söndag 12 februari 2017

Åland som politisk och militär krutdurk

Forskaren Kenneth Gustavsson fortsätter med oförtröttlig energi att kartlägga Ålands öde som en spelbricka under historiens dramatiska gång. Det är glädjande att senaste veckas föredrag lockade stora skaror åhörare. Ålands strategiska läge i kombination med en folkspillra avskilt från sitt språkliga och kulturella moderland Sverige har skapat en veritabel krutdurk, som med jämna mellanrum väckt uppmärksamhet och engagemang till och med på internationell nivå.

Tre gånger (1854-1856, 1917-1921 och 1944-1946) har ålänningarna försökt få till stånd en återförening västerut under de drygt 200 åren som förflutit sedan Ryssland erövrade öarna 1808-1809.  Faktum är att ett första framgångsrikt återföreningsförsök gjordes redan under pågående krig vårvintern 1808. Dåligt utrustade åländska bönder, fiskare och drängar lyckades överrumpla de utspridda ryska styrkorna en efter en. Till den slutliga drabbningen på Kumlinge hann ålänningarna få viss assistens (73 man!) från moderlandet och segern var ett faktum: Åland var åter 
.
Glädjen varade dock inte länge eftersom Sverige 1808-1809 enbart var en skugga av den stormakt som på 1600- och 1700-talen hade styrt norra Europas öde. Ett förnyat ryskt angrepp över isarna i mars 1809 sammanföll med en oblodig statskupp i Stockholm och de svenska trupperna på över 7000 man fick order att retirera över Ålands hav fortast möjligt. Början på 109 år av rysk överhöghet över Ålandsöarna var ett faktum.

Det s.k. Krimkriget fick betydelse även för Åland. År 1854 attackerar och förstör  fransk-brittiska styrkor Bomarsunds fästning. Ålänningarna tror och verkar för en återförening med Sverige men kung Oskar I vågar helt enkelt inte ta emot öarna som en gåva från segrarmakterna. Freden i Paris 1856 lägger dock första stenen i den grund som Ålands unika status vilar på än idag i och med det s.k. Ålandsservitutets födelse.
Med ryska tsardömets kollaps 1917 följer det som kallats för Ålandsrörelsens dagar. 

Under kampåren 1917-1921 kämpar ålänningarna för att den ryska tiden ska följas av en återförening med Sverige. Resultatet är att ålänningarna tilldelas autonomi och ett nationalitetsskydd i form av garantier gällande bl.a. språk, kultur och markägande. Även då var Åland en spelbricka där stormakter som Storbritannien glömde bort rätten till självbestämmande till förmån för en politisk vision om Finland som ett brohuvud för ett tilltänkt försök att befria Ryssland från bolsjevikerna.

I bokserien Åländsk Odling (årgång 1988) redogör finske historikern Aare Pärnillä ingående för Åland som spelbricka i samband med Finlands förhandlingar om ett vapenstilleståndsfördrag i Moskva 1944. Den finska regeringen var beredd att avstå från Åland i utbyte mot att Porkala skulle skonas. ”Att förlora ett okänt område (Åland) smärtade inte lika mycket”, skriver Päärnillä. Åland räddades dock av att utrikesminister Carl Enckell på plats i Moskva vägrade lyda instruktionerna från Helsingfors. Byteshandeln chockade åländska politikerkåren och resulterade i ett försök 1945 att återuppliva Ålandsfrågan. Finlands svar blev nej men öppnade vägen för den andra autonomilagen 1951. 

Inget säger dock att Åland inte kommer att fortsätta att vara en politisk krutdurk i ett läge där autonomin stampar på stället och Finland förlorar en fungerande tvåspråkighet.

lördag 4 februari 2017

Hotet mot svenska som rättegångsspråk

Avvecklingen av svenska språket som en naturlig och fungerande del av den finländska offentliga apparaten fortsätter med full kraft. På det mer individuella planet försvinner svenskan främst av två helt olika anledningar, dels via EU-inträdet 1995, dels via de stora pensionsavgångarna inom statsförvaltningen.

Efter Finlands EU-medlemskap har svenskan fått en avsevärt nedtonad roll i ett läge där statsmaskineriet är beroende av kunskaper i engelska, franska och tyska. I vågen av pensionsavgångar återfinns en stor andel tvåspråkiga statsanställda, många med svenska som modersmål. Det är inte längre självklart att nationalspråket svenska räknas som en stark merit vid rekryteringen av nya tjänstemän. Om det ens finns sökande som har dessa egenskaper i ett läge där tusentals finlandssvenskar med högskoleutbildning utvandrat till Sverige bara under 2000-talet.

