torsdag 20 april 2017

Nyval kryper allt närmare

De utpräglade stadspartierna liberalerna, socialdemokraterna och moderaterna är med sin reformiver och samlade okunnighet på väg att förstöra vårt kära Åland! Hårda ord tycker säkert en del läsare. Men frågan är om inte regeringen Sjögren helt tappat kontakten med verkligheten? Några exempel förklarar mitt hårda omdöme:

*Kommunerna ska tvingas ihop med tvång på ett sätt som rimmar illa med allt som kommunal självstyrelse står för. Förfaringssättet skadar den kommunala framtidstron samtidigt som hela reformen högst troligen faller på juridiska grunder. Men skadan blir ändå allvarlig.
* 13 kommuner ska betala så att Mariehamns stad inte behöver drabbas av de planerade neddragningarna i systemet med landskapsandelar. Staden vinner istället på det nya systemet och det på ett system som bygger på regionalpolitik!
* Offentliga Åland ska börja skuldsätta sig på ett sätt som ger varje sansad politiker direkta rysningar. Till att börja med vill Sjögren & Co låna 40 miljoner för två satsningar på kortrutt och det utan att först ens försöka ordna delfinansiering i form av s.k. extra anslag från finska staten.
* Både budget och bokslut manipuleras för att visa att de offentliga finanserna är sämre än vad de faktiskt är. Överskott göms undan med bokföringsteknik som inte borde existera i en modern rättsstat.
 * Betygsskandalen där våra ungdomar utsatts för ett veritabelt krokben genom att kanslihuset inte fört avgörande information vidare till de blivande studenterna.

Till listan över politiska tillkortakommanden kan läggas beslutet om att utan beredning och diskussion ändra på Vårdös status som skärgårdskommun och beskedet till lilla Geta om att kommunen själv ska bekosta ombyggnaden av bron till Dånö. 40 miljoner i lån för nya projekt går bra men inte att ur kassan bistå getaborna med några miljoner - trots att landskapet en gång i tiden byggde bron.

Ända sedan sittande regeringskonstellation kom till makten i november 2015 har tonläget inom regeringsblocket andats en självbelåtenhet om den egna förmågan. Nu börjar verkligheten sakta men säkert göra sig påmind. På mindre än ett år har regeringsblocket fått tre av de mest framstående cheferna inom förvaltningen att kasta in handduken.

Centern, Obundna och Ålands Framtid kommer förstås att försöka få stopp på det mesta av allt ovan uppräknat. Misslyckas vi så kommer ålänningarna att få betala ett högt pris både på kommunal och självstyrelsenivå. Frågan är om inte ålänningarna måste få ta ställning till regeringsblockets politik redan före nästa val hösten 2019. Behovet av ett nyval kryper allt närmare. Ett exceptionellt förslag men nödvändigt i ett läge där Åland styrs av en fartblind konstellation.







torsdag 30 mars 2017

Militär upptrappning på gång?



Bilden till höger ger i alla fall mig rysningar: en finsk kanonbåt rusar fram genom den åländska skärgården i mars 2017. Rysningarna beror på att jag inte kan låta bli att dra paralleller till det som hände under slutet på 1980- och början på 1990-talen då den finska marinen trappade upp antalet Ålandsbesök och samtidigt provocerade ålänningarna genom att ta sig långt in i de åländska vikarna.

Besöken väckte berättigad uppmärksamhet bland ålänningarna och de folkvalda tvingades förstås protestera på politisk nivå. De åländska reaktionerna mottogs lika naturligt inte med glädje på finskt håll. Än en gång hade de otacksamma öborna visat att de minsann inte uppskattade den finska försvarsmaktens ambitioner om att "träna" på åländskt territorium.

Varken Åland eller andra länder kan ha synpunkter på att finska kanonbåtar nu och då rör sig inom den demilitariserade zonen. Ålandskonventionen ger nämligen  Finland rätt att skicka in två krigsfartyg per gång inom zonen. Vad vi kan protestera mot är dock både besökens längd och de gånger besättningarna samtidigt väljer att angöra kaj och landstiga.

