måndag 12 juni 2017

Centern hyllade Ålandsrörelsens ledargestalter

På självstyrelsedagen 9 juni hade jag äran att på Centergruppens vägnar hålla ett s.k. gruppanförandet vid det festplenum som hölls med bl.a. Sveriges talman Urban Ahlin som gäst och talare.  Innehållet i de totalt sju gruppanförandena visade med all önskvärd tydlighet varför det behövs denna stora mängd olika partier! Nedan mitt anförande i sin helhet.

ÅLANDS LAGTING
Festplenum Självstyrelsedagen 2017
Centerns gruppanförande / Harry Jansson

Trots att det politiska målet icke blev nått, är min livliga önskan och mitt hopp, att vi, den lilla folkspillran, som i många avseenden lever i säregna förhållanden på Ålandsöarna, att vi för framtiden mer och mer må få stå i andlig, kulturell och nationell beröring med det svenska moderlandet och dess folk. Då erhålla vi näring och styrka att hävda vår nationella särart.
Dessa ord ärade talmän, landshövding och åhörare, återfinns i bondehövdingen Johannes Erikssons minnen av Ålandsfrågan 1917-1921. Denna framtidshälsning vittnar om en djup insikt om de utmaningar som väntade ett Åland vars tredje försök till återförening med Sverige hade misslyckats i Genève 1921. En unik folkrättslig lösning såg dagens ljus men ålänningarna kände sig just då bara träffade av ett dråpslag,

Tillsammans med Julius Sundblom och Carl Björkman bildade finströmsbonden Johannes Eriksson en imponerande ledartrio för Ålandsrörelsen. Den nyligen födda staten Finland mötte här en trio bestående av brinnande visionärer och hårdföra praktiker. Av en ren slump undgick Johannes Eriksson de övriga tvås öde att i juni 1920 föras bort i fångenskap.
Tack vare diplomatiska källor vet vi idag att just detta finländska övergrepp hade avgörande betydelse när Nationernas Förbund den 24-27 juni 1921 tvingande fram nya eftergifter. Utan Sundbloms och Björkmans fängslande – och därpå följande internationella uppmärksamhet – hade Ålandsfrågan sannolikt avgjorts enbart utgående från den autonomilag som Finlands riksdag godkänt redan
år 1920. Således ingen garantilag för ålänningarna och – framför allt – ingen Ålandsöverenskommelse mellan Finland och Sverige.

För Johannes Eriksson hade så otroligt rätt i sin framtidsförhoppning. Med kniven på strupen hade Finland visserligen tvingats bli ett föregångsland genom att acceptera ett nationalitetsskydd för ålänningarna som världen varken före eller efter år 1921 skådat. Men utan redan nämnda garantilag och Ålandsöverenskommelse så hade autonomin aldrig blivit långsiktigt hållbar.
Efter 95 år av åländsk autonomi kan vi ålänningar idag känna både tacksamhet och ödmjukhet inför de uppoffringar som kännetecknade autonomins fäder. Tacksamhet för att de grundvalar som drogs upp för nästan 100 år sedan starkt bidragit till ett blomstrande örike. Ödmjukhet över deras förmåga att från ruta noll börja bygga ett helt unikt autonomisystem. Särskilt vi som i drygt tio års tid kämpat med att förverkliga nästa nivå av åländsk autonomi, bl.a. inom ramen för Ålandskommittén, kan konstatera att de finns företrädare som haft det betydligt tuffare.

Ålands stora tänkare Johannes Salminen lyckades även sammanfatta Ålands speciella relation till Finland på ett slående sätt: när en grupp på 30 000 söker sin egen väg talar man överlägset om ”separatism”, när tre miljoner gör samma sak spelar man Finlandia.
Relationen mellan Åland och Finland har som alltid i samspelet mellan autonomi och centralmakt kännetecknats av konflikter och rättskamp. Inget tyder heller på att dramatiken framöver kommer att avta. Den som tvivlar på denna utsaga kan med fördel läsa den senaste självstyrelsepolitiska redogörelsen som debatterats i denna sal den gångna veckan. Flera stora finska statliga reformer hotar nämligen att påverka Åland på ett sätt som förvånar tíll och med de mest garvade åländska politikerna.

