onsdag 9 december 2015

Hotet mot den finska samhällsfreden

Den 24 november var jag inbjuden att föreläsa om ekonomisk politik för elever inom Ålands Gymnasium (Handels årskurs 3). Som ett led i förberedelserna fick jag åter anledning att på djupet bekanta mig bl.a. med Finlands ekonomiska utsikter. Hur är det möjligt att Finland på mindre än fyra år gått från att vara euro-zonens klaraste stjärna till att plötsligt framstå som ett land på väg mot det ekonomiska stupet?

 Vi minns väl alla hur Finland tillhörde ett av få länder som in i det sista vägrade backa upp t.ex. de grekiska krispaketen. Finland krävde som enda land säkerheter för stödpaketen till både Grekland och Spanien. Medan kreditvärderingsinstituten ännu år 2012 rankade Finland som stabilast i euro-zonen, är tongångarna idag istället ödesmättade. Fortfarande är det inte själva bruttoskulden i sig (ca 130 miljarder euro) som är grundproblemet. EU-kommissionen kallar till och med skuldsättningen som ”hållbar” i den senaste s.k. landsrapporten för Finlands del.

 Problemet för Finland är takten i statsskuldens tillväxt. Den offentliga sektorn gör helt enkelt av med mer pengar än vad landets samlade industri- och tjänstesektorer kan genera i skatteintäkter. Detta trots att Finlands skattekvot ligger på hela 44 procent av bruttonationalprodukten (BNP). Efter en period av återhämtning har även handelsbalansen (skillnaden mellan värdet av export och import) visat upp negativa siffror såsom t.ex. minus 55 miljoner för september månad. Finland har alltså blivit för dyrt att producera varor och tjänster i.

 Regeringen Sipilä har sannerligen gjort en kraftsamling för att få bukt med Finlands förlorade konkurrenskraft. Men utfallet har hittills varit klent och denna vecka strandade förhoppningarna om ett s.k. samhällsfördrag än en gång. Det krävs förmodligen ett mirakel för att fördraget ska få en ny reell chans och då återstår bara det av Sipilä-regeringen aviserade tvångslagspaketet. Med hjälp av lagstiftning ska alltså en politisk riksdagsmajoritet försöka uppnå det som normalt sett borde ha skett genom allmänna kollektivavtal där alla parter tar ett ansvar för konkurrenskraften.

 Det Finland försöker göra är att i avsaknad av en egen valuta ge sig på det som brukar kallas för intern devalvering. Konkurrenskraften ska återskapas genom ökad produktivitet och sänkta kostnader. Problemet är att en intern devalvering alltid kommer att drabba befolkningen på ett osolidariskt sätt. När nu den normala förhandlingsvägen mer eller mindre kollapsat, finns det en uppenbar risk för att det som jag vill beteckna som självaste samhällsfreden är hotad. Politiskt väntar en stenhård kamp om de juridiska möjligheterna att åsidosätta den heliga avtalsfriheten. Allting ackompanjerat av motaktioner från de löntagarorganisationer vars medlemmar drabbas hårdast av åtstramningarna.

 Är detta ett pris Finland är villigt att betala i ett läge där övergången till en egen valuta vore ett alternativ som gör att alla är med och betalar i form av kraftigt försämrad köpkraft? Förmodligen är tiden ännu inte mogen för ett sådant dramatiskt steg.

 

 

 

 

 

 

 

tisdag 3 november 2015

Många frågetecken kring nya styret


Finns det anledning till oro för självstyrelsens grundläggande fundament? Hur ska två av den avgående regeringens kostnadsdrivande partier nu plötsligt ta ansvar för en Ålandsbudget i balans? Hur ska ministrar som saknar både tillräcklig politisk erfarenhet och erfarenhet av ledarskap kunna få ett grepp om förvaltningen? Går det att i längden hålla ihop en regering som spänner över hela den politiska kartan och som samtidigt saknar den typ av personligheter som kan överbrygga motsättningarna i vardagen? Moderaternas partiledare Johan Ehn kommer att saknas redan från dag ett!

Frågetecknen är alltså många runt den tilltänkta landskapsregeringen bestående av liberaler, socialdemokrater och moderater. Av de få saker som i detta läge kan slås fast är att socialdemokraterna fortsätter att ta stor plats i åländsk politik medan de nya moderaterna, förutom en tung valförlust, tvingats acceptera undanskymda roller. Social- och hälsovårdsfrågor är oerhört viktiga men styrs i vardagen till hundra procent av ÅHS. Nye ministern Wille Valve får dock fullt upp med att återställa avdelningen och lagstiftningen efter det socialdemokratiska styret under fyra år.
 
Infrastrukturavdelningen är förstås viktig men Mika Nordbergs utrymme till politik är lika med noll till följd av redan påbörjad privatisering och bristen på pengar för nya projekt. Fram tonar redan nu bilden av ett moderat parti som inte bara skuffats åt sidan utan till och med frivilligt valt att placera sin egen partiledare Johan Ehn utanför det operativa arbetet.

För Centerns del väntar en rentav spännande tid som oppositionsparti. Efter 36 år i ledande ställning ska Åland klara sig utan Centern i regeringsställning. Är det så illa – som många påstår – att just längtan att placera Centern i opposition blev det avgörande kittet för det nya regeringsblocket? Eller var det rädslan för att Centern än en gång skulle dominera den politiska scenen? Med tanke på den nya regeringens sammansättning även det en naturlig reaktion.

Förverkligas den nu aktuella vänsterregeringen finns det all anledning för den nya centergruppen i lagtinget att pröva på systemet med en s.k. skuggregering där varje ledamot i teorin har ansvar för en ministerportfölj. Alla förstår att de nya ministrarna får det hett om öronen tills dess att de så småningom läst in sig på sina nya uppgifter.

Vårt örike står inför stora utmaningar. Har Åland faktiskt råd med en ny ministär där merparten av ministrarna behöver minst halva mandatperioden för att få grepp om innehållet i sin portfölj och där självstyrelsekänslan på sina håll är knappt mätbar?

Den enda som omedelbart kan börja göra skillnad är tilltänkta finansministern Mats Perämaa (lib) som alltså återkommer på sin gamla post och som under fyra år hållit liv i sitt kunnande som medlem i finans- och näringsutskottet. Det känns i alla fall tryggt i motsatts till helheten.

lördag 17 oktober 2015

Den bortglömda självstyrelsen


"Reformen av självstyrelselagen för Åland fortsätter och regeringens förslag lämnas till riksdagen senast våren 2018." 

Nämnda mening är  allt som återfinns i den finska regeringens program om Åland och det i den sista bilagan (!) och under arbetsnamnet "protokollsanteckningar"!. Ett ont eller gott tecken i tiden?

Regeringen Sipilä i Helsingfors kämpar på med att försöka nå framgång med de olika åtgärder som lagts fram i det s.k. regeringsprogrammet. Utmaningarna är många och hittills har centern, samlingspartiet och
sannfinländarna inte mycket att glädjas över. De inledande ekonomiska åtgärderna har stött på patrull eftersom insikten om Finlands ekonomiska hållbarhet är fortsatt låg inom de fackliga kretsarna. Till stora delar handlar inställningen om ideologi och därmed politiska skiljelinjer.

Helt väntat finns det rätt många tyckare som anser att det enda rätta vore att sparka ut sannfinländarna och istället plocka in socialdemokraterna. De sistnämnda är trots det allmänt sett svaga stödet fortsatt starka inom fackföreningsrörelsen och med en partiledare som är fostrad inom samma miljö. Fortsätter det sannfinländska upproret löser sig allt dock på naturlig väg i och med att inte heller Timo Soini kan stå emot trycket om regeringsutträde under ständigt sjunkande opinionssiffror.

Det är utifrån ovanstående politiska situation i Helsingfors som vi från åländsk sida ska försöka få igenom en rätt så radikal förändring av självstyrelsens uppbyggnad, dvs. övergången till lockande friheten att ta över nya
rättsområden när vi själva så vill. När Ålandskommittén under president Halonens ordförandeskap är klar 2017 väntar den verkliga utmaningen: att få Sipilä-regeringen att ta förslaget till sig och föra vidare resultatet utan att göra annat än rent formella justeringar av förslaget proposition. Med sossar istället för sannfinländare i regeringen minskar svårigheterna rejält.

Är det bra eller illa att Åland knappt rymdes med i det nya regeringsprogrammet? Det är en fördel på så sätt att programtexten är tydlig om att Sipilä-regeringen ska för Ålandskommitténs förslag till riksdagen. Negativt är att inplaceringen av Åland utanför det faktiska programmet tyder på att regeringsförhandlarna helt enkelt var på väg att glömma bort att öriket borde omnämnas. Här ett handfast bevis på hur det går då SFP inte längre kan bevaka de åländska frågorna.


torsdag 15 oktober 2015

Konfessionslös skola?

I valkampanjen har frågan om en konfessionslös religionsundervisning ställts. Frågan är väldigt intressant och kräver ett längre svar än vad som tillåts i tidningarnas spalter.


För min del anser jag att utgångspunkten skall vara att alla elever ska kunna delta i all undervisning i skolan. Om någon elever känner sig kränkt eller av någon annan anledning inte kan/får delta i undervisningen bör man tänka om. När det gäller religionsundervisningen är det helt naturligt att tyngdpunkten läggs på kristendomen, eftersom vi lever i ett samhälle vars värderingar och lagar bygger på det kristna samhället. Därför bör alla elever, både de med kristen bakgrund och de med annan bakgrund, lära sig om vår religion. Hur ska annars de elever som har en annan bakgrund än den kristna lära sig om den religion som majoriteten av invånarna bekänner sig till?



Lika viktigt är det att alla elever lär sig om andra religioner. Om man har kunskap om andra religioner ökar förståelsen mellan olika religiösa grupper och man kan sakligt diskutera frågor. Okunskap är den främsta orsaken till rasism och genom en konfessionslös religionsundervisning tror jag att man kan öka förståelsen mellan människor av olika etniska ursprung.



