torsdag 29 december 2016

Presidenten klarade inte trycket

Finlands president Sauli Niinistö (saml) vågade inte "göra en halonen" utan stadfäste tidigare idag (29.12.2016)  lagstiftningen som gör helfinska centralsjukhuset i Seinäjoki till joursjukhus även för de drygt 90.000 svenskspråkiga österbottningarna. Presidenten valde således att förbigå högsta domstolen (HD) trots att flera tunga statsrättsexperter varnat för att jourreformen strider mot grundlagens krav på likabehandling av den finsk- och svenskspråkiga befolkningen.

Istället för att agera med stöd av samma grundlag, fogade Sauli Niinistö en kommentar till protokollet:
"I detta fall innebär det enligt min uppfattning att jourtjänster kan överföras från Vasa till Seinäjoki endast om det vid överförandet råder säkerhet om att patienterna får dessa tjänster på finska eller svenska enligt eget val," 

Markeringen är intressant men saknar förstås direkt juridisk påföljd. Tydligt är att presidenten tagit intryck av den omfattande kritiken och oron men valde en form av kompromiss som överför ansvaret för reformens språkliga konsekvenser tillbaka på Sipilä-regeringen.

En kritisk analys säger mig att presidenten "fegade ur". Ett utlåtande från HD hade inte varit för mycket begärt med tanke på att det trots allt handlar om tolkning av de medborgerliga grundrättigheterna. En mindre kritisk analys är att Niinistö (istället för att äventyra maktbalansen president- riksdag) valde att sätta maximal press på förverkligandet av jourreformen. 

Plötsligt är därmed justitiekanslern Jonkka i blickfånget igen, bara någon vecka efter att han själv i ovanligt hårda ordalag kritiserat Siplilä-regeringen för bristande lagberedning. Kommer JK denna gång att ha styrkan att förhindra att förordningar, som inte svarar upp mot presidentens randanmärking ovan, träder ikraft? 

Om jag tar på mig den kritiska hatten igen kan jag konstatera att
- justitiekanslern (trots protester i efterhand)
- grundlagsutskottet (genom att undvika stridsfrågans kärna) och
- presidenten ( i o m dagens stadfästelse av lagen)
alla undvikit att på ett maximalt sätt stå upp för svenska språket i samband med jourreformens hantering.

Resultatet av den politiska processen är att sjukhusledningen i Seinäjoki ställs inför en rätt så hopplös uppgift: att i snabba ryck ordna en svenskspråkig klientmiljö värd namnet. En sak är i alla fall säker: de klienter som förs till Seinäjoki för vård kommer inte själva att orka med att kräva vård på svenska. Därför blir de insatser Svenska Folkpartiet m.fl. än en gång avgörande för hur experimentet med grundlagen slutar i vardagen.


onsdag 28 december 2016

Turkiet den nygamla spelbrickan

När 2016 går mot sitt slut finns det anledning att börja blicka fram mot det nya året. Jag vill redan nu påstå att 2017 blir den Stora Brytningens Tid, året då världen skakas i grunden men samtidigt tar sats inför morgondagen. Vi lämnar nämligen 2016 i en tid präglad av både militär, politisk och ekonomisk oro. Även i modern tid har människan ägnat sig åt att bekämpa andra, både inom och utanför statsgränserna. Det nya med 2016 är att de militära stormakterna är på väg att omdefiniera både sin egen och andras position i världspolitiken. Likasinnade auktoritära krafter såsom Rysslands och Turkiets presidenter söker sig allt närmare varandra.

Frågan är om den traditionella västvärlden kommer att få betala ett högt pris för att Turkiet nobbades som medlem i EU. Rädslan för 80 miljoner turkar med en brokig historia bakom sig, gav landet aldrig en riktig chans att kvalificera sig för EU. Sedan den dag då det stod klart att EU förblir en hägring, har den forna stormakten tagit en massa steg i fel riktning. Både för EU och NATO är Turkiet en bokstavlig krutdurk. För EU handlar det åter om hotet om än mer flyktingar i ett läge där bl.a. Tysklands redan sviktar politiskt efter den senaste vågen av desperata människor. För NATO och i synnerhet USA är Turkiets kurs mot Moskva och Putin en direkt mardröm. Efter Turkiets färska påståenden om att USA stöder Islamska Staten är brytningen mer eller mindre ett faktum.

Jag tar Turkiet som ett exempel på den förändring som äger rum jorden över. Ingenting är längre givet och med ett USA under ledning av en dokusåpastjärna är inte ens de mest etablerade föreställningarna förskonade. I ett läge där alla, som tror på demokrati och rättvisa, helst hade förlitat sig på ett stabilt USA, ska vi nu förlita oss på ett ledarskap som saknar såväl politisk som global erfarenhet. För Europas skull kan jag bara hoppas att Angela Merkel klarar av det kommande tyska valet. Vem kunde väl tro att vi sextio år efter andra världskrigets slut, ser Nazi-Tysklands ättlingar som hoppet i en annars kaotisk tillvaro?



tisdag 27 december 2016

Visionen som snabbt gick förlorad

Efter snart 100 år av egen självständighet och en nästan lika lång tid av att fungera som en rättsstat med en politisk autonomi inom samma gränser, bör Finland vara moget för ett mer flexibelt system i relationerna med autonoma Åland. Därmed kan vi sikta på ett systemskifte där decennier av juridiska tvister ersätts med politisk dialog, alltså ett system där vardagen hanteras utgående från diskussioner istället för att präglas av kraftmätning via domstol.