I de sistnämnda fallen agerar den finska marinen sedan länge på ett sätt som inte står i samklang med Ålandskonventionens bestämmelser. Gun-Mari Lindholm (MSÅ) tog den 29 mars i lagtinget upp frågan om de marina besökens antal och orsak. Självstyrelsepolitiska nämnden fick en konkret begäran om att närmare bekanta sig med frågan och om en dryg månad vet vi förhoppningsvis mer om motiven till upptrappningen av antalet besök.

"Kanonbåtskriget" för flera decennier sedan påverkade påtagligt resultatet av den då aktuella revisionen av självstyrelsen. Frågan är nu om vi kommer att få se motsvarande provokationer i ett läge där vi ålänningar är helt beroende av att tillräckligt många finska politiker accepterar en utvidgad autonomi. Jämfört med 199o-talets början finns det inte heller längre en presidentmakt i Helsingfors med inflytande över självstyrelsefrågan.




onsdag 29 mars 2017

Brytningstid under Finlands 100-årsfirande

Lagtinget har idag behandlat en s.k. självstyrelsepolitisk redogörelse där Ålands regering under 20 rubriker redogör för tillståndet inom den åländska autonomin. Vid en genomläsning slås man rätt fort av den bild av "brytningstid" som nu presenteras mitt under firandet av Finland 100 år. På punkt efter punkt konstaterar nämligen regeringen Sjögren att den åländska autonomin - och inte minst dess syften - pressas av ett allt mer finskspråkigt Finland.

Min centerkollega Roger Nordlund sade vid dagens debatt att texten i redogörelsen mycket väl kunde ha varit författad av någon inom Ålands Framtid, dvs. självständighetspartiet. Då förstår alla vilket klarspråk som finns att läsa i framställnngen eller vad sägs t.ex. om följande passus:
"Landskapsregeringen befarar att det bara är en tidsfråga innan rikets myndigheter inte längre kommer att kunna upprätthålla kontakterna på svenska med Åland på det sätt som självstyrelselagen för Åland förutsätter."

Lika alarmerande är att regeringen Sjögren pekar på en ÅSUB-utredning som tydligt visar att engelska idag är mer relevant än finska för de åländska företagen med undantag för kontakter med de finska myndigheterna. Jo, detta påstående är rätt formulerat: det är pga. att myndighets-Finland inte fungerar på svenska som de åländska företagen behöver kunskaper i finska. Alltså har det formellt tvåspråkiga Finland redan nu ett statsmaskineri där svenskan är satt på undantag.

Är Åland gökungen i det finska boet som inte längre är välkommet att dela det gemensamma hemmet? Spännande tider väntar fram till att Åland firar sina 100 år av autonomi 2022. Var finns de krafter i dagens Finland som vill att firandet ska utgå från att öriket är en fortsatt del av landet? För tillfället ges istället bilden av att Finland varken har tid eller intresse för åländska ärenden? Allt detta samtidigt som svenskan i Finland utsätts för upprepade angrepp vars politiska syften inte kan vara något annat än att språket på sikt förpassas utanför den offentliga sfären.





söndag 12 februari 2017

Åland som politisk och militär krutdurk

Forskaren Kenneth Gustavsson fortsätter med oförtröttlig energi att kartlägga Ålands öde som en spelbricka under historiens dramatiska gång. Det är glädjande att senaste veckas föredrag lockade stora skaror åhörare. Ålands strategiska läge i kombination med en folkspillra avskilt från sitt språkliga och kulturella moderland Sverige har skapat en veritabel krutdurk, som med jämna mellanrum väckt uppmärksamhet och engagemang till och med på internationell nivå.