En annan fråga har varit om vi ska tillåta att det sjungs psalmer på skolavslutningar och om dessa kan vara i kyrkan. Hittills är det inte, vad jag vet i alla fall, någon elev eller förälder som har protesterat mot att "Den blomstertid" sjungs vid skolavslutningar. Men med ett ökat flyktingmottagande, som Åland förmodligen står inför, kan frågan aktualiseras. När man går igenom texten till psalmerna tror jag inte att någon elev med en 
annan tro motsätter sig att sjunga den, men återigen anser jag att alla elever ska kunna delta i all undervisning.



Ska avslutningar och julfester tillåtas vara i kyrkan? Naturligtvis, anser jag. Kyrkorummet är ett mycket fridfullt och högtidligt ställe att samlas på och fira skolavslutningar. Det är ju inte heller kyrkan som arrangerar avslutningen utan det är ju skolan som ansvarar för innehållet. Vi ska också komma ihåg att många av våra elever inte kommer till kyrkan i andra sammanhang än när det sker i skolans regi. Det är inte skolans ansvar att se till att eleverna besöker kyrkan, men jag anser att det är berikande för alla, både för barn och vuxna, att få vistas i våra rofyllda, stämningsfulla och ofta historiskt betydelsefulla kyrkorum.

måndag 12 oktober 2015

Välkommet besked från utrikesminister Margot Wallström

"Överenskommelsen ingicks mellan Sverige och Finland och gäller alltjämt."

Ovanstående mening ingår i det svar utrikesminister Margot Wallström ( S ) gav den 7 oktober i år på en fråga av Centerpartiets Per Lodenius med rubriken Ålandsöverenskommelsens förpliktelser. Nämnda överenskommelse från 1921 har från åländsk sida alltid lyfts fram som en av grundpelarna i Ålands folkrättsliga status. På finskt håll har hållningen av tradition varit den rakt motsatta som ett led i att försöka förvandla Ålandsfrågan till en rent finländsk angelägenhet.

Det är snart 30 år sedan en svensk minister senast hade anledning att kommentera Ålandsöverens-kommelsens status via den svenska riksdagen. Även den gången var det en centerpartist vid namn Pär Granstedt som agerade för Ålands bästa. Svaret som dåvarande utrikesminister Sten Andersson ( S ) gav 1986 bekräftade att de förpliktelser som Finland enligt Ålandsöverenskommelsen iklätt sig även gentemot Sverige alltjämt består. 

Men faktum är att Sverige i modern tid gjort ännu en markering om att Ålandsöverenskommelsen fortsätter att vara ikraft. Inför de stundande förhandlingarna om Ålands eventuella medlemskap i Europeiska unionen tillskrev nämligen på egen hand Ålandstidningens dåvarande chefredaktör Ray Söderholm den svenska statsministern Carl Bildt ( M ) våren 1992 om Ålandsöverenskommelsens anda och mening. Utrikesminister Margaretha af Ugglas ( M )  svarade på brevet i juli samma år och budskapet var i stort likalydande som svaret 1986.

Tack vare dessa insatser av åländske patrioten Ray Söderholm och de svenska vännerna i riksdagen, har vi alltså fått behövlig bekräftelse med jämna mellanrum om att Sverige vidhåller att Ålandsöverenskommelsen är rättsligt gällande. Vän av ordning frågar sig förstås varför det är viktigt med denna markering från den åländska garantistaten i väster. Svaret denna gång står att finna i det betänkande som en finsk parlamentarisk arbetsgrupp lade fram i slutet på 2012.

Nämnda arbetsgrupp under ledning av ambassadör Alec Aalto dristade sig nämligen till att än en gång ställa Ålandsöverenskommelsens rättsliga status i tvivelaktig dager. Arbetsgruppen upprepade en drygt 25 år gammal tes om att Finlands regering förbundit sig att följa Ålandsöverenskommelsen, "fastän det är ifrågasatt om överenskommelsen fortfarande är ikraft". Jag tillhör kategorin ytterst förvånade över denna nygamla hållning eftersom flera finska regeringar 1995-2011 sett mer avslappnat på Ålands internationella bakgrund.

Ålandsöverenskommelsen har spelat och kommer alltid att spela en avgörande roll när det gäller att säkerställa ålänningarnas nationalitetsskydd och i synnerhet det svenska språkets funktion i den åländska vardagen. På många sätt är överenskommelsen unik som folkrättsligt instrument men så tillkom ju lösningen av Ålandsfrågan för snart 100 år sedan under lika unika omständigheter!

Det som oroar mig är inte Sveriges beredskap att hålla fast vid sin särskilda roll i Ålandsfrågan utan att åländsk media inte brytt sig om att uppmärksamma svaret från utrikesminister Wallström. Tydligen är att devisen om att det som sker stort, sker tyst ska gälla även i denna för Åland så avgörande framtidsfråga.









torsdag 8 oktober 2015

Kamp för flagga och hembygdsrätt

Det gäller tydligen att vara på sin vakt i dessa tider! Först vill Sundsliberalerna flagga finskt istället för åländskt och i fredags 2 oktober gav Nya Åland på ledarplats uttyck för en åsikt som kan tolkas som så att hembygdsrätten är ett otyg. Hur ska annars tidningens konstaterande om ett "märkligt glapp" i röstningssystemet utläsas?
 
Beskedet om att Sunds kommun på initiativ av liberalerna ska övergå till att flagga med den finska flaggan istället för den åländska den 6 december har väckt berättigad förvåning och ilska i bygderna. Vår flagga är den främsta symbolen för det unika självbestämmandet och utgör en gemensam symbol för alla de drygt 90 olika nationaliteter som bor i öriket.

Den åländska flagglagen anger ytterst tydligt att på officiella flaggdagar är det den åländska flaggan som ska hissas på byggnad "eller dominerande plats invid byggnad" vid alla åländska offentliga inrättningar, inklusive kommunerna. Sunds-intiativet går alltså emot flagglagen såvitt inte Sunds-liberalernas initiativ leder till att alla kommunala byggnader förses med två flaggstänger.

Nu rättas förhoppningsvis det kommunala beslutet i Sund till redan före de åländska valen den 18 oktober. Händelserna i Sund - känt som vår kulturella vagga - antyder dock att vi aldrig ska ta den åländska särställningen för given ens i vår egen vardag. Okunskap om vår flaggas bakgrund och symbolvärde kan med fel politiker vid rodret leda till denna typ av incidenter.

I anslutning till Sunds nya flaggpolicy visade Ålandstidningens rundringning att det i skärgården finns tre kommuner som flaggar enbart finskt den 6 december. Ifall denna kartläggning stämmer, bryter dessa kommuner mot flagglagen ifall inte de kommunala inrättningarna inte nu förses med två flaggstänger.

På Centerns Åland är det alltid den åländska flaggan som hissas i första hand, både som redan nämnts som gemensam symbol för alla inbyggare och som en påminnelse om den unika självstyrelsens existens. På Centerns Åland är hembygdsrätten likaså en självklarhet eftersom det är en av hörnstenarna i det folkrättsliga minoritetsskyddet. Centern är alltid berett att ta striden i frågor om Ålands status och symboler. Även i detta hänseende är det viktigt att väljarna vet vad trygghet står för den 18 oktober!

måndag 28 september 2015

Det onödiga skattegrälet har startat

På insändarplats anklagas Åländsk Center för att bromsa självstyrelseutvecklingen samtidigt som jag kritiseras för att ha "svängt" i frågan om huruvida Åland ska överta skattebehörighet från Finland eller ej. I vanlig ordning är det Ålands Framtid som står för påhoppet, partiet som tyvärr står för det mesta av gnället i åländsk politik.
 
Sedan år 2009 har vi åländska politiker samarbetat för att åstadkomma en enad front i diskussionerna med finska staten om hur nästa generation självstyrelselag bör ufformas. Efter två egna åländska Jansson-kommittéer avancerade projektet 2013 - efter en omväg via en intern finsk motsvarighet - till att dåvarande justitieministern Anna-Maja Henriksson ( sfp ) tillsatte den s.k. Ålandskommittén med representanter för både lagtinget och riksdagen. Till vår stora belåtenhet accepterade president Tarja Halonen att åta sig ordförandeskapet och bildar sedan dess en presidietrojka tillsammans med vice ordförandena Teija Tiilikainen och Gunnar Jansson.

So far so good! Men detta var bara början. Från Centerns sida har vi gjort allt för att enigheten bland oss ålänningar ska bestå så långt det bara är möjligt. Jag skriver Centern eftersom jag själv leder Ålandskommitténs åländska del och Britt Lundberg i sin egenskap av talman håller i mötena för självstyrelsepolitiska nämnden, ett organ som då och då kallas in för att dra upp de principiella riktlinjerna för hur vi från åländsk sida ska agera. Under Ålandskommitténs första fas lyckades vi behålla enigheten fram till sista sammanträdet då Ålands Framtids Axel Jonsson reserverade sig på flera punkter. Demokratiskt sett helt OK men sett ur Ålands bästa fel taktik vid fel tidpunkt.

ÅF-reservationen följdes sedan upp med att Axel Jionsson vid kommitténs pressinformation i janauri i år skällde ut de finska representanterna för deras dåliga närvaro vid kommitténs möten. Där försvann den berömda åländska diplomatin i ett nafs. Vi har förstås från åländsk sida rätt att förutsätta att alla ledamöter sluter vid mötena, särskilt eftersom vi ålänningar bemödar oss att ta oss hela vägen till Helsingfors vid nio möten av tio. Vad Axel Jonsson i sin iver att få rubriker dock glömde är att de finska ledamöterna inte har något att vinna för egen del med att sätta bort sin tid på Ålandskommittén. Nu drog Jonsson dessutom alla ledamöter över en och samma kam, något som sårade djupt de riksdagsledamöter som faktiskt tagit del i arbetet.