Så kan jag väl bäst  sammanfatta våra samlade förhoppningar då den pågående processen med att skapa en ny självstyrelselag för Åland startade på åländsk botten för drygt sju år sedan. Visserligen startade inte processen på bästa sätt eftersom en intern finsk arbetsgrupp kom med slutsatser som till vissa delar var absurda. Men ändå fanns det en viss optimism oitpp devisen "mer dialog - mindre juridik". Inte så mycket beroende på Ålandskommitténs eget arbete utan utgående från olika parallella processer som bekräftar att bl a de finska ministerierna alltför ofta vägrar att ta till sig argument som vi från åländsk sida inte kan backa upp med tydlig juridisk argumentation.

På kort tid har finansministeriet (som vanligt) fått stopp på löftet om justerad klumpsumma till Åland, arbets- och näringsministeriet till och med lyckats få Sipilä-regeringen att, trots förekomsten av en särskild lag, gå med på att slopa stödet till åländsk vindkraft och jord- och skogsbruksministeriet agerat så att Åland inom loppet av några veckor tvingats vända sig till högsta domstolen två gånger för att begära respekt för Ålands självstyrelselag. Trenden är alltså tydlig i Helsingfors; åländska önskemål ska avslås om det bara finns minsta orsak att ifrågasätta motiven för att Finland ska agera till förmån för ålänningarna.

Det är bara att beklaga att den åländska regeringen gång på gång misslyckas i sin förhandling med Helsingfors. Tydligt är att den åländska ministären även i externpolitiska frågor väger alltför lätt i det politiska umgänget. Misslyckas Sjögren-regeringen även ifråga om den finska Sote-reformen finns det all orsak att kräva en samlingsregering för att säkerställa att självstyrelsen inte slaktas än mer under den resterande delen av mandattiden.


onsdag 21 december 2016

Juridiken som politiskt redskap


Frågan om när jäv föreligger i offentlig verksamhet kommer alltid att vara en knepig fråga. Till och med för domstolarna är jävsbegreppet oerhört svårtolkat eftersom det sist och slutligen handlar om tolkning av lag mot en faktisk situation. Jäv baserat på personlig vinning eller släktskap är dock oftast  lätta att hantera jämfört med alla de fall inom gråzonen av oklar beröring med ett visst ärende. Sedan är jäv för alla utom ledamöterna i kommunernas fullmäktigen betydligt strängare eftersom de förstnämnda förtroendevalda jämställs med tjänstemän ifråga om ställning och ansvar.

Ibland anmäler förtroendevalda jäv för att inte behöva ta ansvar. Ibland kan ett påstående om att jäv föreligger användas som ett sätt att påverka utgången av ett beslut genom att helt enkelt "jäva ut" en förtroendevald. Manövern får ju inte avsedd effekt om en ledamot har möjlighet att snabbt kalla in en ersättare. Misslyckas den jävige att hitta en ersättare så har juridiken använts som ett politiskt redskap  och inte som ett sätt att säkerställa opartiskhet i beslutsfattandet.

Att jäv är svårt att hantera i vardagen bevisas väl av att den finske statsministern Sipilä - utöver allting annat - som bäst anklagas för jäv i samband med statliga intressen kopplade till gruvindustrin. Inte heller de åländska ministrarna klarar alla gånger av balansgången. I samband med Jomala-fullmäktiges beslut om kommunalt stöd till återuppbyggnaden av ungdomslokalen Frideborg jävades Gyrid Högman ( C ) på initiativ av ministrarna Mika Nordberg och Wille Valve. Jävet saknar laga grund.

Ända sedan jag 2005 skrev en handbok om jäv har jag årligen ställts inför ett betydande antal frågor om huruvida jäv föreligger. I ljuset av en rad aktuella fall finns det skäl för mig att revidera texten. Redan till följd av att Åland 2008 fick en ny förvaltningslag med jävsregler för alla i offentlig verksamhet - förutom just kommunfullmäktigena - finns det anledning att modernisera handboken. Ett nyårslöfte inför 2017!

tisdag 20 december 2016

Presidenten och svenska språket

Svenska språket förlorade första ronden i kampen om fortsatt heltäckande jour vid Vasa Centralsjukhus. Efter flera heta duster i grundlagsutskottet, social- och hälsovårdsutskottet samt till sist i en omröstning i plenum, segrade Sipilä-regeringens förslag om att helfinska Seinäjoki ska ta hand om servicen även för den svenskspråkiga befolkningen. Ett horribelt upplägg eftersom det i praktiken är omöjligt för sjukhuset i Seinäjoki att säkerställa att de svenskspråkiga som överförs från Vasa kan använda sitt eget språk. Detta även om viljan därtill skulle vara oerhört stark.