Även för oss ålänningar är utvecklingen i högsta grad ett tilltagande problem. Situationen förbättras inte av stora reformer där svenska språket mera räknas som ett hinder än som en tillgång för Finland som nation. Efter beslutet att Vasa Centralsjukhus förlorar statusen som joursjukhus, kommer reformeringen av tingsrätterna. I första hand är det de nuvarande tingsrätterna med svenska som arbetsspråk som hotas av indragning. Om några år är Ålands Tingsrätt den enda domstolen med svenska som huvudspråk. I övriga tingsrätter kommer svenska språkets ställning att vara beroende av vilken inställning som respektive lagman (ledande domare) har ifråga om svenskan i domstolsmiljön.

I detta avseende påminner tingsrättsreformen rätt starkt om ovan nämnda jourreform i och med att ansvaret för svenskan i den praktiska vardagen flyttar från direkta lagkrav ner till ansvariga tjänstemäns egna bedömningar. Finlandssvenska juristen Jacob Söderman ( S ) berömmer faktiskt i Hbl den 1 februari president Niinistös för dennes sätt att hantera jourreformen på. Istället för att koppla in Högsta domstolen valde den juristutbildade Niinistö att i protokollform betona att de som verkställer jourreformen bär ett tjänsteansvar för att de språkliga rättigheterna tryggas i praktiken. ”Varken HD eller domstolen i Strasbourg kunde ha formulerat sig bättre” lyder Södermans toppbetyg.

Problemet som de två juristerna bortser från är att vem/vilka ska orka driva en rättsprocess om att patienternas modersmål åsidosätts eller att en domstol inte kan garantera att en svenskspråkig part får en rättsvis rättegång i ett läge där det råder brist på språkkunniga domare? Hur ska tillgången på svenskkunniga domare, advokater och åklagare tryggas i en framtid där det råder brist på notarieplatser? Slitgörat som notarie är en erfarenhet och merit som krävs för att få titeln vicehäradshövding.


Ändå upprepar de främsta representanterna inom Sipilä-regeringen i bokstavligen varje intervju att de svenskspråkiga inte har anledning till oro. Veckans FNB-artikel med Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo gav samma tydliga besked: ”Finland är ett tvåspråkigt land och det är bra så. Svenskspråkiga bör erbjudas samma rättigheter och service som de finskspråkiga.” Frågan är när dessa tydliga besked också omsätts i konkret politik. De nu aktuella reformerna talar ett annat språk.

torsdag 2 februari 2017

Åland har två stadsstyrelser

Bästa läsare!
Nedanstående debattinlägg hade jag i Nya Åland 1/2 och i Ålandstidningen 2/2 som en replik i den pågående polemiken mellan Ålands kommunförbund och socialdemokraten Barbro Sundback, tillika medlem av stadsfullmäktige och därmed "jävig" att kritisera ett kommunförbund som representerar landsbygd och skärgård.
_______________

Stadspolitikern Barbro Sundback ( s ) anklagar på insändarplats i de två ålandstidningarna denna vecka (v. Ålands kommunförbund för att vara en ”tummelplats för oppositionen och kommunala tjänstemän” som ägnar sig åt att ”bevaka sina egna intressen istället för att förverkliga folkviljan”.

Denna salva beror förstås på att samma kommunförbund i fredags totalsågade landskapsregeringens (LR) brist på helhetspolitik ifråga om den kommunala sektorn. På ytterst kort tid förväntas kommunerna klara av att hantera stora reformer samtidigt som LR inte gör något för att underlätta processerna. Tvärtom kommer LR antingen med oklara besked eller duckar för obekväma frågeställningar.

I detta läge är det ytterst naturligt att Ålands kommunförbund – som representerar de 15 landsbygds- och skärgårdskommunerna- tar bladet från munnen och berättar öppet om hur bakvänt LR jobbar på. Kommunförbundet representerar trots allt över 17.000 ålänningar och är i första hand dessa invånares intressebevakare. Dyra och kortsiktiga lösningar är ju någonting som sist och slutligen kommer att belasta just dessa invånare.

”LR agerar i första hand som en andra stadsstyrelse istället för att verka för hela Ålands bästa” är en vanlig kommentar bland de kommunalt aktiva idag. Till och med fotfolket inom regeringspartierna börjar tröttna på den totala toppstyrningen och särskilt ifråga om den nya Kommunala Socialtjänsten är tålamodet på upphällningen.