Säkert hoppas Ålands Framtid att ordförande Jonssons agerande ska betala sig i höstens val. Det finns förmodligen väljare som tycker att dåliga relationer österut gagnar ÅF:s långsiktiga målsättningar. Men tycker ÅF-väljarna också att det är klokt att deras ledare även försöker så split i det interna åländska arbetet? Frågan är berättigad efter det att Rolf Granlund i en insändare 28/9 anklagar Centern för att "bromsa" självstyrelseutvecklingen. Därtill drar Granlund till med att jag själv "svängt" om egen åländsk beskattning. Åter får jag ta till det gamla ordspråket om att "otack är världens lön"!

 
Jag är personligen stolt över det arbete jag lagt och lägger ner på att få Ålandskommitténs åländska del att bidra till att föra processen framåt. I synnerhet beskattningsfrågan kräver extra insatser eftersom det av naturliga skäl finns varierande åsikter om hur vi från åländsk sida ska göra med detta ytterst centrala politiska styrmedel. Även i den här frågan är det viktigare med åländsk enighet än att enskilda partier redan nu börjar debattera hur en framtida åländsk beskattning ska utformas.
 
Min syn på saken är enkel: nu satsar vi allt på att få beskattningen som rättsområde på den lista över lagstiftningsmakt som Åland kan överta i framrtiden OM ålänningarna så vill och när vi löst vissa utmanande detaljer tilllsammans med finska skatteverket. Efter det är det dags att ta debatten om skattepolitikens faktiska innehåll. Jag har inte svångt i frågan om hur självstyrelsen bör utvecklas men inser i motsatts till Granlund & Co att vissa centrala områden kräver förberedelser utöver det vanliga.

fredag 25 september 2015

Nystart för Åland i svenska riksdagen

Trots att vi samtidigt kämpar om utrymme i åländsk politik, kan vi samarbeta partiledarna emelllan. Nedan det brev som jag skrev och som partiledarna omfattat. Samtliga ledamöter i Sveriges riksdag fick i dagarna därmed vår samfällda uppmaning om att bli medlem i den parlamentariska vänföreningen Sverige-Åland. Onsdagen den 30 september samlas föreningen till en nystart och med från Åland är vårt allt-i-allo Gunnar Westerholm. Dessutom finns generalkonsul Olof Ehrenkrona på plats. Förhoppningsvis hinner även någon av partiledarna ta sig över havet och medverka.

 
Mariehamn, Åland den 23 september 2015

Till                            Ledamöterna i Sveriges riksdag
            
Kom med och stärk samarbetet mellan Sverige och Åland!

Det var med stor glädje vi undertecknade åländska partiledare hösten 2012 kunde konstatera att en vänförening Sverige-Åland hade bildats i Sveriges riksdag. Uppslutningen bland de dåvarande parlamentarikerna blev synnerligen god. Till följd av svenska valet i september 2014 och valet till det åländska parlamentet (lagtinget) den 18 oktober i år, har nystarten av vänföreningen skjutits fram av rent praktiska skäl. Från åländsk sida hoppas vi nu att både tidigare och nyvalda riksdagsledamöter ska komma med och stärka samarbetet mellan Sverige och Åland genom medlemskap i vänföreningen.

Vi åländska politiker brukar säga att Sverige och Finland har delad vårdnad om Åland. När Nationernas Förbund i juni 1921 i Genève avgjorde den s.k. Ålandsfrågan (dvs. ålänningarnas önskan om en återförening med det gamla moderlandet Sverige), ingicks nämligen en särskild överenskommelse (Ålandsöverenskommelsen) mellan Sverige och Finland som ett komplement till beslutet om att Finland skulle tillerkännas suveräniteten över Åland. Ålandsöverenskommelsen har under årens lopp varit oerhört värdefull för ålänningarnas möjligheter att behålla det svenska språket och kulturlivet.

Det oaktat att Ålands självstyrelse har utvecklats under de snart 100 år som förflutit sedan händelserna i Genève, är vi ålänningar fortsatt oerhört beroende av Sverige när det gäller svenska språkets överlevnad. Som exempel kan nämnas att ca 70 % av de åländska studerandena söker sig till svenska universitet och högskolor medan vi i vardagen huvudsakligen tar del av det svenska media-utbudet. Ålands språkliga och kulturella överlevnad sätts ofta på prov till följd av samhällsutvecklingen. Vi vore därför tacksamma om Du som ledamot i Sveriges riksdag vore beredd att bidra till ett stärkt samarbete över Ålands hav.

Med bästa hälsningar,

Johan Ehn                                                                             
Moderat Samling på Åland

Camilla Gunell
Ålands Socialdemokrater

Harry Jansson
Åländsk Center

Axel Jonsson
Ålands Framtid

Katrin Sjögren
Liberalerna på Åland

onsdag 23 september 2015

Låt inte modet svika oss i miljöfrågan!

Oavsett allt det sorgliga som pågår i vår omvärld får vi aldrig glömma bort att det trots allt är naturen och miljön som är det allra viktigaste för oss människor. Visserligen kan det i ett tidevarv med allehanda galningar med vapen i hand, konflikter och krig kännas rätt hopplöst att ägna sig åt miljöfrågor. Sistnämnda område är ju något som förändras så oerhört långsamt. Vi får dock inte låta modet svika oss i det långsiktiga miljöarbetet.

Ända sedan jag år 2007 tog steget in i politiken, har omtanken om miljön alltid funnits med i varje beslut och i varje ny lag. Låt mig först erkänna att jag fortfarande är rejält upprörd över dåvarande landskapsregeringens beslut år 2004 att samtliga åländska hus och sommarstugor på en gång skulle utrustas med effektiva avloppslösningar. 
Ett jättebra initiativ men ack så absurt i förhållande till de praktiska möjligheterna att klumpa ihop alla tusentals fastigheter. Resultatet av beslutet är att inte ens idag mer än tio år senare har de kommunala byggnadsinspektionerna riktigt grepp om vilka fastighetsägare som faktiskt genomfört påbudet.
Det enda vettiga med denna viktiga miljöåtgärd hade varit att dela upp den planerade insatsen i olika kategorier där förstås vattennära stugor och hus först av allt hade åtgärdats - och det i en takt där kommunerna hade haft en chans att hänga med. 

En liknande reaktion fick jag när landskapsregeringen 2009 plötsligt gick in för att sätta stopp för borrning av energibrunnar i närheten av vatten. Detta trots att det inte fanns annat än teorier om att dylika brunnar kunde bli ett hot mot grund- och sedvanliga borrbrunnar. Det som förvånade mest här var igen att alla drogs över en och samma kam. 
Tack och lov kunde jag medverka till en sex månaders uppskjutning av förbudet, en insats som gjorde att cirka 300 husägare hann anlägga bergvärme och därmed göra sig av med oljepannor och elpatroner. Tänk vad allt detta betyder för vår närmiljö idag i form av mindre utsläpp!

Just vårt oljeberoende är en sak som vi på Åland ska arbeta med högsta prioritet den kommande mandatperioden. Den billiga oljan har igen lurat oss människor och försenat den nödvändiga övergången till förnyelsebar energi. Redan för över hundra år sedan gjorde oljans intrång att solenergin som en oändlig källa snabbt sjönk i glömska. Oljan har sedan dess varit en självklar och billig del av vår vardag. Inte ens de alarmerande klimatförändringarna har lett till någon massiv omläggning till alternativ energi.

Men för åländsk del ska vi göra vad vi kan för att oljeberoendet ska upphöra senast år 2030. Jag skäms lite för att vi fortfarande har offentliga byggnader som värms med olja. Här måste landskap och kommun föregå med gott exempel och satsa på miljövänligare alternativ. Inom den privata sektorn kan vi politiskt ta fram olika stimulansåtgärder som gör att solpaneler, bergvärme och pellets/flis får ett lyft. För att inte tala om att vi på Åland har perfekta förutsättningar för elbilar.

Vi får inte låta oljan lura oss en gång till! Oljan kommer förr eller senare att ta slut oavsett hur mycket kraft och miljöförstörande teknik som sätts in för att exploatera och därmed förstöra grundvatten och känsliga miljöer. Varje steg vi tar bort från oljan är samtidigt en vinst för miljön. Det är bara att sätta igång!











tisdag 22 september 2015

Ta debatten med våra ungdomar kring köksborden!

Vi upplever i detta nu ett mänskligt lidande i en omfattning som gör att våra sinnen avtrubbas. Till följd av att 60 miljoner människor är på flykt undan krig, förtryck, fattigdom och bisarra övergrepp har det uppstått en folkvandring som skakar EU i dess grundvalar. Mottagarländer som Grekland och Italien förväntas klara sig mer eller mindre på egen hand. Tyskland och Sverige ska i sin tur ta emot flyktingar till ett antal som vida överstiger respektive lands befolkningsantal. Ändå är nämnda länders situation vida bättre än t.ex. Libanons där flyktingarna uppgår till en fjärdedel av landets egen befolkning.

EU skakas i sina grundval av den enkla anledningen att ett betydande antal medlemsländer vägrar att ta sitt ansvar i rådande nödläge. Land efter land gör allt vad de kan för att försvåra för flyktingarna. Norden visar än en gång upp en totalt splittrad attityd. Sveriges famn är som vanligt vidöppen medan Danmark gör allt för att framstå som ett land som varje förnuftig asylsökande bör undvika. Danska regeringen satsar stort på annonser (!) i libanesiska tidningar fyllda med budskapet: håll er borta från Danmark!

Vad kan EU:s akuta krisläge ge upphov till på kort respektive lång sikt? På kort sikt är det fråga om inre spänningar som hotar att leda till ett läge där en majoritet kör över de övriga, allt i solidaritetens namn. Kommer Tyskland att tvingas ta till det ultimata hotet om att det ekonomiska stödet till i första hand de forna östländer skärs ner ifall deras inställning till flyktingmottagande inte ändras? Svaret kommer förmodligen redan denna vecka. På lång sikt kan således konflikten ge långtgående effekter på unionens annars omhuldade ekonomiska solidaritet.

