad socialtjänst? Kan det parallellt existera tvingande lagstiftning som berör samma kommunala sektor?
- kan lagtinget faktiskt inta begreppet kriskommun i en lagtingslag utan att LR ens bemödar sig om att fylla begreppet med innehåll?
- är några allmänt hållna konsekvensbedömningar tillfyllest i den största administrativa tvångsreform som Åland någonsin skådat?
- och framför allt: hur kan regeringen Sjögren tillåtas att fritt laborera med begreppet kommunal självstyrelse genom att å ena sidan påstå att lagtinget fritt kan ändra på de kommunala gränserna samtidigt som det i lagförslaget hänvisas till finska rättsfall som inte på något sätt kan jämföras med den nu aktuella tvångslagen, dvs att lagtinget om några månader ska rita om den kommunala kartan på det sätt som tre partier för stunden tycker att vore bra?

10.  Sammantaget innebär allt det redan nämnda att Centern förbehåller sig rätten att i den kommande lagtingsprocessen verka för att tvångslagen förkastas. Misslyckas vi får vi hoppas att presidenten ännu en gång räddar Åland från regeringsblockets experimentlust.

11.  Till sist: från Centerns sida beklagar vi djupt att socialdemokrater, liberaler och moderater är på god väg att riva upp svåra sår i ålänningarnas demokratiska själar. Tvång har aldrig passat oss fria och jämställda ålänningar. Samtidigt är det en mängd historiska möjligheter som nu hotar att förspillas pga LR:s makthunger och särintressen. Flera kommuner är beredda att under frivilliga former söka sig till varandra samtidigt som Kommunernas Socialtjänst förts till en viktig mellanetapp: en total enighet inom Ålands Omsorgsförbund om det kommande avtalets utformning.

12.  Nej bästa regeringsblocket: följ även i denna fråga ledamot Carina Aaltonens uppmaning om timeout och fundera igen om det är klokt att utan folkets stöd i ett val försöka pådyvla ålänningarna i 15 kommuner en tvångsreform. En reform av denna omfattning bör ha minst kvalificerad majoritet bakom sig i detta parlament!

torsdag 19 april 2018

Fel tidpunkt för extra anslag!

Onsdagen den 18 april debatterade lagtinget förslaget om s.k. extra anslag för olika satsningar av infrastrukturell karaktär. Eftersom flera har frågat om Centerns syn på förslaget sätter jag för ovanlighetens skull in även ett av debattinläggen från lagtingsarbetet för den som är intresserad!

Centerns gruppanförande
Extra anslag 18.04.2018
Harry Jansson gruppledare    
Talman!
Pengar är alltid bra att ha men det gäller att alltid se till att sättet man förvärvar sina tillgångar på är långsiktigt hållbart. Centern anser att landskapsregeringens förslag (Citat)”i syfte att säkerställa landskapets framtida infrastrukturella funktioner” långt ifrån är hållbart till alla delar. Redan här vill jag därför på Centergruppens vägnar uppmana regeringsblocket att återta budgetförslaget om 45 milj. i extra anslag från Finland. Aldrig tidigare har lagtinget förelagts en liknande framställning utan en på förhand garanterad gemensam uppslutning. Låt mig i det följande redogöra för C-gruppens fem huvudmotiveringar till varför förslaget om extra anslag i nuläget bör omprövas:

För det första befinner sig Åland och Finland i ett känsligt förhandlingsläge om hur de ekonomiska relationerna ska utvecklas utgående från Ålandskommitténs betänkande och där vi från åländsk sida av berättigade skäl kräver en höjd nivå för avräkningens grunder. Det är oklokt att parallellt med dessa förhandlingar inleda en process som oundvikligen leder till att finansministeriet kommer att använda varje av Ålandsdelegationen beviljad extra euro emot oss ålänningar i det som trots allt avgör vår framtida finansiella styrka, dvs. klumpsummans storlek. Med andra ord: finansministeriets företrädare kommer i alla sammanhang i korridorerna i Helsingfors peka på att ålänningarna tillförts extra medel. Vi bör alla inse att summan 45 miljoner motsvarar en investering om 10 miljarder via Finlands budget.

Från Centerns sida vill vi påminna om att varje hundradel vi lyckas höja avräkningsbasen med generar ca tre miljoner årligen till Åland för den grundläggande samhällsservicen. Ifall nästa generation självstyrelselag är ikraft lika länge som sina föregångare, handlar det sist och slutligen om ett sammanlagt belopp som landar runt 90 milj. Euro. Skillnaden mellan Åland och Finland är 0,48 resp. 0,43 eller sammanlagt står närmare 500 miljoner på spel och därför är vi från Centerns sida ytterst oroliga inför LR:s dåliga tajming i denna fråga.