Riksdagsmajoritetens beslut att köra över de svenskspråkiga och därmed grundlagens krav på likvärdig behandling, har väckt en aldrig tidigare skådad ilska bland finlandssvenskarna.  Ilskan var redan stor efter avslöjandena om att grundlagutskottet getts felaktigt beslutsunderlag samtidigt som Sipilä-regeringens projektledare medgett att Vasa som fortsatt fullskaligt joursjukhus var fullt möjligt med tanke på kostnaderna.

I helgen kom sedan den finske justitiekanslern Jaakko Jonkka med det sensationella beskedet att han ofta berövas sin lagenliga rätt och möjlighet att kontrollera att regeringens produkter håller måttet i förhållande till grundlagen. JK till och med antyder att Siplilä-regeringen medvetet försöker kringgå kravet på att grundlagsutskottet ska pröva lagförslag i ljuset av grundlagens bestämmelser.
Även om JK Jonkka efteråt försökt dämpa sin kritik med att det funnits samma problem under andra regeringar, kommer hans anklagelser vid en tidpunkt när president Sauli Niinistö som bäst överväger hur han ska hantera jourreformen. 

Utan tvivel kommer JK:s inhopp i debatten att öka trycket på presidenten att utnyttja sin rätt att åtminstone tillfälligt stoppa lagförslaget genom att be högsta domstolen som ett utlåtande. Men även om presidenten får HD:s  stöd i ryggen om att de språkliga rättigheterna åsidosatts, kan riksdagen välja att köra på som tidigare. Presidenten har alltså enbart s.k. suspensiv vetorätt.

Det är ytterst ovanligt att presidenten väljer att ta strid med riksdagen. Den s.k. lotterikonflikten mellan Åland och Finland 2001 har gått till historien som ett av de mest bisarra inslagen i örikets långvariga och emellanåt haltande umgänge med finska statsmakten. President Tarja Halonen vägrade, uppbackad av HD, att tillåta ett åsidosättande av Ålands särställning. Riksdagen tvingades backa men svarade med att ifrågasätta HD:s roll som den instans som har rätt att tolka Ålands självstyrelselag.


Till sist är det på sin plats för undertecknad att backa en del från tidigare kritik av JK-ämbetet. I en debattartikel uttryckte jag min stora förvåning över att just JK låter grundlagsvidriga förslag passera genom kontrollen. Genom sitt offentliggörande av sin starka kritik av Sipilä-regeringen har JK indirekt sett till att inför jourreformens andra rond backa upp kraven på fortsatt språklig likvärdighet. För nu väntar nästa spännande akt i detta drama: vågar och vill president och HD ifrågasätta riksdagens auktoritet? 

fredag 16 december 2016

På väg mot den politiska sandlådan

Vi lever i märkliga tider både på och utanför Åland. Överallt tycks det normala pressas av nya och radikala krafter. Utgången av presidentvalet i USA har redan ställt ett antal vedertagna ordningar i skamvrån. Politiken sätts på undantag till förmån för affärsmässigt tänkande. En klimatförnekare ska leda landets viktigaste miljömyndighet. Här finns det anledning att vara tacksam för att USA består av självständiga delstater med rätt till egen miljöpolitik.

I Finland upplever befolkningen en av de mest dramatiska reformerna någonsin av den offentliga sektorn i o m skapandet av 18 politiska landskap på de 297 kommunernas bekostnad. Samtidigt sätts servicen till den svenskspråkiga befolkningen på undantag i samband med den inledande s.k. jourreformen. Här väntar åter spännande tider: vågar och vill den finske presidenten Sauli Niinistö blanda sig i leken genom att i sin tur be högsta domstolen pröva reformens hållbarhet i förhållande till grundlagen?

På Åland forcerar regeringen, bestående av moderater, socialdemokrater och liberaler, på ett sällan skådat sätt. Aktivitet är alltid bra men det vore trevligt om agerandet i alla fall emellanåt baserades på fakta och verkliga behov. En rösträttsreform som strider mot grundlag och bildandet av en räddningsmyndighet på ett sätt som kränker kommunernas ställning är några exempel på regeringen Sjögrens mindre smarta drag. Regeringsblocket präglas av en självgodhet som rimmar illa med de bristande kunskaperna om lag och ordning.

Självgodheten framskymtar även i synen på konkurrerande politiker. Det har tydligen blivit på mode att kalla andra politiker och deras agerande för clown resp. clownerier. Det är representanter för obundna och Ålands Framtid som bemötts på detta sätt. Det är illavarslande om det är okej att på detta sätt börja nedvärdera andras åsikter istället för att bemöta med sakargument. Kampen mellan regering och opposition ska förstås vara hård men vi bör aldrig lämna bort den grundläggande respekten. I annat fall är vi snart inte långt borta från den beryktade politiska sandlådan!



lördag 10 december 2016

Absurd jakt på kommunerna

 Lagting och landskapsregering förefaller i skrivande stund att vara oerhört samstämmiga om att den finska vårdreformen (SOTE) i sin nuvarande form utgör ett stort hot mot Åland, både i konstitutionellt och ekonomiskt hänseende. Med "konstitutionellt" menar jag att reformens upplägg utgör ett indirekt ingrepp i Ålands självstyrelse, en sak som enbart ska kunna ske genom en ändring av samma grundlag. Med "ekonomiskt" avser jag att reformen i grunden rubbar den finansiella balansen mellan kommuner och lagting. Och allt detta utan att SOTE egentligen har med Åland att skaffa!