På Åland har debatten under valåret 2015 emellanåt nått direkt hystseriska proportioner i förhållande till det ringa antal flyktingar som öriket står i beråd att ta emot. Upphovet till den skruvade debatten är utan tvivel närheten till Sverige och ålänningarnas mediavardag med blicken riktad västerut. Oroväckande är att många av våra egna  ungdomar tycks automatiskt överföra bristerna i den svenska intehrationspolitiken till åländska förhållanden. På sociala medier benämns flyktingarna som "apor" och våldtäktsmän. Håret reser sig inför denna brist på insikt om att det i första hand är fråga om barnfamiljer där föräldrarna offrat allt för att ge sina barn en bättre framtid än död och elände.

Vad kan vi som anser att Åland ska vara ett öppet och tolerant samhälle göra för att motverka den främlingsfientliga propagandan? För det första måste vi våga ta debatten med de politiska krafter som nu söker ålänningarnas stöd i höstens val. För det andra måste vi informera om att det åländska flyktingmottagandet till ingen del kan jämföras med den svenska situationen. För det tredje måste vi helt enkelt ta debatten med våra egna ungdomar.

Utmaningen ligger här i att hitta en plattform för diskussionen. Sociala medier leder tyvärr alltför ofta debatten på absurda villospår. I dessa valtider drunkar dessutom varje försök till debattinlägg i tidningarna i flödet av mer eller mindre viktiga åsiktsyttringar. Kvar finns dock den viktigaste plattformen av dem alla: köksbordet i alla åländska hem. Ta chansen att få ungdomarna att lyssna på humana röster som placerar in Åland i en värld där de mörka krafterna hotar att utrota vår medkänsla.


onsdag 16 september 2015

Var går gränsen för självstyrelsen?

Många år har redan förfluitit sedan Finlands bidrädande justitieombudsman 2008 konstaterade att den finska statsmaktens oförmåga att serva det autonoma Åland på svenska, nått ett läge där självstyrelsemyndigheterna inte kan fungera på det sätt det är tänkt. Eller rättare sagt: det går inte längre att uppnå självstyrelsens syften i ett läge där Åland hålls utanför eller alltför sent kopplas in i den politiska hanteringen av ärenden bland annat på EU-nivån.

Sedan 2008 har situationen sannerligen inte förbättrats utan tvärtom fortsätter pensioneringen av tvåspråkiga tjänstemän. Dessa ersätts med yngre förmågor där de främsta EU-språken av naturliga orsaker haft prioritet ett i den personliga skolningen. Av kunskaper i svenska återstår bara de begränsade kunskaperna inför studentexamen, ett inslag som till och med det slopats till följd av nedtoningen av svenskans betydelse.

Allt detta har inte skett på grund av någon direkt ovilja mot det svenska i Finland - även om Sannfinländarnas frammarsch på den politiska arenan lätt kan ge en sådan bild. Nej, det beror mera på vikten av att de finska tjänstemännen ska klara av att försvara sitt lands intressen i den komplicerade miljö under vilken EU:s beslutsfattande äger rum. Resulatet för Ålands del är dock att självstyrelselagen dagligen sätts ur spel när kontakterna mellan Åland och Finland görs på finska istället för på svenska.

I ett läge där miljoner människor befinner sig på flykt kan förstås den åländska situationen upplevas som ett lyxproblem. Men oavsett vad som händer i omvärlden har vi politiker ett grundläggande ansvar att se till att svenska språket lever och mår bra på alla plan. Det är därför den språkliga aspekten måste vara ett avgörande inslag när Ålandskommitténs arbete med vår nästa självstyrelselag går in i ett nytt, helt avgörande skede.

Får jag ålänningarnas förtroende i höstens val kommer svenska språket att fortsätta vara min ledstjärna i det fortsatta arbetet som medlem av Ålandskommittén. Min tid som EU-förhandlare 1992-1994 kändes efteråt som en direkt avgörande brytpunkt och framgång för vårt örike. Jag kan säga att jag har samma känsla när det gäller autonomins utveckling. Ålandskommitténs arbete måste helt enkelt sluta i en framgång som tryggar både språket och samhällsutvecklingen.


måndag 31 augusti 2015

Finlands politiska clowner

Behöver varje politiskt system en sorts politiska clowner som kan och får häva ur sig vad som helst? Som får bete sig hur som helst och som framför allt inte behöver hålla sig till fakta?

Ovan nämnda frågeställning är sannerligen befogad efter sannfinländaren Teuvo Hakkarainens förslag om att 15 000 flyktingar skulle skickas direkt till Åland. Det är inte förslaget i sig som är det korkade med Hakkarainens förslag utan själva motiveringarna som riksdagsledamoten lyfter fram. Bilden ges nämligen av ett Åland som gödslas med statsbidrag.

Nu är visserligen inte ett politiskt ämbete lika med krav på intelligens, utbildning eller ens allmänbildning. Men ändå så finns det väl hos de flesta av oss någon sorts förhoppning om att väljarna i alla fall skulle akta sig för att rösta in representanter som står för nämnda clowneri. Hårt omdöme? Nej, Hakkarainens nya utspel är faktiskt mildare än hans tidigare förslag om att Finland skulle skicka somalier och homosexuella till Åland.

Sammantaget vittnar Hakkarainens handlande om ännu en sannfinländare som visar upp värsta sortens människoförakt. Partiledaren Timo Soini blundar säkert även denna gång eftersom han vet att varje enskild ledamot i riksdagsgruppen är central för att Sannfinländarna ska behålla positionen som Finlands politiska tvåa.

Bland andra Ålands riksdagsledamot Mats Löfström kom med en snabb replik på finska i Iltalehti. Nu gäller det att få Teuvo Hakkarainen till Åland snabbast möjligt för att han ska lära sig mera om örikets autonomi. Tyvärr är inte sannfinländaren ensam i sin okunnighet om Åland men de flesta andra kollegerna har ju i alla fall vett att första kolla fakta innan de lägger fram sina förslag!

fredag 28 augusti 2015

Centern garanti för balans


I torsdagens Ålandstidning 27/8 torgför Ålands Framtids Anders Eriksson åter en negativ bild av sittande regeringsblock och framhäver sitt eget partis förträfflighet. Verkligheten ser dock helt annorlunda ut än den bild Anders Eriksson målar upp. Centern, MSÅ och S har ingalunda "rullat ut bördan på befolkningen" utan tvärtom agerat ytterst ansvarsfullt.

Målsättningen för oss i regeringsblocket har varit tydlig: spara för att undvika framtida upplåning men på ett sätt som inte gör mer skada än nytta. Samtidigt har antalet anställda inom förvaltningen minskat där en bibehållen service så medgett. Tjänster har ersatts med privatisering för att t.ex. rädda kvar skärgårdstrafiken på en tillfredsställande nivå.

Med Ålands Framtid vid regeringsrodret hade den åländska välfärden fått sig en rejäl smäll i och med att partiets lagtingsgrupp flera gånger ställt krav på att verksamhetsutgifterna skulle skäras ner med 5 procent eller ca 20 miljoner. För att uppnå ett sådant sparmål hade vi tvingats sparka hundratals personer med omedelbar verkan eftersom det hade varit det enda sättet att snabbt uppnå besparingen. En förödande politik och onödigt smärtsam i förhållande till den finanspolitik Centern tagit ansvar för.

I insändaren 27/8 fortsätter Anders Eriksson att angripa självstyrelsens tjänstemän genom att antyda att vi har en överstor personal. Jag kan försäkra alla ålänningar att vår förvaltning är slimmad och tar i många fall ett ansvar långt över normal arbetstid.
Tvärtemot ÅF anser Centern att de centrala delarna av självstyrelseförvaltningen tvärtom måste förstärkas för att vi ska klara av att sköta både de kärnområden vår självstyrelse vilar på och för att vi ska klara av att ta över nya rättsområden från Finland.

Centern ger inga andra vallöften än att vi fortsätter att representera balans, trygghet och stablitet.



måndag 17 augusti 2015

Vikten av tydlighet i åländsk externpolitik

Färska riksdagsledamoten Mats Löfström kom i lördagens Ålandstidning (15/8) med ett tydligt budskap till oss åländska beslutsfattare: se till att ni har en linje i frågan om hur den s.k. klumpsumman ska förändras! Till följd av (sedvanlig) journalistisk tillspetsning - såsom Löfströms känga till politikerkåren - blev gensvaret från de åländska ministrarna som vanligt mer kritiskt än analytiskt.

Även ifråga om hur avräkningssystemet och därmed klumpsumman ska beräknas i framtiden, tror jag dock att det går att placera kyrkan mitt i byn. Landskapsregeringen har varit synnerligen aktiv med att bearbeta i första hand finansministeriet i Helsingfors och även uppnått en sorts delseger i och med att frågan bollats över till det gemensamma skiljemannaorganet Ålandsdelegationen. Inom kort väntas delegationen ge sitt svar på de frågeställningar som lagts på bordet.

Men samtidigt har Mats Löfström rätt i sitt påpekande sålunda att det åländska budskapet till den politiska ledningen i Finland hittills varit för inlindat och otydligt. Förmodligen är det så enkelt att Löfström med sin erfarenhet av invecklade överläggningar i Bryssel, inser vikten av att Åland alltid är aktivt på alla nivåer samtidigt. Här har tydligen Gunell & Co inte mäktat med att under sina två möten med nya Ålandsministern Anne Berner ( C ) ge tillräckligt uttömmande besked om vad Åland egentligen vill få ut av den pågående översynen.

Men i vanlig ordning gagnar det inte ålänningarna om deras politiska företrädare internt käbblar om vad som gjorts och inte gjorts. För oss på den åländska hemmaplanen gäller det att snabbt ta upp den Löfströmska passningen och se till att formulera en klar målsättning som alla partier står bakom.