Tre gånger (1854-1856, 1917-1921 och 1944-1946) har ålänningarna försökt få till stånd en återförening västerut under de drygt 200 åren som förflutit sedan Ryssland erövrade öarna 1808-1809.  Faktum är att ett första framgångsrikt återföreningsförsök gjordes redan under pågående krig vårvintern 1808. Dåligt utrustade åländska bönder, fiskare och drängar lyckades överrumpla de utspridda ryska styrkorna en efter en. Till den slutliga drabbningen på Kumlinge hann ålänningarna få viss assistens (73 man!) från moderlandet och segern var ett faktum: Åland var åter 
.
Glädjen varade dock inte länge eftersom Sverige 1808-1809 enbart var en skugga av den stormakt som på 1600- och 1700-talen hade styrt norra Europas öde. Ett förnyat ryskt angrepp över isarna i mars 1809 sammanföll med en oblodig statskupp i Stockholm och de svenska trupperna på över 7000 man fick order att retirera över Ålands hav fortast möjligt. Början på 109 år av rysk överhöghet över Ålandsöarna var ett faktum.

Det s.k. Krimkriget fick betydelse även för Åland. År 1854 attackerar och förstör  fransk-brittiska styrkor Bomarsunds fästning. Ålänningarna tror och verkar för en återförening med Sverige men kung Oskar I vågar helt enkelt inte ta emot öarna som en gåva från segrarmakterna. Freden i Paris 1856 lägger dock första stenen i den grund som Ålands unika status vilar på än idag i och med det s.k. Ålandsservitutets födelse.
Med ryska tsardömets kollaps 1917 följer det som kallats för Ålandsrörelsens dagar. 

Under kampåren 1917-1921 kämpar ålänningarna för att den ryska tiden ska följas av en återförening med Sverige. Resultatet är att ålänningarna tilldelas autonomi och ett nationalitetsskydd i form av garantier gällande bl.a. språk, kultur och markägande. Även då var Åland en spelbricka där stormakter som Storbritannien glömde bort rätten till självbestämmande till förmån för en politisk vision om Finland som ett brohuvud för ett tilltänkt försök att befria Ryssland från bolsjevikerna.

I bokserien Åländsk Odling (årgång 1988) redogör finske historikern Aare Pärnillä ingående för Åland som spelbricka i samband med Finlands förhandlingar om ett vapenstilleståndsfördrag i Moskva 1944. Den finska regeringen var beredd att avstå från Åland i utbyte mot att Porkala skulle skonas. ”Att förlora ett okänt område (Åland) smärtade inte lika mycket”, skriver Päärnillä. Åland räddades dock av att utrikesminister Carl Enckell på plats i Moskva vägrade lyda instruktionerna från Helsingfors. Byteshandeln chockade åländska politikerkåren och resulterade i ett försök 1945 att återuppliva Ålandsfrågan. Finlands svar blev nej men öppnade vägen för den andra autonomilagen 1951. 

Inget säger dock att Åland inte kommer att fortsätta att vara en politisk krutdurk i ett läge där autonomin stampar på stället och Finland förlorar en fungerande tvåspråkighet.

lördag 4 februari 2017

Hotet mot svenska som rättegångsspråk

Avvecklingen av svenska språket som en naturlig och fungerande del av den finländska offentliga apparaten fortsätter med full kraft. På det mer individuella planet försvinner svenskan främst av två helt olika anledningar, dels via EU-inträdet 1995, dels via de stora pensionsavgångarna inom statsförvaltningen.

Efter Finlands EU-medlemskap har svenskan fått en avsevärt nedtonad roll i ett läge där statsmaskineriet är beroende av kunskaper i engelska, franska och tyska. I vågen av pensionsavgångar återfinns en stor andel tvåspråkiga statsanställda, många med svenska som modersmål. Det är inte längre självklart att nationalspråket svenska räknas som en stark merit vid rekryteringen av nya tjänstemän. Om det ens finns sökande som har dessa egenskaper i ett läge där tusentals finlandssvenskar med högskoleutbildning utvandrat till Sverige bara under 2000-talet.