BS anser att landsbygdens folkvalda representanter är jäviga att uttala sig eftersom de har ”klara särintressen”. Häpnadsväckande att en representant för ett utpräglat stadsparti dristar sig till att försöka tysta den demokratiska debatten. Men samma partis företrädare har ju under årens lopp slängt ur sig den ena nedlåtande kommentaren efter den andra om ”kommunpampar” och det ”kommunala träsket”.

Undertecknad och hela Centern kommer utan vidare att acceptera ”folkviljan” i alla frågor. Men vi accepterar inte att stadspartierna ensidigt driver Mariehamns intressen. Än så länge är det floran av kommuner som gör Åland unikt och levande. Centern kommer att göra vad vi kan för att förändringen i kommunstrukturen görs med respekt för lag och demokrati.

tisdag 31 januari 2017

Segrar miljön över partipiskorna?

Nya Åland applåderar på ledarplats 26 januari 2017  landskapsregeringens passiva miljöpolitik och tidningen går så långt att de elva hotade vindkraftverken benämns som ”symboler”.

I allt väsentligt upprepar Nya Ålands ledarskribent alla de mindre goda argument som landskapsregeringen via ansvariga ministern Camilla Gunell torgfört. "Vi kan inte lagstifta enligt förändringar i elpriset", "vi måste se framåt" är några av de förklaringar som lagtinget fått ta del av. Ett argument nämnde i alla fall inte Nya Åland och det är att Gunell hänvisade till de befintliga kraftverkens placering och bullernivå. Förhoppningsvis kommer den kommande utskottsbehandlingen att ge ett tydligare besked om det faktiskt finns belägg för de sistnämnda påståendena.

Centern föreslår alltså i en lagmotion med mig som förste undertecknare att lagen som reglerar stödet till el från vindkraft justeras på en liten men central punkt: tidpunkten då ett kraftverk faller utanför stödsystemet höjs från 20 till 25 år (om inte ägarna före det har funnit att det inte lönar sig att hålla kvar verket i produktion).  Denna lilla justering skulle temporärt rädda kvar 11 av de kvarvarande 19 verken ytterligare några år. Allting tyder dessutom på att de redan anslagna medlen mer än väl räcker till för att rädda kvar de 11 verken.

Nya Åland påstår att ”de åländska vindkraftsproducenterna” agerat för att rädda de äldre kraftverken. Jag vill betona att det är Centern som reagerat på beskedet att 11 verk kommer att monteras ner och flyttas till områden som representerar ett bättre miljötänk. Vi anser nämligen att det är idiotiskt, oekonomiskt och ovanligt kortsiktigt att passivt se fullt fungerande kraftverk skeppas iväg.

Vindkraftens andel av åländsk el understiger redan 20 procent. När de 11 verken är förlorade har andelen minskat med ytterligare 4-5 procent. För Centern är 5 procent av elproduktionen verkligen inte en symbolfråga. Vi vill ge vindkraftsverken en respit i väntan dels på hur elpriset utvecklas, dels ge vindaktörerna möjlighet att syna EU:s nya stödregler och därmed få förutsättningar att bedöma om vindkraften ska skrotas eller går en ljusare framtid till mötes.

Lagmotionen ligger nu i lagtingets finans- och näringsutskott och snart får vi veta om hela regeringsblocket representerar en lika passiv miljöpolitik som de sju ministrarna. Lagtingets debatt senaste vecka ger lite hopp inför utskottsbehandlingen. Under remissen var det nämligen enbart LR:s stödparti Ålands Demokratis enda ledamot som argumenterade mot lagmotionen. De socialdemokratiska ledamöterna vågar förstås inte gå emot partilinjen men kommer miljömedvetandet inom liberalerna och moderaterna att väga tyngre än partipiskorna?




Domen som testar gränserna för Ålands autonomi

Det tog tid men 17 år efter det att Finlands ”nya” grundlag trädde ikraft år 2000 har det hänt: en finsk domstol har underkänt en åländsk lagtingslag med hänvisning till grundlagen. Senaste veckas dom från Åbo Hovrätt är därför att beteckna som historisk och väcker förstås en mängd frågor om hur hållbar domen faktiskt är. 