Vad åter en ny finsk generation av finska politiker och tjänstemän dock kommer att få lära sig är att ålänningarna fortfarande efter snart 100 år av autonomi har kvar samma grundkänsla som Ålandsrörelsens förgrundsgestalter: en liten folkspillras rätt bör vara lika värdefull som de stora folkens.
Grundtonen i Centerns anförande är som ni alla märkt präglat av de vedermödor som de facto en erövrad autonomi utmanas av. Vi skall dock aldrig bortse från att hundraåringen Finland är en fungerande rättsstat och att ålänningarna alltid kunnat lita på att Republikens President och Högsta Domstol avvärjer politiska attacker mot Ålands konstitution. Detta har gett oss en grundtrygghet som gjort att vi vid marknadsföringen av Ålandslösningen till minoriteter världen över ofta får svaret: jo, er autonomi är säkert bra men då måste vi också få tillhöra Finland!

Ärade talmän! Nationernas Förbunds avgörande 1921 var en kompromiss som gav Finland en begränsad suveränitet över Ålandsöarna, Sverige en garanti om att öarna skulle förbli fredade från militär närvaro och ålänningarna själva politisk autonomi.
Tillsammans har Finland, Sverige och Åland ett ansvar för att Ålandslösningen ska förbli Nationernas Förbunds enda framgångsrika bidrag till eftervärlden. Låt oss gemensamt ta detta ansvar!

måndag 5 juni 2017

Regeringsblocket vägrade åter att lyssna


Lagtinget beslöt den 31 maj efter omröstning att alla kommuner ska in i en gemensam räddningsmyndighet. Från oppositionens sida har Centern, ÅF och OBS gjort allt för att få regeringsblocket att tänka om och istället gå in för en lösning som de frivilliga brandkårerna kunde leva med. Men än en gång förgäves. Den nya myndigheten ska bildas via tvång och Mariehamn ges möjlighet att styra verksamheten. Därtill blandas den nya myndigheten ihop med räddningsverkets operativa vardag på ett sätt som är direkt olycklig. 
Många av de frivilliga brandkåristerna är djupt oroade för vad ovan nämnda sammanblandning kommer att betyda i framtiden. Under lagtingets diskussion föreslog undertecknad därför att den nya räddningsmyndigheten skulle vara helt fristående från Mariehamns stad. Regeringsblocket valde dock att än en gång prioritera stadens intressen fram om en fungerande helhet.
Nedan återfinns den insändare jag publicerade den 5 juni som ett svar på den kritik som företrädare för räddningsverket riktade mot mig den 2 juni.