I ovanligt skarpa ordalag har landskapsregeringen, med full uppbackning av lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd, meddelat regeringen Sipilä i Helsingfors att det är bäst för alla att SOTE till denna del görs om. Inte sedan striden Åland-Finland på 1990-talet om behovet av åtgärder för att rädda sjöfarten, har Ålands internationella ställning lyfts fram med samma tyngd. Parallellt med detta har landshövding Peter Lindbäck, alltså finska statsmaktens högsta representant på Åland, på samma tydliga sätt dömt ut vårdreformen. Lindbäck skjuter särskilt in sig på att vårdreformen strider mot Finlands grundlag. Det är förstås starkt av en statlig representant att än en gång ta Ålands autonomi i försvar. Här bekräftas åter vikten av att vi har en landshövding som är mycket mer än en statlig lakej som enbart lyder påbuden från Helsingfors.

Förre partiledaren Jörgen Strand (MSÅ) försitter dock aldrig en chans att förfäkta sin ståndpunkt om de enligt hans tycke alltför dyra kommunerna. Där andra ålänningar enbart ser mörka moln torna upp sig ser Jörgen Strand chansen (insändare 8/12) helt beröva kommunerna eget beskattningsutrymme. Strand ondgör sig även över att lantrådet m.fl. försöker förhindra SOTE:s negativa påverkan på Åland. Strands recept är alltså att lagtinget till 100 procent ska finansiera kommunerna, som i sin tur ska slopa kommunalskatten helt och hållet. Den kommunala självstyrelsen i traditionell mening ska alltså slängas överbord pga. av en finsk vårdreform!

Jag utgår från att Jörgen Strand är rätt ensam, även inom moderaterna, om sin rekommendation om vad Åland bör göra i denna svåra situation. Dessutom innehåller argumentationen för noll procent i kommunalskatt flera brister när det gäller möjligheten att finansiera "nollningen" av kommunalskatten. Debatten må vara fri men förhoppningsvis förleds inte ålänningarna att tro på lösningar som gör att vi själva hugger oss i foten.




torsdag 8 december 2016

Svenska domänförluster i Finland

Svenska språket i Finland är nu på allvar under attack. Ett faktum som även vi ålänningar har all orsak att både beklaga och bekymra oss över. Med nuvarande statstillhörighet är det åländska samhället inom otaliga områden beroende av att svenska språket förblir ett levande vardagsspråk på andra sidan Skiftet. Enbart en formell status som ett av två nationella språk och en myndighetsfasad som ger sken av offentlig tvåspråkighet skapar inte en svenskspråkig service som heter duga. Oron förstärks av att över 15 000 finlandssvenskar emigrerat till Sverige bara under 2000-talet. En grupp vars stora antal ytterligare försämrar inslaget av svenska i morgondagens Finland.

Alla samhällsintresserade har ju känt till att det sedan gammalt finns en ingrodd aversion mot allt svenskt i Finland. Bitterheten bottnar i 600 år av svenskt herravälde och en gemensam historia där den östra rikshalvan alltid var den första att ta stöten i de otaliga krigen med en allt starkare rysk björn.  De cirka 300 000 finlandssvenskarna är för de mer extrema finsknationalistiska kretsarna en oönskad påminnelse om forna tider. När radiojournalister tillåts benämna en folkgrupp som ”huggormar” är det dessutom illa ställt med den allmänna toleransen.

Trots allt det ovanstående har det sedan 1930-talets förfinskningsvåg rått en sorts språklig borgfred där flera finska statsmän som Virolainen, Koivisto, Ahtisaari m.fl. stått som garanter för svenska språkets framtid. I riktigt modern tid följdes denna linje upp med den s.k. Nationalspråksstrategin 2012.  Några år senare är bilden den totalt omvända. Svenska språket får lov att backa på område efter område. Då anser jag ändå att finska riksdagens klartecken för regionala språkförsök (utan svenska) är mindre oroande än de domänförluster svenskan är på väg att lida inom samhällsservicen i stort.

Den för dagen så heta frågan om Vasa centralsjukhus framtid inom jourvården är bara ett i raden av centraliseringsprojekt som påverkar Svenskfinland i grunden. Justitieministeriet planerar som bäst en tingsrättsreform som slopar både domstolar och sessionssalar i mer uttalade svenskbygder. Med tiden kommer en sådan reform givetvis att urholka möjligheterna att få en rättvis rättegång för en part som inte behärskar finska till fullo. Det är alltså under effektivitetens och centraliseringens gemensamma täckmantel som det största hotet någonsin mot svenskan som ett starkt samhällsspråk tornar upp sig. Samtidigt är finlandssvenskarna hårt trängda politiskt i och med att Sannfinländarna avancerat till ett riktigt maktparti via Sipilä-regeringen. 