Förra gången det begav sig slutade kampen för egen fullständig beskattningsrätt i ett för Åland i stort sett tillfredsställande system, dock med ett viktigt undantag: Ålandsdelegationens möjligheter att justera klumpsumman ströks i den avgörande riksdagsbehandlingen 1990-1991. Med finansministeriet som motpart har varje försök att förändra grunderna stupat på ett totalt ointresse. Men nu stundar nya tider!

söndag 26 juli 2015

Prislappen för demokrati och säkerhet

Det är många ålänningar som i dessa dagar, precis som andra EU-medborgare, undrar vad som egentligen pågår i fallet Grekland. Hur kan eurozonens övriga 18 medlemmar utlova ytterligare 86 miljarder euro till grekerna utöver de 240 miljarder som redan lagts på bordet? Sammantaget förutspås Grekland om några år ha en statsskuld som är dubbelt större än BNP, det vill säga det totala värdet av allt Grekland konsumerar och producerar under ett helt år.
Frågeställningen ovan är förstås befogad därför att det finns ingen rimlig chans för grekerna att någonsin kunna återbetala de drygt 350 miljarderna. Vi talar ju om ett land där befolkningen misstror både staten och partierna. Därmed saknas även viljan hos alltför många greker att via skatter bidra till den gemensamma sektorn. Vad gäller det att via reformer höja den formella skattegraden när den faktiska skattegrunden är urgröpt redan på förhand?

Som alltid när känslorna på båda sidor styr debatten finns det all anledning att stanna upp och reflektera över alternativen till att de övriga euro-staterna gör vad de kan för att rädda Grekland från en ekonomisk kollaps. Givetvis borde grekerna för länge sedan ha uteslutits från den monetära unionen. Men då fick som så många gånger förr de största staternas intresse styra färdriktningen. Allt handlade om att rädda främst tyska och franska banker från den grekiska bomben.
I och med att stödpaketen började rulla finns det egentligen ingen återvändo eftersom ett grekiskt misslyckande hotar att torpedera hela euro-skutan pga. brist på förtroende för valutasamarbetet. Vid sidan av de rent ekonomiska aspekterna finns det förstås stora humanitära värden att slå vakt om. Lägg därtill frågan om Grekland kan överleva som demokrati om landet drivs i bankrutt. Vilka krafter tar över i en sådan kaotisk situation? Kommunisterna eller militären?

Om vi till allt detta lägger in Nato-frågan i potten och rädslan att grekerna drivs i famnen på Moskva framstår det nya räddningspaketet i ny dager. Kan prislappen för att rädda demokrati och säkerhet egentligen bli för stor?

måndag 13 juli 2015

Centerledarens tal på Lappo 11 juli

 Bästa läsare!
Senaste helg samlades de åländska partierna till en tidig valstart på Lappo i Brändö. Under dagen hade jag tillfälle att i egenskap av Centerledare hålla ett sommartal. Se nedan! Medan en del partier antingen satsade på att mest profilera sin egen ordförande eller kritisera andra partier för allehanda brister, satsade Centern som vanligt på sin egen politik och visade upp sitt breda kunnande genom att hela åtta representanter inkl. jag själv deltog i de olika delarna under dagen. Ungcenterns Michelle Grönlund och Mathias Johansson, debattdeltagarna Erica Sjöström, Anita Husell-Karlström och Veronica Thörnroos kompletterades av Roger Nordlund och Jörgen Pettersson i det ekonomiska seminariet. Sedan kan vi väl även notera att Mats Löfström fanns på plats oaktat att han nu är hela Ålands riksdagsledamot. Sammantaget en bra dag för Centern! 

Harry Janssons sommartal 
Lappo 11.07.2015

Bästa åhörare!

Först av allt ett varmt tack till arrangörerna och särskilt till Lappo Ungdomsförening som bjudit in till denna nya form av politisk diskussion i åländsk tappning. Vi behöver sannerligen nya arenor för bollande av idéer och tankar i en tid präglad av snabba förändringar.

Vi möts i sommartid i ett läge där mänskligheten igen visar upp sina mest brutala sidor över hela vårt jordklot. Det som bör kallas för ett islamskt inbördeskrig sprider sina fasor och en våldsmentalitet som överstiger vår begreppsförmåga.

Vår egen åländska tillvaro känns återigen som ett paradis men vi kan inte undgå att påverkas av allt det hemska som pågår i omvärlden. Det är därför Centern helt självklart ställer sig först i ledet för att välkomna nya inbyggare till våra öar, människor som tvingats fly från allt de har kärt.

Låt mig på detta vis markera ett avståndstagande från de röster som på senare tid rests om att Åland inte ska vara en välkomnande famn utan istället visa alla utsatta ryggen. Bästa vänner! 20 syriska flyktingar kommer inte att förändra Åland eller vara ett hot mot vår livsstil!

Tvärtom kommer flyktingarna som alla andra inflyttare att på olika sätt berika vårt samhälle. Centerns vice ordförande Jörgen Pettersson tillhör dem som på ett kraftfullt sätt tagit den nödvändiga debatten med de främlingsfientliga krafterna, ett exempel värt att följa för alla oss som värnar om mångfalden på våra öar.

Detta sagt så vill jag samtidigt betona att vi absolut ska ta enskilda ålänningars oro över invandringens följder på största allvar. Vi måste få alla att förstå att åländsk integrationspolitik på inget sätt kan jämföras med t.ex. Sveriges – något som många ålänningar via vår mediakultur lätt bibringas bilden av.

Flyktingmottagande förutsätter utan tvivel ett fortlöpande ansvar på alla samhällsnivåer, ett ansvar som vårt Åland är väl lämpat att uppfylla till alla delar.
Gott folk!  I en tid där den demografiska kurvan visar på vikten av mera ålänningar för att klara morgondagens samhällsservice, borde vi alla vara tacksamma över chansen till en växande befolkning!

När det gäller omvärldens påverkan är det förstås oundvikligt att i dagsläget konstatera att Greklands ekonomiska kris tillhör de verkliga oroshärdarna även för Ålands del.

Har ECB och de andra aktörerna lyckats kapsla in krisen så att ett grekiskt utträde ur valutazonen går smärtfritt för alla – utom förstås för grekerna själva? Eller väntar en ekonomisk tsunami i o m att det inte längre är fråga om enbart ekonomi utan mera handlar om brist på ömsesidigt förtroende?

De ålänningar som besökt Grekland under detta år har alla insett att den grekiska tragedin pågår varje minut i o m att befolkningen gör allt för att undvika skatter. Inte en enda kortläsare fungerar, inte ett enda kassakvitto läggs på bordet. I en sådan situation framstår det tydligt att grekisk skatteuppbörd fortfarande är på en u-landsnivå.

Det finns i dagsläget många frågor i den s.k. 10.000 kronors klassen. Bland dessa finns den även för oss ålänningar brännande frågan: kommer Finlands regering att lyckas återställa landets offentliga ekonomi bl.a. genom ett s.k. samhällsfördrag som kraftigt stärker exportindustrins konkurrenskraft?

Svaret på denna fråga ger oss också svaret på vilka krav på anpassning av Ålandsbudgeten som vi själva står inför. Vi ska absolut glädja oss över hög sysselsättning på våra öar och att vi på självstyrelsenivån är fortsatt skuldfria MEN även vi har all orsak att fortsätta se över den offentliga kostymens storlek.

Varje ny investering ska vägas mot nyttan och möjligheten till sänkta driftskostnader. Alla vet att investeringsbehovet är enormt, både i gammalt och i nytt. Vi behöver en ersättande Vårdö-bro men måste samtidigt våga satsa på ett nytt färjfäste på östra Föglö med en maximalt kort återbetalningstid. Även skärgårdsflottan behöver förnyas för att förbättra både tonnaget och uppnå lägre bränsle- och miljökostnader.

Med tanke på platsen för dagens evenemang – och trafikens avgörande betydelse för skärgården - kan jag förstås inte låta bli att flika in att för Centern fortsätter Hummelvik att vara den självklara ändhamnen för den norra linjen.

I denna tid präglad av enorm osäkerhet vill jag framhålla Centern som det trygga alternativet för ålänningarna även i höstens val. En politik för hela Åland med trygghet och jämställdhet för alla ålänningar. Centern vill fortsätta sin långvariga tradition som Ålands ledande parti och med ett fortsatt regeringsansvar, ett ansvar som Centern visat sig väl lämpat att bära.

Vår politik för hela Åland utgår från dagens kommunala struktur där just kommunen är den överlägset bästa producenten av ålänningens basservice i vardagen och där vi genom samarbete över de kommunala gränserna ser till att inte småskaligheten utgör ett problem.

På Centerns Åland fortsätter de s.k. landskapandelarna att vara ett regionalpolitiskt instrument som tryggar kommunernas existens. Kommuninvånarna avgör därmed själva om deras kommun ska finnas kvar eller uppgå i en större enhet. Kort sagt: Centern är en garant för kommunernas självbestämmande!

Den dag någon kan påvisa att större enheter medför förbättringar som överstiger de negativa konsekvenserna i form av bl.a. ökade kostnader, är Centern säkert berett att ompröva sin hållning. Jag har en känsla av att den dagen dröjer!

Den kommande mandatperioden vill Åländsk Center flytta fokus från kommunerna till självstyrelsens kärnområden. Vi måste helt enkelt ta bättre hand om den befintliga självstyrelsen, se till att lagstiftningen till alla delar är modern och ge våra tjänstemän de resurser som självstyrelsens hjärta behöver. Vi har drygt sex år på oss att klara av denna modernisering och lyckas vi kommer ålänningarna att med glädje hälsa nästa generations självstyrelselag välkommen!

Varje samhälle står och faller med tillgången på arbetsplatser och åtföljande skattekraft. Vi är som ö-samhälle oerhört beroende av en hög sysselsättning som ett sätt att motverka bortflyttning. Det är därför glädjande att höra nya företagare med erfarenheter utifrån säga att det är lätt att starta företag på dagens Åland. Men det har på senare år visat sig att en speciell del av vårt nationalitetsskydd – näringsrätten – idag är mera till skada än till nytta för oss ålänningar och inte minst när det gäller att slå vakt om det svenska språket i vardagen.

När näringsrätten leder till att rikssvenska kedjor tvingas etablera sig via finska dotterbolag istället för att direkt från svenska marknaden ta steget över till Åland, är det dags att reformera näringsrätten i grunden.
 Inom Centern är vi övertygade om att vi kan bibehålla näringsrättens grundsyfte och ändå se till att Åland öppnar sig även till denna del. Under kommande mandatperiod kommer Centern därför att verka för att näringsrätten ses över parallellt med att jordförvärvsskyddet genomgår en redan påbörjad modernisering.