Hoppet inte ute för frivilliga krafterna

Räddningsverkets angrepp på min person senaste vecka vittnar om att kritiken av den omtalade s.k. krisövningen i november 2016 träffade en synnerligen öm punkt. Jag beklagar att jag missuppfattat själva klockslaget men faktum kvartstår att arrangörerna utgick från att de frivilliga brandkåristerna skulle lämna sina arbeten för att delta i en övning. Ifall avsikten var att faktiskt involvera FBK hade övningen givetvis förlagts till helg eller kvällstid. Helst vid mörkrets inbrott för att säkerställa den realistiska sidan. Utan att gå in på alla detaljer kring övningen, såsom bristen på kommunikation, visar händelsen att Mariehamns Räddningsverk (MRV) i alla fall i nuläget inte är moget att ta hand om den frivilliga räddningstjänsten.
Varför detta fokus på en enskild övning? Svaret är att Jomala FBK:s frånvaro från övningen använts som (enda) argument för varför det behövs en ny gemensam räddningstjänst. Socialdemokraten Tony Wikström lyfte t o m ”ett varningens finger* i plenum genom att säga det är dags att bilda en gemensam myndighet ”då en storövning som för inte alldeles för länge sedan hölls och som Jomala FBK inte ens dök upp till”. I likhet med partikollegan Igge Holmberg nedvärderar gärna Wikström FBK-arnas roll och betydelse för ålänningarnas trygghet.
De frivilliga brandkårerna är tvärtom ryggraden i det åländska räddningsväsendet. Från Centerns sida har vi tillsammans med ÅF och OBS gjort allt för att stadspartierna skulle backa från idén om ännu en tvångslag. Ett alternativ de flesta kunnat leva med hade varit en helt fristående räddningsmyndighet. MSÅ, Lib och S valde dock att än en gång slå dövörat till och skapar en myndighet som i vardagen blandas ihop med MRV och dess ambulansverksamhet. Mycket olyckligt och med tanke på Marihamns FBKs öde direkt illavarslande för existerande FBK.
Men ännu är inte allt hopp förlorat. Även om tvångslagen (mot förmodan) klarar den kommande lagkontrollen via ÅD och HD återstår den dag LR beslutar om den nya myndigheten. Jag utgår från att flera kommuner i så fall besvärar sig och att HFD därmed prövar vad skyddet för den kommunala självstyrelsen egentligen är värt. Tidigast 2019 har vi förmodligen svaret på den frågan.

torsdag 20 april 2017

Nyval kryper allt närmare

De utpräglade stadspartierna liberalerna, socialdemokraterna och moderaterna är med sin reformiver och samlade okunnighet på väg att förstöra vårt kära Åland! Hårda ord tycker säkert en del läsare. Men frågan är om inte regeringen Sjögren helt tappat kontakten med verkligheten? Några exempel förklarar mitt hårda omdöme:

*Kommunerna ska tvingas ihop med tvång på ett sätt som rimmar illa med allt som kommunal självstyrelse står för. Förfaringssättet skadar den kommunala framtidstron samtidigt som hela reformen högst troligen faller på juridiska grunder. Men skadan blir ändå allvarlig.
* 13 kommuner ska betala så att Mariehamns stad inte behöver drabbas av de planerade neddragningarna i systemet med landskapsandelar. Staden vinner istället på det nya systemet och det på ett system som bygger på regionalpolitik!
* Offentliga Åland ska börja skuldsätta sig på ett sätt som ger varje sansad politiker direkta rysningar. Till att börja med vill Sjögren & Co låna 40 miljoner för två satsningar på kortrutt och det utan att först ens försöka ordna delfinansiering i form av s.k. extra anslag från finska staten.
* Både budget och bokslut manipuleras för att visa att de offentliga finanserna är sämre än vad de faktiskt är. Överskott göms undan med bokföringsteknik som inte borde existera i en modern rättsstat.
 * Betygsskandalen där våra ungdomar utsatts för ett veritabelt krokben genom att kanslihuset inte fört avgörande information vidare till de blivande studenterna.

Till listan över politiska tillkortakommanden kan läggas beslutet om att utan beredning och diskussion ändra på Vårdös status som skärgårdskommun och beskedet till lilla Geta om att kommunen själv ska bekosta ombyggnaden av bron till Dånö. 40 miljoner i lån för nya projekt går bra men inte att ur kassan bistå getaborna med några miljoner - trots att landskapet en gång i tiden byggde bron.

Ända sedan sittande regeringskonstellation kom till makten i november 2015 har tonläget inom regeringsblocket andats en självbelåtenhet om den egna förmågan. Nu börjar verkligheten sakta men säkert göra sig påmind. På mindre än ett år har regeringsblocket fått tre av de mest framstående cheferna inom förvaltningen att kasta in handduken.