Vad kan finlandssvenskarna göra? Finland har redan fått internationell kritik för att svenska språket är pressat och alltför osynligt av Europarådet. Fortsätter den negativa utvecklingen är finlandssvenskarna tvungna att söka stöd hos Europarådet m.fl. I synnerhet om Finland med stöd av justitiekansler och grundlagsutskott väljer att strunta i grundlagens krav på språklig service på jämlika grunder. Ändå är det en väg som säkert känns otäck. Ropen om ”oäkta finländare ” kommer att skalla. Men vad annat göra i väntan på att den kyliga nationalismen tvingas på reträtt?

lördag 3 december 2016

Fortsätter Finland som rättsstat under 100-årsfirandet?

Finske justitiekanslern Jaakko Jonkka upplever ovanligt intressanta tider som bäst. Grundlagsexperter har på goda grunder ställt sig frågande till JK-ämbetets brist på agerande i samband med den omtalade sjukhusjouren. Det absurda med reformen är nämligen att Sipilä-regeringen slår undan benen för sjukhusservice på svenska för över hundratusen österbottningar. Ett JK-ämbete som agerar opartiskt hade förstås påpekat att det inte går att kränka de språkliga grundrättigheterna på detta sätt.

Nu tvingas Jonkka & Co har försvara sig. Enligt Hbl 2/12 kan Jonkka "inte bedöma om Vasa eller Seinäjoki med beaktande av helheten är det bättre alternativet". Det verkligt intressanta med JK:s svar är att han plötsligt undandrar sig ansvaret för att den finska regeringen håller sig innanför grundlagens ramar. Enligt samma grundlag är det nämligen JK som tillsammans med JO är de högsta granskarna av att den offentliga makten är lagenlig.

Är det då bra eller dåligt för autonoma Åland att JK:s objektivitet ifrågasätts? Min spontana reaktion var att det är bra att JK:s agerande utsätts för kritik i ett läge där samma Sipilä-regeringen förmodligen i början på nästa år sjösätter en av de största reformerna (Sote) någonsin i finsk historia. Allt är utan tvivel upplagt för ännu en stenhård kamp mellan olika intressen och där grundlagen i kombination med Ålands självstyrelselag åter utsätts för påfrestningar.

Kan riksdagen via en vanlig riksdagslag urholka Ålands behörighet? Kan ålänningarna utsättas för ett (teoretiskt sett) betydligt högre skattetryck än finländarna? Kan nämnda JK ännu en gång gå med på att grundlagarna för Finland och Åland utsätts för en renodlad politisk hantering eller kommer Jonkka att stå upp som konstitutionens försvarare? Som alla ser är det många frågeställningar som under nästa år får ett svar. Ska år 2017 bli det år då hundraårsfirande Finland inte längre kan leva upp till begreppet rättsstat?

måndag 28 november 2016

Svenska språket under fortsatt tryck

I dagens åländska tidningar 28.11.2016 hade jag nedanstående debattinlägg. Tanken är att jag i flera inlägg ska beskriva den ytterst utmanande situation Åland ställts inför. Texten nedan behandlar det som kan kallas för startskottet på SOTE: en reform som begränsar s.k. full jourservice till fem utvalda centralsjukhus. För österbottningar med svenska som modersmål ytterst beklaglig reform så här långt eftersom Vasa centralsjukhus föreslås ställas utanför kretsen av sjukhus med komplett jourservice. Absurt med tanke på Finlands grundlag § 122 men i ett land där ett parti avser att vinna nästa val genom att bekämpa svenska språkets ställning, ett ytterst påtagligt hot.

Jourreform avgörande för svenskans framtid

Finlands regering står i beråd att avlåta ett massivt lagpaket som i grunden även kommer att påverka autonoma Åland.  Förvaltningsreformen SOTE hotar bl.a. att radera den redan i sig begränsade skattebehörighet lagtinget har idag. Frågan många ålänningar ställer sig är hur det ens är möjligt att regeringen Sipilä planerar något som vore lika med en torped in i den åländska självstyrelseskutan. Svaret är att med största sannolikhet har Åland (än en gång) dykt upp till ytan i ett läge där det redan är för sent att ändra kursen.  

Har då regeringen Sipilä juridiska möjligheter att genomföra SOTE trots konsekvenserna för bl.a. Åland? Svaret på den frågan är att ifall majoriteten i grundlagsutskottet i Finlands riksdag anser att reformen är okay så blir den verklighet. Visserligen kan bl.a. vi ålänningar ställa till en hel del bekymmer men med ett undantag är det åtgärder som träder till först när riksdagen klubbat igenom reformen.  Detta eftersom en fråga först ska slutbehandlas inom ett land innan det överhuvudtaget är möjligt att aktivera sig på den internationella nivån. Undantaget är Sverige som på basen av Ålandsöverenskommelsen från 1921 har en folkrättslig grund att agera utifrån. Politiskt sett dock en oerhört känslig fråga.

Därmed är det grundlagsutskottet somi praktiken åter håller bilan i sin hand över vårt örike. Det räcker med en titt i backspegeln för att förstå att vi har anledning till oro. I samband med den s.k. lotterikonflikten 2001 struntade utskottet i Ålands självstyrelselag. Sedan dess har utskottet därtill ”politiserats” i den meningen att politiken väger tyngre än grundlagen.  Faktum är att utskottet i detta nu behandlar ett lagförslag vars behandling avgör svenskans framtid i Finland. Jourreformen testar verkligen utskottets inställning till svenskans ställning. Sipilä-regeringen vill nämligen slopa Vasa centralsjukhus jourstatus och i ett slag göra hundratusen svenskspråkiga beroende av sjukvård på finska i Seinäjoki.