Jag vill avsluta med att beröra frågan om Ålands status. Än en gång hörs tongångarna om att Fredens Öar är ett problem och vi kan åter notera ironiska kommentarer om blåögda åländska politiker som inte förstår hotet från den ryska björnen.
Låt mig påstå att vi ålänningar mer än väl förstår hur det är att leva under osäkra tider. Men låt mig även konstatera ett faktum: Ålands status är ett resultat av ett internationellt organs beslut där självstyrelsen och demilitariseringen/neutraliseringen utgör en orubblig helhet. Vi kommer därför aldrig att tillåta en förändring som till någon del rubbar dessa grundpelare.

Med dessa ord ber att få tillönska er alla en fortsatt skön sommar!





måndag 29 juni 2015

Andra bestämmer om Ålands status


 Det demilitariserade Åland fortsätter att vara en nagel i ögat på allehanda militära experter och säkerhetspolitiska forskare. Bakom den senaste veckans uppståndelse ligger en färsk amerikansk rapport döpt till ”The Coming Storm” som alltså indikerar att det stundar oroliga tider runt och i Östersjön. I rapporten utpekas Åland som ett av de strategiska områden som rysk militär i mars i år övat sig på att besätta. Det är som om de militära strategerna tänker på samma sätt som vid Napoleon-krigens tidevarv!

Det är förstås svårt att veta om den USA-kopplade uppgiften är riktig eller ingår i det sedvanliga informationskriget mellan USA och Ryssland. Men oavsett har Åland än en gång hamnat i blickfånget till följd av sin via folkrätten etablerade status. De militära hökarna dömer än en gång ut de internationella avtal som reglerar Ålands demilitarisering och neutralisering (D & N). Vi ålänningar har till och med beskyllts för att leva i en ”trygg fantasivärld” och uppmanas nu att ”fundera på sin säkerhet”.

Allt detta är egentligen ingenting nytt under solen. Samma argument och åsikter har förts fram med jämna mellanrum och huvudbudskapet har alltid varit det samma: Ålands icke-militära status är en säkerhetsrisk! Eller med andra ord: ett aggressivt Ryssland skulle omedelbart besätta Åland för att skapa sig en mer framskjuten position i förhållande till Nato. Var och en må ha sin egen åsikt om huruvida Åland faktiskt utgör en sådan hemsk säkerhetsrisk i den ryska björnens skugga. Ryska styrkor kan nämligen på lika kort tid besätta Gotland, Bornholm och Nordnorge.  

Efter att ha följt med debatten om Ålands säkerhetspolitiska läge i flera decennier finner jag själv bara ett nytt tydligt inslag i den nu aktuella diskussionen: finsk militär lägger avgörande vikt vid hur vi ålänningar ser på alla de avtal som utgör grunden för D & N. Visserligen har det offentliga Åland helt på egen hand sedan 1980-talet aktivt bevakat att i första hand den finska marinen inte kränker Ålandskonventionens stränga regler för militär närvaro. Även om självstyrelsens företrädare tagit sig denna talerätt så är det ändå ett faktum att Åland inte har någonting att säga till om när det gäller t.ex. Ålandskonventionen från år 1921 eller Finlands fredsavtal. Det är andra som bestämmer om Ålands öde.

Det är sistnämnda faktor som gör att landshövding Peter Lindbäck varnar för att ett finskt Nato-inträde leder till att Ålands fredade status sätts ur spel. Även om ett sådant scenario utgår från ett ytterst exceptionellt krisläge finns det orsak att dela Lindbäcks farhågor. Ålands status har som bekant satts ur spel i samband med de bägge världskrigen men det viktiga är att statusen omedelbart återställts när läget normaliserats. Detta ska förstås alltid vara den åländska utgångspunkten: Ålands status ska respekteras oavsett händelserna i omvärlden.

Låt mig avsluta med att påpeka att i ett framtida läge där Ålands folkrättsliga status kränks, har den militära eskaleringen tagit sådana proportioner att allt som är normalt satts på undantag. De länder som begår olika former av militära handlingar mot eller på Åland kommer nämligen att åsidosätta såväl internationell som europeisk rätt.



fredag 26 juni 2015

Domen som väcker känslor och frågor

Det är enligt Helsingfors tingsrätt inte ett särskilt allvarligt brott i dagens Finland att begå en gruppvåldtäkt. Omtanken om gärningsmännen är dessutom så stor att det redan milda straffet sänks på grund av den stora offentlighet som övergreppet omgetts av.
Ja, ibland blir man som medmänniska mer upprörd än annars. Att en domstol 2015 har mage att "straffa" en grupp våldtäktsmän genom att tilldela enbart villkorliga straff (inget fängelse) är direkt chockerande. Än värre är dock att övergreppet - alltså en våldtäkt med fem närvarande förövare - inte av tingsrättens lagkloka bedöms som grov. 

Med stor sannolikhet kommer en kvinna att för resten av sitt liv ständigt ha övergreppet med sig varje vaken stund. Det kommer nämligen att krävas en enorm bearbetning för att inte händelsen ska sätta sådana spår i kvinnans inre som på många sätt förstör möjligheten till ett normalt liv. 
Det är i ljuset av kvinnans framtida lidande lätt att förena sig med den lynchstämning som tingsrättens medlemmar nu omges av. Men det är för oss alla angeläget att stanna upp och ställa den avgörande frågan: hur kan en modern rättsstat som Finland ha en lagstiftning som möjliggör denna horribla tolkning?

Från åländsk sida försökte Åland slagting för några år sedan få Finland att skärpa straffet för sexuella övergrepp. Initiativet stoppades på ganska lösa boliner men gav förhoppningsvis i alla fall alla riksdagsledamöter en tydlig vink om att det autonoma Åland anser att Finland inte tar dylika övergrepp på tillräckligt stort allvar.
Den nu aktuella händelsen ger oss ålänningar en ordentlig tankeställare inför den fortsatta processen med ny självstyrelselag för Åland. Kanske det trots allt finns goda skäl för att den allmänna straffrätten en dag förs över till det åländska parlamentets beslutanderätt? 

Till denna tragiska händelse hör sedan en grupp förövare med somalisk bakgrund. Knappast inser de fem unga männen hur deras kvinnosyn kommer att leda till att synen på invandrare ytterligare påverkas i negativ riktning i Finland i stort. Vi som vill välkomna folk från när och fjärran har egentligen bara ett grundläggande krav: att alla nya medborgare accepterar att vårt samhälle bygger på respekt för andra människor, oavsett kön och härkomst. 


lördag 20 juni 2015

Maten i vår vardag

Kommer den åländska matproduktionen, till alla delar småskalig, att överleva fram tills dess att det står klart för alla att närproducerat på våra breddgrader är det tryggaste alternativet för alla som månar om sin hälsa? Denna frågeställning är berättigad än en gång efter bomben om att finska Arla är ute efter flera miljoner åländsk mjölk. Nyheten kändes först overklig. Varför i all friden bryr sig jätten Arla om lilla Åland? Varför skulle Arla betala mera till åländska producenter än till producenter i öst och väst?

Svaret måste förmodligen sökas i Arlas övergripande strategi: att till varje pris växa på marknaden oavsett ingångskostnaden. Lyckas Arla slå undan benen på ÅCA försvinner en liten men ettrig konkurrent från marknaden och mjölkjätten kan sedan pressa de åländska mjölkleverantörerna utan risk för att den åländska lilleputten återuppstår.

Ren mat, producerad på nära håll och med ett minimum av besprutning är morgondagens främsta konkurrensmedel, För Åland är just nämnda ÅCA en av hörnpelarna inom livsmedelsklustret. ÅCA sysselsätter en för våra förhållanden rätt stor personalstyrka men framför står det producentägda bolaget för en förädling på hemmaplan av åländsk råvara. Inget vi här i öriket är direkt bortskämda med.

Vi får hoppas att Arla-inviten bara är en försöksballong och som slutar med ett samarbete i någon form med ÅCA. Ifall Arla verkligen går in för att locka över hårt pressade åländska leverantörer med ett kanske över 30 procent högre pris per liter, stundar dock en bistrare tillvaro för ÅCA. I ett läge med fortsatta Rysslands-sanktioner kommer heller ingen lättnad i priskonkurrensen. Ännu finns det ingen orsak att ropa att Varken kommer! men vi har all orsak att köpa åländsk mjölk i affärerna!

lördag 23 maj 2015

Centern lyssnar på de som berörs

Är ett parti splittrat för att flera är intresserade av att leda Ålands största folkvalda parti? Kan ett partis ministrar ändå ha en framgångsrik period bakom sig om en sådan ”splittring” faktiskt funnits?Svaret på ovanstående frågor är förstås nej i bägge fall. Det är bara sunt att partiledarposten intresserar flera och givetvis är det en förutsättning för ett framgångsrikt ministerjobb att partiledningen backar upp även de svåraste besluten.

Detta var min spontana reaktion på Nya Ålands analys av Åländsk Center på ledarplats 19 maj. Jag vill absolut inte förneka att det är en tuff mandatperiod som går mot sitt slut och att många frågor frestat på även för Centerns ministrar och lagtingsgrupp. Konstigt vore det väl annars? Vi är alla människor av kött och blod med varierande erfarenheter och kunskaper.


När det gäller den omtalade samhällsreformen och i synnerhet den nya socialtjänsten (KST) gör Centern även i dessa frågor som inför alla andra beslut: vi läser alla remissutlåtanden och tar till oss argumenten både för och emot. Nya Ålands analys utgår från att vi ska lagstifta utan att lyssna på de instanser som främst berörs av reformerna. Detta är fjärran från det sätt på vilket Åländsk Centern i decennier varit med och byggt det åländska samhället.

torsdag 21 maj 2015

Centern och kommunerna - än en gång


Ålandstidningens politiska reporter Kerstin Österman gör i e-tidningen 17 maj en intressant analys av den allt hetare kommunfrågan, dvs. frågan om hur många kommuner vi egentligen ska ha i framtiden. Analysen vore absolut värd en publicering i papperstidningen.