Domstolsmajoriteten anser nämligen att en dom för rattfylleri given av Ålands Tingsrätt kränker den straffades ”grundlagsenliga rätt till likhet inför lagen”.
De fyra hovrättsrådens resonemang bygger på att den åländska körkortslagen möjliggör ett tidsmässigt alltför långt körförbud (minst ett års körförbud att jämföra med att motsvarande fall i Finland skulle ge en påföljd om 2-3 månader utan körkort). Slutsatsen är att avvikelsen från den motsvarande finska bestämmelsen är för markant och därför gav hovrätten grundlagens 6 paragraf om ”att alla är lika inför lagen” företräde.

De tre övriga hovrättsråden slår i sin s.k. avvikande åsikt lika entydigt fast att den åländska bestämmelsen om minimitid för körförbud inte uppenbart står i strid med grundlagen. Därför hade Ålands Tingsrätt enligt minoriteten inget annat val än att tillämpa den åländska lagstiftningen. Ifall minoriteten hade fått bestämma hade straffpåföljden visserligen sänkts men bedömningen hade baserat sig på lagtingslagens stadganden.  Bland reservanterna återfinns den tidigare lagmannen vid Ålands Tingsrätt Kenneth Nygård, idag president för Åbo Hovrätt.

Hovrättsdomen kommer utan tvivel att analyseras bl.a. av oss som representerar Åland i det pågående arbetet med nytt självstyrelsesystem. Just frågan om grundlagens förhållande till Ålands självstyrelselag tillhörde redan den rätt omfattande gruppen av besvärliga frågeställningar. Oavsett att domen snart prövas av Högsta Domstolen – och med all sannolikhet ändras i enlighet med minoritetens åsikt ovan – finns det anledning att fråga sig om de åländska lagtingslagarna faktiskt ska hanteras som de finska riksdagslagarna vad gäller en domstols rätt att åberopa en bestämmelse i grundlagen.

Det speciella med den av hovrätten sågade körkortslagen är att varken skiljemannaorganet Ålandsdelegationen eller justitieministeriet i samband med den sedvanliga lagkontrollen såg några som helst problem. Resultatet blev därför att inte heller president Niinistö såg några hinder för att lagtingslagen skulle träda ikraft. Därmed ombads inte heller Högsta domstolen att ge ett utlåtande om körkortslagen. Den förestående prövningen av hovrättsdomen blir alltså den första gången HD tar ställning i den principiella frågan om ett åländskt kontra finskt straff i ljuset av grundlagens krav på ”lika inför lagen”.

Ifall HD mot förmodan går på hovrättens linje ser författaren till detta inlägg ingen annan utväg än att alla åländska lagtingslagar förs till den högsta instansen för prövning. Denna granskning skulle i så fall uttryckligen handla om lagtingslagens innehåll utgående från grundlagen. Ingen utveckling jag välkomnar men jag har svårt att se något annat hållbart sätt att slå vakt om det faktum att Åland är en egen rättslig jurisdiktion.  Vi kan inte leva med en osäkerhet om vad begreppet ”lika inför lagen” står för.


söndag 15 januari 2017

Kan engelskan rädda kommunikationen med Finland?

För finlandssvenskarna, som språklig de facto minoritet, börjar utvecklingen ge de en gång nedtystade kritikerna av lösningen med två nationalspråk rätt i efterhand. Finska och svenska som två parallella nationalspråk kan bara fungera i ett läge där det finns total enighet om att det mindre språket alltid ska säkerställas. Detta oavsett regeringarnas politiska sammansättning och oavsett om det är goda eller dåliga ekonomiska tider.

Kritikerna av de rättigheter svenska språket fick i den nya finländska nationen för 100 år sedan, har alltid ifrågasatt det rätta i att tro att en formell tvåspråkighet i längden ska vara tillräckligt. Det är lätt att idag konstatera med all typisk efterklokhet att dessa kritiker hade rätt i sina antaganden. Den formella tvåspråkigheten borde ha kompletterats med starka territoriella garantier för finlandssvenskarna.

I vanlig ordning är det i efterhand lätt att konstatera att finlandssvenskarna aldrig fungerat som en kraftfull enhet utan att den svensktalande befolkningen från första början var splittrad i sin syn på finlandssvenskhetens ställning i den nya nationens hägn. Denna uppdelning resulterade i de två grupperna av undfallenhetsmän respektive laglighetskämpar. Ett annat populärt uttryckspar är att tala om kultur- respektive bygdesvenskhet.