Förslaget strider på alla sätt mot grundlagens paragraf 122 och kravet på att de svenskspråkigas behov ska tillgodoses på lika grunder som de finskspråkigas. Så sent som 2010 gick ett motsvarande förslag på pumpen då 6.300 svenskspråkiga skulle överföras till enspråkigt finska landskap genom att avskilja Karleby stad från övriga Österbotten. Här kom Svenska Finlands Folkting att spela en avgörande roll i motståndet och tog till sin hjälp både tunga jurister och justitiekanslern. Finansministeriet tvingades retirera efter att den tidigare ”glömda” språkkonsekvensbedömningen påvisade att lagkraven nonchalerats.


Sex år efter Karleby-fallet är det alltså dags igen. Grundlagen är den samma men grundlagsutskottet innehåller idag sannfinländare, ett parti vars främsta ambition tycks vara att försämra svenskans ställning. Jourreformen avgör om Finland fortsätter som en rättsstat på det språkliga området. För oss på Åland ger resultatet samtidigt en vink om hur det blir med den kommande behandlingen av SOTE-reformen. Kommer politiken än en gång att besegra juridiken?

lördag 19 november 2016

Påhopp under misstroendedebatten


Fredagens misstroendedebatt i lagtinget innehöll ett märkligt påhopp på Centerns Roger Nordlund, i praktiken den som såg till att dåvarande LR 2015 kunde föra drömmen om en kommunal socialtjänst (KST) i hamn.
Liberalernas Ingrid Johansson sågade i ett gruppanförande både KST-lagen och Centerns insatser. Lagen betecknade Johansson som ett ”rådd” och anspelade även på att Centern är skyldig till svårigheterna att förverkliga lagen.

Påhoppet på Roger Nordlund fick mig att ta till orda och replikera att Ingrid Johansson som relativt ny i politiken borde akta sig för att så  pass kategoriskt ifrågasätta andra politikers insatser. Särskilt i KST-frågan då Roger Nordlund mer eller mindre tvingades att ta hand om KST-frågan i ett läge där de annars självklara ministrarna inte kunde eller ville ta på sig ansvaret.

Visserligen är ju otack världens lön men det måste ändå finnas gränser för kritik även av andra politiker. KST-lagen var givetvis en kompromiss mellan flera olika intressen men var regeringen Gunells produkt, inte Nordlunds eller Centerns privata. Nu kritiserade faktiskt Ingrid Johansson i första hand det förra lantrådet Gunell för bristande ledarskap!

Min svarsreplik fick Ingrid Johansson att än en gång ta till ”kvinnokortet” och anklaga mig för härskarteknik. Ifall Johansson vill bli tagen på allvar så måste hon våga stå för sina åsikter och inte skylla på sin ålder eller kön. Lagtinget innehåller idag många starka kvinnor och förutom Ingrid Johansson förefaller även de kvinnliga ledamöterna inse att som man ropar får man svar. Undertecknad accepterar inte osakliga påhopp, oavsett om dessa görs av män eller kvinnor.

Sedan finns det anledning att ånyo konstatera att regeringsleden fortsätter att bedriva ett dubbelspel ifråga om KST. Å ena sidan arbetas det intensivt med att förverkliga de s.k. socialvårdsområden som KST-lagen förutsätter med dead-line i oktober nästa år. Å andra sidan arbetar regeringsblockets representanter i ord och handling mot samma reform. Givetvis ett effektivt men ack så förkastligt sätt att sätta krokben för kommunernas ambitioner att leva upp till KST-lagens ambitioner.


söndag 13 november 2016

Fortsatt strul med socialförsäkringen

Under hösten berättade min dotter Elsa om de problem hennes kompisar upplevt i samband  med olika former av försäkringsstrul på utlandsresor. För en dryg vecka sedan fick jag svar på min fråga till landskapsregeringen om vad LR tänker göra för att säkerställa att åländska studerandena i bl.a. Sverige har sin socialförsäkring i skick. Följande finns att läsa på AMS i sig utmärkta sidor på nätet (www.ams.ax/studerande/studera-sverige);

”Information från FPA Åland: Då du flyttar utomlands för att studera så påverkar det din socialförsäkring. Genom din socialförsäkring kan du ha rätt till olika ersättningar, till exempel ersättning för tandvård eller rätt till sjukdagpenning. Det är därför viktigt att du ansöker om att få ha kvar din socialförsäkring i Finland när du flyttar utomlands för att studera. Det sker inte automatiskt och det finns en tidsgräns för när din ansökan senast ska vara hos FPA. Det är mycket viktigt att du lämnar in din ansökan senast inom ett år efter att du flyttat.”