För det andra är vi inom C-gruppen oroliga för ihopkopplandet av extra anslag med följderna för Åland av den i Finland långt drivna vård- och landskapsreformen. Förändras avräkningen, dvs. Ålands huvudinkomster, ska detta regleras på det sätt som självstyrelselagen anger, dvs. genom samstämmiga beslut i Mariehamn och Helsingfors av resp. parlament.
Att göra extra anslag till kanalen för mera pengar till Åland pga. en finsk reform är principiellt felaktigt, särskilt om vi betänker att Åland oavsett skulle ha rätt att söka extra anslag för osedvanligt stora engångsutgifter. Hur finansminister Perämaa argumenterat i förhandlingarna med finansministeriet kan vi bara spekulera om men intrycket är att ministern tar 45 miljoner euro för givna – precis som om Ålandsdelegationen enbart är ett organ som slaviskt följer politiska överenskommelser. 

För det tredje är själva förslaget till framställning om extra anslag direkt bristfälligt och syftar uppenbarligen främst till att förverkliga regeringsblockets dröm om en 538 meter lång bro på västra Föglö, ett projekt vars hållbarhet även ifrågasätts inom de egna leden. Landskapsregeringen kunde nämligen utan problem ha skapat ett budgetförslag utan att blanda in dagsaktuella stridsfrågor. Redan de fartygs-och broinvesteringar Åland står inför de närmsta åren skulle ha täckt in summan 45 miljoner.

Och därmed talman, kan vi för det fjärde gå över till den dåliga beredning och framförhållning som finansminister Perämaa uppvisat vid detta ärendes tillkomst. Ministern har inte bemödat sig om att få oppositionen med på tåget utan bara pliktskyldigast informerat grupperna om att en anhållan om extra anslag var på gång. I alla fall har ministern valt att helt bortse från de synpunkter som nämnda diskussioner gav upphov till. Inget hållbart sätt att se till att lagtinget samfällt kan verka för Ålands bästa utan mera ännu ett utslag av den maktpolitik som kännetecknar det styre liberalerna, moderaterna och socialdemokraterna uppvisat under denna mandatperiod.

Till femte och sist av allt vill vi från Centerns sida peka på att lagtinget redan beviljat ett lånefullmakt på närmare 40 miljoner för samma bro som samma regering nu vill att samma lagting ska anhålla om extra anslag för. Det finns all anledning för FNU att fundera på det juridiskt hållbara i att lagtinget föreslås agera på två helt olika sätt ifråga om ett och samma projekt.

Talman!
Ålänningarna vinner även i denna fråga på att regeringsblocket än en gång analyserar konsekvenserna av sitt förslag. Finans- och näringsutskottets behandling av ärendet är därför av oerhört stor betydelse. Turerna kring den nyligen slopade fiskevårdsavgiften visar att utskottet, trots det starka interna trycket i regeringsleden, vid behov kan fungera som vändpunkten för en frågas fortsatta öde. Vi önskar utskottet lycka till och hoppas som sagt att behandlingen leder till att förslaget om extra anslag faller eller återtas eller lämnas vilande i avvaktan på resultatet av de pågående förhandlingarna om Ålands framtida ekonoimiska system. Därefter hoppas vi från Centerns sida på en framställning byggd på enighet!

fredag 12 januari 2018

Fastighetsskatteskandalen Rond två

I början på december 2017 briserade det som jag valt att benämna som fastighetsskatteskandalen. Under tidig höst började skatteförvaltningen förvarna ett betydande antal ålänningar om att deras fastigheter var föremål för omvärdering på så sätt att impediment hädanefter ska anses vara skattepliktig mark. Men kommunerna, dvs. skattetagarna, fick aldrig information från skatteförvaltningen om att det nu påbörjats ett arbete som i vissa fall slår oerhört hårt mot enskilda personer och samtidigt gör att de kommunala fastighetsintäkterna skjuter i höjden 2018. Eftersom flera frågat efter innehållet i mitt brev till skatteförvaltningen väljer jag att publicera texten i sin helhet för den som är intresserad.
_________________________________________________________________________________

                                                                      Mariehamn den 5 januari 2018

SKATTEFÖRVALTNINGEN
Generaldirektör
Arto Pirinen
PB 325
FIN-00052 SKATT

Ärende:
Anhållan om att principerna för värdering av åländska fastigheter inte ändras under skatteåret 2018 inom ramen för fastighetsbeskattningen

Ärade Generaldirektör,

Skatteförvaltningen har under hösten 2017 börjat sända ut brev till åländska fastighetsägare med besked om att uppgifterna gällande deras fastigheter korrigerats. Felet korrigeras enligt breven i de uppgifter som utgör grunden för fastighetsskatten 2018. Som orsak till korrigeringarna anges bl.a. tre olika domslut från Högsta förvaltningsdomstolen år 1997.
Beskattningsvärdet för ett begränsat antal fastigheter kommer enligt de nya tillämpningsdirektiven att leda till drastiskt höjd skattebörda.

Tyvärr har inte berörda fastighetsägare förstått innebörden av de utskickade breven och det var först den 7 december undertecknad erhöll vetskap om att ett betydande antal fastigheters beskattningsbara areal utökats på ett alarmerande sätt. Låt mig som ett exempel nämna ett skärgårdshemman vars beskattningsbara areal förändras från ca 30.000 m2 till över 2 miljoner m2. Konsekvenserna blir som Ni förstår orimliga till följd av den ekonomiska belastningen för enskilda personer.