Centern, Obundna och Ålands Framtid kommer förstås att försöka få stopp på det mesta av allt ovan uppräknat. Misslyckas vi så kommer ålänningarna att få betala ett högt pris både på kommunal och självstyrelsenivå. Frågan är om inte ålänningarna måste få ta ställning till regeringsblockets politik redan före nästa val hösten 2019. Behovet av ett nyval kryper allt närmare. Ett exceptionellt förslag men nödvändigt i ett läge där Åland styrs av en fartblind konstellation.







torsdag 30 mars 2017

Militär upptrappning på gång?



Bilden till höger ger i alla fall mig rysningar: en finsk kanonbåt rusar fram genom den åländska skärgården i mars 2017. Rysningarna beror på att jag inte kan låta bli att dra paralleller till det som hände under slutet på 1980- och början på 1990-talen då den finska marinen trappade upp antalet Ålandsbesök och samtidigt provocerade ålänningarna genom att ta sig långt in i de åländska vikarna.

Besöken väckte berättigad uppmärksamhet bland ålänningarna och de folkvalda tvingades förstås protestera på politisk nivå. De åländska reaktionerna mottogs lika naturligt inte med glädje på finskt håll. Än en gång hade de otacksamma öborna visat att de minsann inte uppskattade den finska försvarsmaktens ambitioner om att "träna" på åländskt territorium.

Varken Åland eller andra länder kan ha synpunkter på att finska kanonbåtar nu och då rör sig inom den demilitariserade zonen. Ålandskonventionen ger nämligen  Finland rätt att skicka in två krigsfartyg per gång inom zonen. Vad vi kan protestera mot är dock både besökens längd och de gånger besättningarna samtidigt väljer att angöra kaj och landstiga.

I de sistnämnda fallen agerar den finska marinen sedan länge på ett sätt som inte står i samklang med Ålandskonventionens bestämmelser. Gun-Mari Lindholm (MSÅ) tog den 29 mars i lagtinget upp frågan om de marina besökens antal och orsak. Självstyrelsepolitiska nämnden fick en konkret begäran om att närmare bekanta sig med frågan och om en dryg månad vet vi förhoppningsvis mer om motiven till upptrappningen av antalet besök.

"Kanonbåtskriget" för flera decennier sedan påverkade påtagligt resultatet av den då aktuella revisionen av självstyrelsen. Frågan är nu om vi kommer att få se motsvarande provokationer i ett läge där vi ålänningar är helt beroende av att tillräckligt många finska politiker accepterar en utvidgad autonomi. Jämfört med 199o-talets början finns det inte heller längre en presidentmakt i Helsingfors med inflytande över självstyrelsefrågan.




onsdag 29 mars 2017

Brytningstid under Finlands 100-årsfirande

Lagtinget har idag behandlat en s.k. självstyrelsepolitisk redogörelse där Ålands regering under 20 rubriker redogör för tillståndet inom den åländska autonomin. Vid en genomläsning slås man rätt fort av den bild av "brytningstid" som nu presenteras mitt under firandet av Finland 100 år. På punkt efter punkt konstaterar nämligen regeringen Sjögren att den åländska autonomin - och inte minst dess syften - pressas av ett allt mer finskspråkigt Finland.

Min centerkollega Roger Nordlund sade vid dagens debatt att texten i redogörelsen mycket väl kunde ha varit författad av någon inom Ålands Framtid, dvs. självständighetspartiet. Då förstår alla vilket klarspråk som finns att läsa i framställnngen eller vad sägs t.ex. om följande passus:
"Landskapsregeringen befarar att det bara är en tidsfråga innan rikets myndigheter inte längre kommer att kunna upprätthålla kontakterna på svenska med Åland på det sätt som självstyrelselagen för Åland förutsätter."

Lika alarmerande är att regeringen Sjögren pekar på en ÅSUB-utredning som tydligt visar att engelska idag är mer relevant än finska för de åländska företagen med undantag för kontakter med de finska myndigheterna. Jo, detta påstående är rätt formulerat: det är pga. att myndighets-Finland inte fungerar på svenska som de åländska företagen behöver kunskaper i finska. Alltså har det formellt tvåspråkiga Finland redan nu ett statsmaskineri där svenskan är satt på undantag.