Det är tyvärr alltså så att en del åländska ungdomar missat att göra nämnda anmälan till FPA i Mariehamn (och kanske även låtit bli att registrera sig hos Försäkringskassan på studieorten). Ifall olyckan är framme t.ex. vid en resa utomlands, uppstår en komplicerad situation eftersom försäkringsbolagen i regel kräver att den grundläggande socialförsäkringen ska vara i skick för att det ska bli fråga om utbetalning av ersättningar via en privat försäkring.
Jag ber alla föräldrar, som har sina ungdomar på studier utomlands, att prata om detta och därmed försöka rätta till saken medan tid är.

Vid LR:s svar 7/11 lovade skolminister Tony Asumaa att AMS kommer att återuppta servicen att i samband med meddelande om studiestöd också ha med information om hur det sociala skyddet ska hanteras.
Jag har även förstått att t.ex. Alandia-Bolagen i samband med tecknande av privata försäkringar, uppmärksammar våra ungdomar om vikten av att socialförsäkringen hänger med även efter påbörjade studier utomlands.
Tillsammans kan vi se till att våra ungdomar har det skydd de behöver!

lördag 12 november 2016

Åland bidrar till kollektiv säkerhet

Öriket Åland har en ytterst speciell internationell ställning. Långt ifrån alla ålänningar inser vilken unik bas hela deras samhälle vilar på. Men tyvärr finns det även en helt ny generation finska politiker och tjänstemän som inte (ännu) förstått eller vill ta till sig bakgrunden till varför Åland har s.k. politisk autonomi och samtidigt är fredat från militär aktivitet. Särskilt den sistnämnda statusen bestående av demilitarisering (förbud mot t.ex. väpnade styrkor och befästningar) och neutralitet (förbud mot krigshandlingar) ifrågasätts med jämna mellanrum av forskare och militärer. I slutet på oktober i år skrev jag följande debattinlägg till tidningarna:

Åland bidrar till kollektiv säkerhet
"Historien upprepar sig! När den nuvarande självstyrelselagen processades för ca 25 år sedan utsattes Ålands demilitariserade och neutraliserade status för både verbala och fysiska provokationer. Åland utpekades som ett allvarligt säkerhetspolitiskt problem och en läsning av t.ex. dåvarande presidenten Mauno Koivistos memoarer ger belägg för att det åländska vaktslåendet av status quo gav upphov till negativa reaktioner i Helsingfors. Det är förstås omöjligt att bedöma i vilken mån uppståndelsen kring Ålands status påverkade revisonen av självstyrelselagen i fel riktning. Klart är dock att den åländska talmanstrion fick ett överraskande nej på sin begäran om att få diskutera bl.a. det framtida ekonomiska systemet med presidenten. Kanske en liten vink om hur sårad människan Koivisto kände sig inför det starka åländska motståndet.
Ändå skiljer sig historien och de nu pågående attackerna på Ålands status åt på ett slående sätt. Medan det under 1980- och 1990-talen handlade främst om militära provokationer i form av uttalanden och aggressiva kanonbåtsbesök, kommer dagens kritik från politiker och forskare. Det är direkt uppseendeväckande att det är Finlands försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) som bidrar till osäkerheten om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön genom att framhålla öriket som ett ”militärt vakuum”. Forskare fyller på med att ”ålänningarna lever i en fantasivärld” och att nuvarande ordning är rena ”vansinnet”. Förhoppningsvis leder presidentens och statsministerns tydliga besked om att ingen omvärdering av Ålands status är aktuell till att lugnet återställs. Eller får vi till följd av sannfinländarnas ras i opinionssiffrorna lov att acceptera mera Ålands-kritik?
Låt mig passa på att berömma det sätt som självstyrelsens företrädare inklusive riksdagsledamoten hanterat den nygamla kritiken på. Politiska veteranen Roger Jansson har dessutom via Facebook på ett föredömligt sätt redogjort för hur begreppet neutralisering ska tolkas och forskaren Sia S Åkermark har tagit tillfället i akt att via HBL och Helsingin Sanomat placera in Ålands status i ett globalt sammanhang. Lysande text och än en gång kan vi citera det gamla ordspråket om att inget ont som inte har något gott med sig!
Det finns bara några få saker som återstår att tillägga till den förda debatten. För det första förvånar det mig att Finland inte i högre grad ser Ålands folkrättsliga status som ytterligare en säkerhetspolitisk garanti vid sidan av den kollektiva säkerhet som följer av FN-stadgan och Lissabon-fördragets klausul om ömsesidigt stöd ifall en EU-stat utsätts för ett väpnat angrepp. Genom 1921 års Ålandskonvention har nämligen (minst) nio stater förbundit sig till att vid behov skynda sig till Finlands hjälp ifall Åland utsätts för ett militärt angrepp. Finlands kollektiva säkerhet förstärks alltså via Ålands status!
För det andra är Ålands folkrättsliga status idag av sådan dignitet att hela världen är förpliktigad att respektera denna unika regim. Ålandskonventionens stadgande om att statusen ska bestå oavsett vad som händer i Östersjön i framtiden, har under årens lopp förstärkts av att Ålands internationella ställning bekräftats bl.a. i samband med EU-inträdet 1995."