Även för oss ålänningar är utvecklingen i högsta grad ett tilltagande problem. Situationen förbättras inte av stora reformer där svenska språket mera räknas som ett hinder än som en tillgång för Finland som nation. Efter beslutet att Vasa Centralsjukhus förlorar statusen som joursjukhus, kommer reformeringen av tingsrätterna. I första hand är det de nuvarande tingsrätterna med svenska som arbetsspråk som hotas av indragning. Om några år är Ålands Tingsrätt den enda domstolen med svenska som huvudspråk. I övriga tingsrätter kommer svenska språkets ställning att vara beroende av vilken inställning som respektive lagman (ledande domare) har ifråga om svenskan i domstolsmiljön.

I detta avseende påminner tingsrättsreformen rätt starkt om ovan nämnda jourreform i och med att ansvaret för svenskan i den praktiska vardagen flyttar från direkta lagkrav ner till ansvariga tjänstemäns egna bedömningar. Finlandssvenska juristen Jacob Söderman ( S ) berömmer faktiskt i Hbl den 1 februari president Niinistös för dennes sätt att hantera jourreformen på. Istället för att koppla in Högsta domstolen valde den juristutbildade Niinistö att i protokollform betona att de som verkställer jourreformen bär ett tjänsteansvar för att de språkliga rättigheterna tryggas i praktiken. ”Varken HD eller domstolen i Strasbourg kunde ha formulerat sig bättre” lyder Södermans toppbetyg.

Problemet som de två juristerna bortser från är att vem/vilka ska orka driva en rättsprocess om att patienternas modersmål åsidosätts eller att en domstol inte kan garantera att en svenskspråkig part får en rättsvis rättegång i ett läge där det råder brist på språkkunniga domare? Hur ska tillgången på svenskkunniga domare, advokater och åklagare tryggas i en framtid där det råder brist på notarieplatser? Slitgörat som notarie är en erfarenhet och merit som krävs för att få titeln vicehäradshövding.


Ändå upprepar de främsta representanterna inom Sipilä-regeringen i bokstavligen varje intervju att de svenskspråkiga inte har anledning till oro. Veckans FNB-artikel med Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo gav samma tydliga besked: ”Finland är ett tvåspråkigt land och det är bra så. Svenskspråkiga bör erbjudas samma rättigheter och service som de finskspråkiga.” Frågan är när dessa tydliga besked också omsätts i konkret politik. De nu aktuella reformerna talar ett annat språk.

torsdag 2 februari 2017

Åland har två stadsstyrelser

Bästa läsare!
Nedanstående debattinlägg hade jag i Nya Åland 1/2 och i Ålandstidningen 2/2 som en replik i den pågående polemiken mellan Ålands kommunförbund och socialdemokraten Barbro Sundback, tillika medlem av stadsfullmäktige och därmed "jävig" att kritisera ett kommunförbund som representerar landsbygd och skärgård.
_______________

Stadspolitikern Barbro Sundback ( s ) anklagar på insändarplats i de två ålandstidningarna denna vecka (v. Ålands kommunförbund för att vara en ”tummelplats för oppositionen och kommunala tjänstemän” som ägnar sig åt att ”bevaka sina egna intressen istället för att förverkliga folkviljan”.

Denna salva beror förstås på att samma kommunförbund i fredags totalsågade landskapsregeringens (LR) brist på helhetspolitik ifråga om den kommunala sektorn. På ytterst kort tid förväntas kommunerna klara av att hantera stora reformer samtidigt som LR inte gör något för att underlätta processerna. Tvärtom kommer LR antingen med oklara besked eller duckar för obekväma frågeställningar.

I detta läge är det ytterst naturligt att Ålands kommunförbund – som representerar de 15 landsbygds- och skärgårdskommunerna- tar bladet från munnen och berättar öppet om hur bakvänt LR jobbar på. Kommunförbundet representerar trots allt över 17.000 ålänningar och är i första hand dessa invånares intressebevakare. Dyra och kortsiktiga lösningar är ju någonting som sist och slutligen kommer att belasta just dessa invånare.