Är Åland gökungen i det finska boet som inte längre är välkommet att dela det gemensamma hemmet? Spännande tider väntar fram till att Åland firar sina 100 år av autonomi 2022. Var finns de krafter i dagens Finland som vill att firandet ska utgå från att öriket är en fortsatt del av landet? För tillfället ges istället bilden av att Finland varken har tid eller intresse för åländska ärenden? Allt detta samtidigt som svenskan i Finland utsätts för upprepade angrepp vars politiska syften inte kan vara något annat än att språket på sikt förpassas utanför den offentliga sfären.





söndag 12 februari 2017

Åland som politisk och militär krutdurk

Forskaren Kenneth Gustavsson fortsätter med oförtröttlig energi att kartlägga Ålands öde som en spelbricka under historiens dramatiska gång. Det är glädjande att senaste veckas föredrag lockade stora skaror åhörare. Ålands strategiska läge i kombination med en folkspillra avskilt från sitt språkliga och kulturella moderland Sverige har skapat en veritabel krutdurk, som med jämna mellanrum väckt uppmärksamhet och engagemang till och med på internationell nivå.

Tre gånger (1854-1856, 1917-1921 och 1944-1946) har ålänningarna försökt få till stånd en återförening västerut under de drygt 200 åren som förflutit sedan Ryssland erövrade öarna 1808-1809.  Faktum är att ett första framgångsrikt återföreningsförsök gjordes redan under pågående krig vårvintern 1808. Dåligt utrustade åländska bönder, fiskare och drängar lyckades överrumpla de utspridda ryska styrkorna en efter en. Till den slutliga drabbningen på Kumlinge hann ålänningarna få viss assistens (73 man!) från moderlandet och segern var ett faktum: Åland var åter 
.
Glädjen varade dock inte länge eftersom Sverige 1808-1809 enbart var en skugga av den stormakt som på 1600- och 1700-talen hade styrt norra Europas öde. Ett förnyat ryskt angrepp över isarna i mars 1809 sammanföll med en oblodig statskupp i Stockholm och de svenska trupperna på över 7000 man fick order att retirera över Ålands hav fortast möjligt. Början på 109 år av rysk överhöghet över Ålandsöarna var ett faktum.

Det s.k. Krimkriget fick betydelse även för Åland. År 1854 attackerar och förstör  fransk-brittiska styrkor Bomarsunds fästning. Ålänningarna tror och verkar för en återförening med Sverige men kung Oskar I vågar helt enkelt inte ta emot öarna som en gåva från segrarmakterna. Freden i Paris 1856 lägger dock första stenen i den grund som Ålands unika status vilar på än idag i och med det s.k. Ålandsservitutets födelse.
Med ryska tsardömets kollaps 1917 följer det som kallats för Ålandsrörelsens dagar. 

Under kampåren 1917-1921 kämpar ålänningarna för att den ryska tiden ska följas av en återförening med Sverige. Resultatet är att ålänningarna tilldelas autonomi och ett nationalitetsskydd i form av garantier gällande bl.a. språk, kultur och markägande. Även då var Åland en spelbricka där stormakter som Storbritannien glömde bort rätten till självbestämmande till förmån för en politisk vision om Finland som ett brohuvud för ett tilltänkt försök att befria Ryssland från bolsjevikerna.

I bokserien Åländsk Odling (årgång 1988) redogör finske historikern Aare Pärnillä ingående för Åland som spelbricka i samband med Finlands förhandlingar om ett vapenstilleståndsfördrag i Moskva 1944. Den finska regeringen var beredd att avstå från Åland i utbyte mot att Porkala skulle skonas. ”Att förlora ett okänt område (Åland) smärtade inte lika mycket”, skriver Päärnillä. Åland räddades dock av att utrikesminister Carl Enckell på plats i Moskva vägrade lyda instruktionerna från Helsingfors. Byteshandeln chockade åländska politikerkåren och resulterade i ett försök 1945 att återuppliva Ålandsfrågan. Finlands svar blev nej men öppnade vägen för den andra autonomilagen 1951. 