Men egentligen är det ju meningslöst för finlandssvenskarna att blicka tillbaka. Gjort är gjort och än idag finns det finlandssvenskar som backar upp varje slag som riktas mot svenskans ställning. Nu senast i samband med den uppmärksammade jourreformen, fanns det svenska röster som tonade ner konsekvenserna av att Vasa Centralsjukhus berövas sin ställning som komplett joursjukhus. Det allvarliga i dessa förrädiska röster är ju att de samtidigt accepterar en beredning byggd på felaktiga uppgifter.

Vi på Åland kan bara förfasas av hur svenskan förflackas i Finland och förr eller senare kommer utvecklingen att sätta Ålandslösningen från 1921 i gungning. Förre riksdagsledamoten Gunnar Jansson (lib) talade en gång i tiden för engelskan som nytt språk för kommunikation i kontakterna österut. Även om denna revolution vore praktisk möjlig i det offentliga samtalet, kvarstår det faktum att med nationstillhörighet följer så oändligt mycket mer än bara det offentliga rummet fyllt av politiker och tjänstemän.

torsdag 5 januari 2017

Jourreformen inte värdig en rättsstat


Finlandssvenskarna upplever som bäst ett kollektivt uppvaknade efter det att president Sauli Niinistö 29/12 undvek att utnyttja möjligheten att be högsta domstolen granska den s.k. jourreformen i ljuset av Finlands grundlag. Därmed har det minst sagt osannolika faktiskt inträffat: i tur och ordning har regeringen Sipilä, justitiekanslerämbetet, riksdagens grundlagsutskott och till sist presidenten haft reformens grundlagsenlighet på sitt bord men antingen ignorerat frågan eller medvetet valt att ducka för problematiken.

Egentligen borde ju saken vara enkel för alla inblandade parter: antingen strider jourreformen mot grundlagens krav på likvärdig behandling av den finsk- och svenskspråkiga befolkningen eller så går det att nonchalera rätten till eget språk (svenska) genom att åberopa andra paragrafer i samma grundlag. Av de sistnämnda är det förstås rätten till social trygghet som är mest central i och med att denna rätt inbegriper rätten till tillräcklig sjukvårdsservice.

Oavsett om det vore möjligt att göra ovan nämnda bedömning om att en grundlagsrättighet kan nonchaleras med stöd av andra rättigheter, borde det vara direkt omöjligt att bortse från grundlagens paragraf 122:
”När förvaltningen organiseras skall en indelning i sinsemellan förenliga områden eftersträvas så att den finsk- och svenskspråkiga befolkningens möjligheter att erhålla tjänster på det egna språket tillgodoses enligt lika grunder.
Det är här jourreformens dragare bokstavligen kört i diket: genom att sidsteppa Vasa centralsjukhus som givare av fullskalig jour till de svenskspråkiga österbottningarna, har Finland idag en lag som står i konflikt med landets grundlag. Här har ni sannolikt förklaringen till att grundlagsexperter som Jacob Söderman och Olli Mäenpää före beslutet i torsdags uppmanade presidenten att inte stadfästa jourreformen i detta skede.

Samtidigt har alla de inblandade instanserna försatt både sjukhusledningen vid fullskaliga joursjukhuset i Seinäjoki och alla ansvariga tjänstemän i en oerhört brydsam situation. Sauli Niinistö valde nämligen tjänstemannaansvaret som utgångspunkt för sitt godkännande av lagstiftningen. Andemeningen i presidentens uttalande är att jourtjänster kan överföras från Vasa till Seinäjoki endast om det är säkert att patienterna har möjlighet att tala finska eller svenska.

Ifall man väljer att tolka presidentens markering bokstavligen har vi plötsligt en situation där det rimligen inte går att överföra jourtjänsterna från Vasa till Seinäjoki under den närmaste framtiden. För att ett helfinskt sjukhus ska kunna övergå till att fungera på svenska ”i praktiken” behövs det antingen en omfattande nyrekrytering eller att stora delar av nuvarande personalen sätter sig på skolbänken för undervisning i svenska.  Förlåt mig men den som tror på något av sistnämnda scenarier är tyvärr alltför godtrogen och naiv.

Därmed förflyttas jourreformens vidare öde till denna del helt och hållet på alla inblandade tjänstemän. Grundlagen är ytterst tydlig om vad ansvaret för ämbetsåtgärder innebär eftersom lagstridiga åtgärder kan leda till både åtal och skadestånd. Ändå känns det långt ifrån tillfredsställande att en grundlag nu ska vara beroende av enskilda tjänstemäns mod och inställning. Inte värdigt en rättsstat.