Jag vill redan i detta skede understryka att jag inte ifrågasätter den juridiska bakgrunden till omtolkningen av fastigheternas beskattningsbara areal. Det är även korrekt att via brevutskick förvarna fastighetsägarna om att det utifrån kommande fastighetsskattedeklaration finns en möjlighet att anföra omständigheter som påverkar respektive fastighets värdering.

Problemen med skatteförvaltningens förfaringssätt är följande:

a)     De åländska självstyrelsemyndigheterna har inte informerats om den förestående omvärderingen av det som hittills ansetts vara t.ex. impediment utan egentligt värde. Det är ytterst sannolikt att Ålands lagting med omedelbar verkan skulle ha ändrat Fastighetsskattelagen för landskapet Åland (ÅFS 15:1993) ifall vetskap om ovanstående nyordning hade förelegat.

b)     Enligt Självstyrelselagen för Åland (FFS 1144/1991) har alla riksmyndigheter en allmän skyldighet att bistå de åländska självstyrelsemyndigheterna. Detta gäller speciellt om regleringen på området är olika i riket och på Åland och den finska regleringen och tillämpningen trots detta genom blankettlagar påverkar tillämpningen på Åland.

c)      De åländska kommunerna har senast den 17 november 2017, såsom regelverket stipulerar, beslutat om fastighetsskattesatserna för skatteåret 2018 utan att vid det tillfället ännu erhållit vetskap om att de aktuella förändringarna i fastighetsbeskattningens principer var förestående.  Kommunerna har alltså fattat sina beslut utgående från felaktiga grunder och har därför brustit i sin plikt i förhållande till kommunens medlemmar.

d)     Till skillnad från regleringen för övriga Finland, genom 11 § 3 mom. fastighetsskattelagen (FFS 654/1992), finns på Åland genom 2 § 1 mom. fastighetsskattelagen för landskapet Åland (ÅFS 1993:15) ingen minimigräns för den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen om 0,93. De åländska fastighetsägarna kommer att försättas i en ytterst ojämlik ställning eftersom närmast slumpen avgör huruvida en kommun tillämpar även den allmänna skatteprocenten inom fastighetsbeskattningen.

e)     Skattebyrån på Åland har, efter det att den förestående nyordningen blivit offentlig, den 18 december 2017 informerat Ålands landskapsregering och Ålands Kommunförbund om att det fram till den 29 december 2017 fanns en möjlighet för de åländska kommunerna att justera 2018-års fastighetsskattebeslut. Denna information skickades av någon anledning aldrig till kommunerna från skattebyråns sida. I ett fall höll en av de mest berörda kommunerna fullmäktigesammanträde mellan jul och nyår. Eftersom nämnda information inte inkommit till kommunen, hade de förtroendevalda inte kännedom om möjligheten att i efterhand justera fastighetsskatten för skatteåret 2018.

f)      Ålands landskapsregering meddelade redan i december 2017 att Ålands lagting kommer att föreläggas ett lagförslag som retroaktivt återställer status quo i den åländska fastighetsbeskattningen. En sådan justering av den åländska fastighetsskattelagen lagen kommer att medföra behov av omfattande ändringar i skatteförvaltningens register med åtföljande kostnader. På basen av det sätt som lagförslaget aktualiserats, är det givet att man från åländsk sida förutsätter att skatteförvaltningen ensamt bär kostnaderna.

Utgående från ovan presenterade problem, anser undertecknad att en mängd förvaltningsrättsliga frågeställningar kan aktualiseras. Jag nöjer mig i detta skede med att betona, förutom den allmänna tjänstemannaplikten, att medborgarna enligt förvaltningslagen alltid ska kunna förlita sig på den s.k. förtroendeskyddsprincipen (som framgår av 6 § i rikets förvaltningslag (FFS 434/2003).

Min förhoppning är att skatteförvaltningen, i ljuset av ovan nämnda problematik, ska besluta att de åländska fastigheterna ännu under år 2018 ska värderas utgående från samma grunder som skatteåret 2017. På detta sätt kan ett mycket besvärligt och omfattande juridiskt efterspel undvikas, både ifråga om kravet på rättssäkerhet och berörda fastigheters värdering.

För egen del vill jag, inte som ett hot utan som information, även meddela att jag har beredskap att anmäla skatteförvaltningens hantering av ärendet till justitiekanslern. En åtgärd som jag mer än gärna undviker att vidta.

Avslutning

Värderade Generaldirektör, undertecknad hoppas att denna information är tillräcklig för att skatteförvaltningen ska konstatera att de brister som funnits i drygt 20 år inte kräver att de grundläggande principerna för god förvaltning och hantering av frågor som påverkar Ålands självstyrelse åsidosätts på här angivna sätt.

Harry Jansson

Ordförande kommunstyrelsen Jomala kommun
och även Lagtingsledamot Ålands lagting
Ordförande lag- och kulturutskottet