För Åländsk Centers del välkomnar vi kommunfrågan inför höstens lagtings- och kommunalval. Det är bra om kommuninvånarna får ta ställning till om den egna kommunen ska upphöra inom en snar framtid. Vi ser dock inte antalet kommuner som en ”maktfråga” för Centerns del. Antalet kommuner avgör nämligen på sikt hur nära ålänningen har till den dagliga basservicen i form av bl.a. dagvård, grundskolor och äldreomsorg.

Jag förstår att många ålänningar tilltalas av ett Åland utan gränser. Vad som ofta glöms bort är dock att de åländska kommunerna inte kan jämföras med motsvarande enheter i Finland och Sverige. Där har tunga kommunala sektorer som utbildning och sjukvård tvingat fram reformer, områden som på Åland sköts av självstyrelsenivån. Kvar i de åländska kommunerna finns alltså sådant som hör till lokalsamhällets grunder. Därmed skulle inte heller en sammanslagning av kommuner ge de inbesparingar som förmodligen ivrarna för större enheter tror på. Resultatet skulle i stället bli att servicen i glesbygden succesivt skars ner för att klara att täcka de extra (!) kostnader som sammanslagningen gett upphov till.

Centern säger därför nej till att kommuner ska slås ihop via tvång men samtidigt ja till att kommuner på frivillig väg går samman. En tänkbar modell är att kommunerna består men att gemensamma organ ansvarar för verksamheten utgående från ett s.k. samverkansavtal.
Även om Centern värnar om kommunerna och närheten till service, blundar vi inte för de utmaningar den kommunala sektorn står inför. Därför har vi t.ex. arbetat för att en ny socialtjänst (KST) ska skapas som tryggar envars rätt till likvärdig service oavsett hemort. Inte heller i den frågan är det dock via tvång Centern i första hand vill driva på denna viktiga reform. Det bästa vore om kommunerna först ges tid för att på egen hand skapa fungerande samarbeten.

Det största hotet mot dagens kommuner ligger dock på ett helt annat plan: bristen på förtroendevalda som är beredda att offra sin fritid för det allmännas bästa. ”Otack är världens lön” är ett ordspråk som många kommunalt aktiva känner igen. Om alla dessa förtroendevalda i framtiden ersätts av avlönade tjänstemän ökar både kostnaderna och byråkratin.

lördag 16 maj 2015

Smått historisk dag för Nya Åland

Onsdagen den 13 maj 2015 hände det som länge upplevts som en direkt omöjlighet: Nya Ålands ledarsida levererade kritik mot socialdemokraterna och deras ledare Camilla Gunell. Upphovet till chefredaktören Jonas Bladhs kritik var s-ledarens förhastade uppmaning till Mats Löfström om att med hänsyn till den nya finska regeringens sammansättning byta riksdagsgrupp i Finlands riksdag.

Ålänningen skulle alltså lämna svenska riksdagsgruppen - den traditionella och naturliga hemvisten -och istället söka sig till finska centerns grupp. Förstås för både Mats Löfström själv och för oss inom Åländsk Center en orimlig tanke. Vi ska samarbeta på alla möjliga sätt med Juha Sipilä & Co men vi får inte göra avkall på den språkliga gemenskapen och falla för frestelsen att bedriva någon sorts politisk konjunkturpolitik.

Det var alltså en smått historisk dag för både Nya Åland och oss läsare. Jonas Bladh har därmed markerat att tiden som socialdemokratiskt stödorgan är förbi för denna gång i och med Nina Fellmans efterlängtade steg från ledarskribent till politisk s-kandidat. Personligen ser jag fram emot att alla åländska partier hädanefter nagelfars och diskuteras på likvärdiga grunder.

måndag 13 april 2015

Fellman ut ur s-garderoben


Måndagen den 13 april kom ett väntat och efterlängtat besked: Nya Ålands ledarskribent Nina Fellman kandiderar för socialdemokraterna i höstens lagtingsval. Därmed blir det förhoppningsvis slut på det fortlöpande s-understödet på ledarsidan och naturligtvis även via TV24.

Nina Fellmans oförtäckta stöd till socialdemokraterna har förstås förorsakat många reaktioner inom övriga partier under årens lopp. Vi är därför många som drar en lättnadens suck över Fellmans besked om steget från journalistik till politik.

Det kan nu vara läge att öppet berätta att flera partiledare inför senaste lagtingsval 2011 diskuterade behovet av att till Nya Åland rikta en begäran om att Fellman tillfälligt skulle tilldelas andra sysslor än ledarskrivande under valperioden.

Av olika skäl fullbordades aldrig tanken i och med att vi bl.a. inte ville beskyllas för inblandning i den fria pressens göranden och låtanden. Diskussionerna visar dock hur allvarligt vi över partigränserna såg på propagandan i s-positiv riktning.
Beskedet den 13 april förklarar varför Nina Fellman utan någon förklaring gav mig en personlig spark på ledarplats 8 april i frågan om den Kommunala Socialtjänsten (KST). Det fanns ingen rimlig förklaring till att hänga ut mig som ett problem för reformen. Tydligen ville Fellman passa på att ge igen för gammal ost medan hon fortfarande hade chansen!
Utan tvivel var Nina Fellman en bidragande orsak till socialdemokraternas framgångar 2011. Nu är det bara att gratulera socialdemokraterna till en både drivande och kunnig kandidat i lagtingsvalet 18 oktober. Välkommen Nina Fellman att bryta åsikter på jämbördig basis!


 

lördag 11 april 2015

Individerna viktigare än politisk prestige

Ibland blir till och med undertecknad överraskad av professionella tyckare. Senaste vecka fick jag plötsligt rejält på huvudet av Nina Fellman i Nya Ålands ledare i en fråga som jag inte kommenterat i offentligheten på månader. Nu framstod jag som Kommunala Socialtjänstens (KST) största hinder! Visserligen har jag på interna möten markerat att vi ska lyssna på vad kommunerna säger i sina svar i den remissrunda som avslutades 10 april. Men min ambition har alltid varit att KST ska genomföras men utan stress och förhastade beslut. Tillräckligt många former har haltat sig fram genom tillvaron och den typen av problem har vi absolut inte råd med när det gäller skötseln av våra barn, missbrukare och handikappade. Politisk prestige hos några enskilda personer får inte styra varken tidtabell eller innehåll i samhällsreformer. Som ett svar till Nina Fellman skrev jag följande replik till Nya Åland 10 april:

Ingen katastrof om KST skjuts fram



Nina Fellman tillägnar en stor del av ledaren den 8 april min person och spekulerar i att reformen med namnet Kommunernas Socialtjänst (KST) kommer att landa i min famn som ”en stor, trasslig härva”. Därtill på ett sätt som skulle skada min trovärdighet som ledare.

Jag är förstås smickrad över att Nina Fellman tillmäter mig en så stor betydelse, dvs. att jag ensam skulle få stopp på KST – trots att jag ”stått utanför maktens absoluta centrum”. Men nu gäller det för alla inklusive Fellman att lyfta blicken och se både på reformens innehåll och förutsättningar för dess genomförande istället för att göra reformen till personfråga.

I ett läge där kommun efter kommun säger nej tack till KST-lagen i nuvarande form kommer Centern förstås att noggrant ta del av kritiken och se vilka förändringar som behövs. Ett gott ledarskap innebär att vi lyssnar på alla de som kommer att påverkas av reformen, inte minst tjänstemännen. Ifall socialdemokraterna, uppbackade av Nina Fellman, väljer att slå dövörat till uppstår förstås en besvärlig sits.

KST-reformen har av någon anledning hamnat på finansministern Roger Nordlunds bord, trots att den hör ju hemma hos den socialdemokratiska socialministern Carina Aaltonen. Alla kan dock vara trygga i attCenterns Roger Nordlund i vanlig ordning kommer att göra allt för att hitta en lösning som tillfredsställer de flesta. Det är heller ingen katastrof om bristen på tid gör att reformen förskjuts till efter höstens val. Vissa reformer kräver en omfattande beredning. Särskilt när det gäller reformer som berör barn och utsatta individer.

Till sist: flera gånger har jag redan försökt få Nina Fellman att förstå att ”mitt” uppdrag att skapa en s.k. garantilag för den kommunala servicen ingalunda ”blev pannkaka". Under mitt ordförandeskap konstaterade gruppen - bestående i övrigt av lagberedningschefen Lars Karlsson, dåvarande socialchefen Carina Strand och skoldirektör P-O Friberg - att vi inte kunde enas om behovet av en s.k. garantilag. Jag kan bara än en gång uppmana Fellman att på www.reform.ax bekanta sig med gruppens rapport och min egen reservation.

Harry Jansson
Partledare
Åländsk Center





tisdag 31 mars 2015

Äntligen dags för ett riktigt kommunalval!

Återigen hörs gamla, alltför välbekanta tongångar om att Ålands största problem är att vi har hela 16 kommuner som ska dela på drygt 29.000 ålänningar. På norra Åland går liberalerna i spetsen för en sammanslagning av regionens kommuner. Även inom Moderat Samling framställs kommunstrukturen som självaste kärnproblemet. Ledstjärnan för alla dessa politiker tycks vara tron på att dessa sammanslagningar leder till rationaliseringar (= läs mindre antal tjänstemän och arbetstagare) och en bättre kvalitet i beslutsfattandet.

Tyvärr stämmer inte ovanstående påståenden in på verkligheten. Kommunsammanslagningar leder ytterst sällan till besparingar utan tvärtom uppstår en betydligt dyrare struktur. Enda trösten är att beslutsfattandet med lite tur blir bättre eftersom fler tjänstemän samlas i vardagen för att gemensamt dryfta löpande ärenden. Med förvåning har undertecknad alltid tagit del av alla hurtiga uttalanden om att en sammanslagning av delar av den kommunala socialvården (kallas idag för Kommunala Socialtjänsten) skulle leda till sänkta kostnader. Idag vet alla att reformen blir dyr, frågan är bara hur många miljoner som reformen spär på de kommunala utgifterna med.