”LR agerar i första hand som en andra stadsstyrelse istället för att verka för hela Ålands bästa” är en vanlig kommentar bland de kommunalt aktiva idag. Till och med fotfolket inom regeringspartierna börjar tröttna på den totala toppstyrningen och särskilt ifråga om den nya Kommunala Socialtjänsten är tålamodet på upphällningen.

BS anser att landsbygdens folkvalda representanter är jäviga att uttala sig eftersom de har ”klara särintressen”. Häpnadsväckande att en representant för ett utpräglat stadsparti dristar sig till att försöka tysta den demokratiska debatten. Men samma partis företrädare har ju under årens lopp slängt ur sig den ena nedlåtande kommentaren efter den andra om ”kommunpampar” och det ”kommunala träsket”.

Undertecknad och hela Centern kommer utan vidare att acceptera ”folkviljan” i alla frågor. Men vi accepterar inte att stadspartierna ensidigt driver Mariehamns intressen. Än så länge är det floran av kommuner som gör Åland unikt och levande. Centern kommer att göra vad vi kan för att förändringen i kommunstrukturen görs med respekt för lag och demokrati.

tisdag 31 januari 2017

Segrar miljön över partipiskorna?

Nya Åland applåderar på ledarplats 26 januari 2017  landskapsregeringens passiva miljöpolitik och tidningen går så långt att de elva hotade vindkraftverken benämns som ”symboler”.

I allt väsentligt upprepar Nya Ålands ledarskribent alla de mindre goda argument som landskapsregeringen via ansvariga ministern Camilla Gunell torgfört. "Vi kan inte lagstifta enligt förändringar i elpriset", "vi måste se framåt" är några av de förklaringar som lagtinget fått ta del av. Ett argument nämnde i alla fall inte Nya Åland och det är att Gunell hänvisade till de befintliga kraftverkens placering och bullernivå. Förhoppningsvis kommer den kommande utskottsbehandlingen att ge ett tydligare besked om det faktiskt finns belägg för de sistnämnda påståendena.

Centern föreslår alltså i en lagmotion med mig som förste undertecknare att lagen som reglerar stödet till el från vindkraft justeras på en liten men central punkt: tidpunkten då ett kraftverk faller utanför stödsystemet höjs från 20 till 25 år (om inte ägarna före det har funnit att det inte lönar sig att hålla kvar verket i produktion).  Denna lilla justering skulle temporärt rädda kvar 11 av de kvarvarande 19 verken ytterligare några år. Allting tyder dessutom på att de redan anslagna medlen mer än väl räcker till för att rädda kvar de 11 verken.

Nya Åland påstår att ”de åländska vindkraftsproducenterna” agerat för att rädda de äldre kraftverken. Jag vill betona att det är Centern som reagerat på beskedet att 11 verk kommer att monteras ner och flyttas till områden som representerar ett bättre miljötänk. Vi anser nämligen att det är idiotiskt, oekonomiskt och ovanligt kortsiktigt att passivt se fullt fungerande kraftverk skeppas iväg.

Vindkraftens andel av åländsk el understiger redan 20 procent. När de 11 verken är förlorade har andelen minskat med ytterligare 4-5 procent. För Centern är 5 procent av elproduktionen verkligen inte en symbolfråga. Vi vill ge vindkraftsverken en respit i väntan dels på hur elpriset utvecklas, dels ge vindaktörerna möjlighet att syna EU:s nya stödregler och därmed få förutsättningar att bedöma om vindkraften ska skrotas eller går en ljusare framtid till mötes.

Lagmotionen ligger nu i lagtingets finans- och näringsutskott och snart får vi veta om hela regeringsblocket representerar en lika passiv miljöpolitik som de sju ministrarna. Lagtingets debatt senaste vecka ger lite hopp inför utskottsbehandlingen. Under remissen var det nämligen enbart LR:s stödparti Ålands Demokratis enda ledamot som argumenterade mot lagmotionen. De socialdemokratiska ledamöterna vågar förstås inte gå emot partilinjen men kommer miljömedvetandet inom liberalerna och moderaterna att väga tyngre än partipiskorna?