Inget säger dock att Åland inte kommer att fortsätta att vara en politisk krutdurk i ett läge där autonomin stampar på stället och Finland förlorar en fungerande tvåspråkighet.

lördag 4 februari 2017

Hotet mot svenska som rättegångsspråk

Avvecklingen av svenska språket som en naturlig och fungerande del av den finländska offentliga apparaten fortsätter med full kraft. På det mer individuella planet försvinner svenskan främst av två helt olika anledningar, dels via EU-inträdet 1995, dels via de stora pensionsavgångarna inom statsförvaltningen.

Efter Finlands EU-medlemskap har svenskan fått en avsevärt nedtonad roll i ett läge där statsmaskineriet är beroende av kunskaper i engelska, franska och tyska. I vågen av pensionsavgångar återfinns en stor andel tvåspråkiga statsanställda, många med svenska som modersmål. Det är inte längre självklart att nationalspråket svenska räknas som en stark merit vid rekryteringen av nya tjänstemän. Om det ens finns sökande som har dessa egenskaper i ett läge där tusentals finlandssvenskar med högskoleutbildning utvandrat till Sverige bara under 2000-talet.

Även för oss ålänningar är utvecklingen i högsta grad ett tilltagande problem. Situationen förbättras inte av stora reformer där svenska språket mera räknas som ett hinder än som en tillgång för Finland som nation. Efter beslutet att Vasa Centralsjukhus förlorar statusen som joursjukhus, kommer reformeringen av tingsrätterna. I första hand är det de nuvarande tingsrätterna med svenska som arbetsspråk som hotas av indragning. Om några år är Ålands Tingsrätt den enda domstolen med svenska som huvudspråk. I övriga tingsrätter kommer svenska språkets ställning att vara beroende av vilken inställning som respektive lagman (ledande domare) har ifråga om svenskan i domstolsmiljön.

I detta avseende påminner tingsrättsreformen rätt starkt om ovan nämnda jourreform i och med att ansvaret för svenskan i den praktiska vardagen flyttar från direkta lagkrav ner till ansvariga tjänstemäns egna bedömningar. Finlandssvenska juristen Jacob Söderman ( S ) berömmer faktiskt i Hbl den 1 februari president Niinistös för dennes sätt att hantera jourreformen på. Istället för att koppla in Högsta domstolen valde den juristutbildade Niinistö att i protokollform betona att de som verkställer jourreformen bär ett tjänsteansvar för att de språkliga rättigheterna tryggas i praktiken. ”Varken HD eller domstolen i Strasbourg kunde ha formulerat sig bättre” lyder Södermans toppbetyg.

Problemet som de två juristerna bortser från är att vem/vilka ska orka driva en rättsprocess om att patienternas modersmål åsidosätts eller att en domstol inte kan garantera att en svenskspråkig part får en rättsvis rättegång i ett läge där det råder brist på språkkunniga domare? Hur ska tillgången på svenskkunniga domare, advokater och åklagare tryggas i en framtid där det råder brist på notarieplatser? Slitgörat som notarie är en erfarenhet och merit som krävs för att få titeln vicehäradshövding.


Ändå upprepar de främsta representanterna inom Sipilä-regeringen i bokstavligen varje intervju att de svenskspråkiga inte har anledning till oro. Veckans FNB-artikel med Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo gav samma tydliga besked: ”Finland är ett tvåspråkigt land och det är bra så. Svenskspråkiga bör erbjudas samma rättigheter och service som de finskspråkiga.” Frågan är när dessa tydliga besked också omsätts i konkret politik. De nu aktuella reformerna talar ett annat språk.