Kommuner ska absolut slås samman men det ska ske på frivillig basis. Jag själv tillhör nämligen gruppen ålänningar som anser att kommunerna ger ett mervärde som inte ska underskattas. Den dag vi börjar betala för alla de timmar som ca 600 (!) fritidspolitiker lägger ner på det allmänna kontot så stiger kostnaderna brant. Likaså när de frivilliga brandkårerna ersätts med anställda. Bara för att ta några konkreta exempel. Anhängarna av sammanslagningar borde även komma fram med förslag på hur berörda kommuner ska hantera skillnaden i skulder före fusionen äger rum.

Oavsett mina åsikter om kommunala strukturen rent generellt är jag förespråkare av att kommunerna Föglö, Kökar och Sottunga går ihop till en enda kommun. Här ska landskapsregeringen skapa ett så pass attraktivt paket att berörda kommuner och invånare inser att alla har att vinna på en gemensam administration. Enda problemet är att denna process borde startas upp innan framför allt Sottunga saknar tillräckliga personella resurser för att uppnå ett fördelaktigt avtal om livet efter sammanslagningen.

Men framför allt hoppas jag att vi i höst får se ett riktigt kommunalval där kommunernas framtid prövas av ålänningarna.

onsdag 4 mars 2015

Autonomin får inte bli ett elitprojekt

Bästa läsare!
Nedan finns mitt gruppanförande som jag höll för Åländsk Centers räkning tidigare idag 4 mars i ämnet Ålands nästa självstyrelsesystem. Den fyra timmar långa debatten påvisade än en gång att 27 av lagtingets ledamöter omfattar Ålandskommitténs riktlinjer för det fortsatta arbetet. Centern, liberalerna, sossarna och moderaterna står tillsammans för en tillräckligt stor  enighet inför den fortsatta processen. 
Trevlig läsning!
Harry

Fru talman!
Låt mig genast bekänna en sak: även jag upplevde stunder av starka tvivel inför självstyrelseprojektets framtid när vi i slutet av 2012 fick ta del av den s.k. Aalto-gruppens betänkande. Den av ambassadör Alec Aalto ledda arbetsgruppen kom nämligen på flera områden fram till slutsatser som inte bara var politiskt ofördelaktiga för Åland utan även i vissa fall uppenbart felaktiga.
Lätt upprördhet kände jag och säkert många med mig bl.a. över Aalto-gruppens skrivningar om att kompetens inte skulle överföras till Åland enbart på den grunden att den språkliga servicen inte fungerar på svenska – en slutsats i total konflikt med den åländska autonomins uppkomst och grundläggande syften.

Att Aalto-gruppen ställde sig negativ till att återskapa en internationell åländsk klagorätt var i sig inte heller förvånande men själva motiveringen till denna hållning var och är direkt oacceptabel. Inte minst passusen om att Ålands självstyrelse enbart bör grunda sig på förtroende och Finlands konstitution vittnade än en gång om en föråldrad längtan att transformera Ålands autonomi till en intern finländsk angelägenhet.

Desto större anledning här idag att med tillfredsställelse kunna konstatera på Center-gruppens vägnar att Ålandskommitténs delbetänkande på alla väsentliga områden innehåller riktlinjer som avviker från Aalto-gruppens slutsatser och det på ett för Åland positivt sätt.
Hur har det varit möjligt att åstadkomma denna förändring? Faktum är ju att Aalto-gruppens medlemmar till största delen återfinns inom den av president Halonen ledda Ålandskommittén. Vi som sitter i Ålandskommittén kanske inte helt opartiskt kan analysera det som hänt men jag vill i alla fall påstå att vi från åländsk sida kunnat dra nytta av det faktum att det var och är en i huvudsak politiskt styrd process. Vi ska förstås inte heller glömma bort de insatser Gunnar Jansson gjort i egenskap av vice ordf. och presidiemedlem samt autonomiutvecklaren Marine Holm-Johanssons ständiga närvaro i den skrivande delen av processen.

Talman! Innan jag övergår till att beröra några av Ålandskommitténs s.k. riktlinjer inför det fortsatta arbetet, några ord om Ålands särställning som autonomt territorium som bakgrund till den pågående diskussionen om utformningen av Ålands nästa självstyrelsesystem.
När jag genom åren tagit del av rätt många definitioner av begreppet autonomi är det faktiskt en ålänning som bäst av alla lyckats formulera en autonomidefinition som lyckas göra åtskillnad på reell självstyrelse kontra decentralisering, dvs. en maktfördelning som i sistnämnda fall när som helst kan återtas av centralmakten.

Det är statsvetaren Maria Ackréns definition jag här åsyftar och som lyder: en autonomi är ett geografiskt avgränsat område med specialstatus som innehar en regelgivande makt, och som utgör en del av en suverän stat, men saknar delstatsstatus. Citatet slut.
För Ålands del vet vi alla verksamma inom autonomisystemet att vi kan lägga till flera avgörande beståndsdelar för att skapa en helt egen åländsk definition.
 Låt mig bara nämna den folkrättsliga bakgrunden inkl. Ålandsöverenskommelsen och därmed Sveriges garantiroll, Ålands ställning som helt egen självständig jurisdiktion och det speciella EU-medlemskapet. Tillsammans understryker nämnda komponenter Ålands unika position bland världens autonomier.

Europeiska statsvetare lyfter redan idag fram Åland som ett exempel på en av världens bäst fungerande autonomimodeller. Ett faktum som det kan vara bra för oss alla att påminnas om när vi studerar andra modeller för självbestämmande. I detta sammanhang är det intressant att konstatera att avsaknaden av egen beskattningsrätt utgör enda plumpen i autonomiprotokollet. Det är heller inte ovanligt att forskare utgår från att Åland redan nu besitter fullständig skatterätt för sina egna behov. En förklaring kan vara att det för en utomstående inte är helt enkelt att sätta sig in i den existerande autonomimodellen.
Talman! Även om det idag i världen existerar totalt 46 s.k. territoriella autonomier, finns det ingen annan autonomi som är helt lik en annan. Det finns heller ingen autonomimodell som rakt av kan överföras till att gälla för ett annat lands territorium.I den nu pågående processen har vi ålänningar inspirerats av i första hand den danska modellen, dvs. Köpenhamns enligt vårt synsätt avslappnade och flexibla hållning inför de färöiska och grönländska ambitionerna till utökat självbestämmande.Vi måste ändå komma ihåg att det här är fråga om två ösamhällen - belägna geografiskt mycket långt från centralstaten och med en synnerligen stark egen särart både språkligt och kulturellt – och där danska statsmakten på olika sätt redan gett klartecken för två helt självständiga stater den dag respektive öfolk så önskar.
Vi kan absolut fortsätta att inspireras av den danska modellen MEN vi måste ändå bryta helt ny mark för att uppnå en egen autonomimodell.
För Åländsk Center har det centrala i det pågående autonomiprojektet varit dels en fortsatt åländsk enighet, dels betoningen av reformen som ett systemskifte. Det sistnämnda är alltså själva huvudpunkten: att ålänningarna i framtiden kan överföra lagstiftningsmakt från riksdagen till lagtinget utan alltför stor inblandning från de finska statsorganen.
Den tidigare totala enigheten är det som känt lite naggad i kanten men det centrala här är att Ålandskommitténs arbete aldrig hann påverkas negativt till följd av en redan långt framskriden process.

När det gäller förhoppningarna om en smidigare överföring av behörighet, står det säkert klart för alla att den avgörande tidpunkten till denna del ännu återstår, dvs. att få kollegerna i Helsingfors att inse att en utvecklingsbar autonomi förutsätter att maximalt många rättsområden kan övertas till Ålands lagting enbart på basen av en landskapslag.
Det primära i detta skede är att få ett smidigare system för överföring av lagstiftningsmakt, det sekundära är hur vi i framtiden vill använda dessa nya möjligheter. Till sistnämnda del kan vi förvänta oss omfattande diskussioner både före och efter vi övertagit ett nytt rättsområde och formulerat ny åländsk lagstiftning.

Hur ser då Ålandskommitténs bidrag till den fortsatta processen ut så här långt? Min slutsats är att Ålands ställnings föreslås stärkt på en rad centrala områden:
-         I språkligt hänseende (normativa föreskrifter på svenska)
-         I folkrättsligt hänseende
-         I konstitutionellt hänseende
-         Via målsättningen om en flexiblare autonomi 
-         Via breddad politisk bas via ett nytt utskott i Finlands riksdag
-         Genom rätten att agera via en helt ny klagomekanism (ska inte sammanblandas med den ursprungliga klagorätten kopplad till Nationernas Förbund utan ses som en helt ny mekanism som ska utformas enligt nutida internationell rätt och nutida strukturer i form av internationella organ)

Vi har även lyckats lägga den första grunden inför den fortsatta processen ifråga om
         Hembygdsrättens frikoppling från kravet på finskt medborgarskap
         En fortsatt översyn av det ekonomiska området
         Kravet på en egen åländsk plats i Europaparlamentet samt
         en förstärkning av den åländska traktatskompetensen.

Talman! Oavsett delbetänkandet och dagens debatt är det först nu den avgörande politiska processen startar. Nu kommer den avgörande prövningen inom Ålandskommittén; att få alla våra förhoppningar och ambitioner formulerade i lagparagrafer. I mångt och mycket är det upp till oss själva att klara av att motivera och förklara, tyvärr i några fall inför helt nya kommittémedlemmar som aldrig tidigare haft med Ålands autonomi att göra. En särskild utmaning inför den fortsatta processen med att få nya kolleger från den finska sidan att förstå uppdragets innebörd och innehåll.

Vi inom det åländska partiväsendet har vid sidan av det fortsatta kommittéarbetet även en annan parallell uppgift: att både informera om och förklara för den åländska allmänheten om reformens syfte och mål. Självstyrelsen får aldrig bli ett elitprojekt som saknar folklig förankring.
Informationsansvaret åvilar oss alla verksamma i detta parlament. Min förhoppning är även att när vi når en mer konkret nivå i den fortsatta processen kommer vi att få se initiativ till diskussioner och debatter från olika håll i det åländska samhället.