Det finns all anledning att återkomma till frågan om Ålands status inom en nära framtid. När det starka krafter rör på sig för att förändra själva grunden för Ålands ställning, finns det goda skäl att vi ser om vårt hus.


torsdag 10 november 2016

När rådgivarna tar över makten

Det osannolika har än en gång hänt: den politiska novisen Donald Trump har genom att häckla, håna och förolämpa allt och alla tagit sig fram till posten som ledare av världens enda supermakt. Hur är det möjligt att en översittare, rättshaverist och rasist lyckas besegra det egna partiets utmanare? Hur är det möjligt att en man, som inte ens vet vad en grundlag innebär, vinner folkets förtroende i högre grad än den mest kvalificerade presidentkandidat som USA någonsin haft?


Ja, frågorna är många efter onsdagsmorgonens chockvåg. Efter att ha varit det på förhand mest debatterade valet någonsin världen över, kommer valets utgång att göra valet till det mest analyserade valet någonsin. Så pass viktig är den amerikanska presidentposten att hundratusentals forskare, journalister och politiker nu ägnar sin tid åt att försöka förstå den trumpska revolutionen. Det hjälper föga att Hillary Clinton lyckades få flest röster totalt sett.

Det är ett i grunden splittrat samhälle som nu förbereder sig för fyra år av Donald Trump. Politiskt har demokrater och republikaner aldrig stått längre ifrån varandra och nu kommer det sistnämnda partiet att kontrollera presidentmakten, kongressens båda kamrar och inom kort även högsta domstolen. Tala om envälde i en situation där en majoritet av väljarna ändå ansåg att Clinton borde leda världens mäktigaste nation.

USA är ett märkligt land och med 50 delstater och över 300 miljoner människor omöjligt att förstå sig på. Landet uppvisar både inkomst- och värderingsklyftor som får en nordbo att ta sig för pannan. Ändå väljer det fattiga och vita Amerika till sin president en person som anlitat svart arbetskraft, lurat entreprenörer (3000 rättsprocesser - hittills!) och som inte betalat skatt på tiotals år. Allt detta har ju varit till nackdel för just den väljarskara som nu fört Trump till Vita Huset. Var finns logiken?

Många har redan hunnit betona att Donald Trump inte kommer att kunna ställa till det eftersom presidenten trots allt är beroende av kongressen. Till viss del stämmer detta påstående men det gäller bara ifråga om inrikespolitiska angelägenheter inklusive statsbudgeten. På den utrikespolitiska arenan har dock presidenten ett betydligt större handlingsutrymme och här finns det desto större anledning till oro. I alla fall om Trump tänker försöka infria några av sina besynnerliga vallöften.

Efter Brexit och den trumpska revolutionen har världens alla populister all anledning att vädra morgonluft. En majoritet av befolkningen värdesätter inte kunskap och erfarenhet utan föredrar enkla budskap med löften om en snabb och positiv förändring. Det är svårt att rangordna t.ex. Donald Trumps vidlyftiga utfästelser men till de mest bisarra hör löftena om 25 miljoner nya jobb och en mur mot Mexiko, som grannlandet dessutom förväntas betala. Jobblöftet ska dessutom ses i ljuset av en arbetslöshet  om 4,7 %. Imponerade siffra jämfört med de flesta av den fria världens länder.

Förhoppningsvis kommer ändå den nordiska politikdebatten att inte hämta alltför mycket influenser från löftescirkusen i USA och England. För efter alla löften kommer en vardag där väljarna förr eller senare vill se konkreta resultat av den utlovade politiken. Vad som händer efter fyra år med Trump och uteblivna resultat är det förstås omöjligt att förutspå. Jag tillhör dem som tror att USAs tid som stormakt snart är över pga. alla interna slitningar och skuldsättning. Den trumpska hatretoriken hotar att släppa loss än starkare mörka krafter och det i ett läge där polisen redan skjuter först och frågar sen i mötet med den icke-vita befolkningen.

Det återstår att se om Donald Trump har intresse av att verkligen arbeta så hårt som presidentämbetet egentligen kräver. Troligen får vi se en ny Reagan som satsar mer på svulstiga repliker än låter invecklade frågor förstöra nattsömnen. Utan tvivel kommer rådgivarna att spela en avgörande roll fyra år framåt. Väljer Trump rätt skara omkring sig kommer maskineriet att rulla oavsett vad presidenten ägnar sig åt. Alltid finns något att trösta sig med när det är som mörkast!

lördag 30 april 2016

Kommunerna i händerna på externa konsulter

Av alla bakomliggande orsaker till att Ålands regering i detta nu består av en salig blandning av allt från radikal vänster till utpräglade högerpolitiker, återfinns längtan av att få slakta ett antal kommuner mycket högt på listan. Inom liberalerna har den av tradition starka falangen av stadsliberaler tagit ett helt nytt grepp om partiet. Efter den förvandlingen har det varit relativt lätt att göra gemensam sak med stadspartierna socialdemokraterna och moderaterna. Det intressanta är att det är inom sistnämnda parti tvivlarna på nuvarande regeringssamarbete är som störst medan det i de liberala leden enbart vilar förnöjelse över att åter vara lantrådspartiet.

Trots ovan nämnda längtan efter att i grunden få ändra på den åländska småskaligheten, tycks regeringsblocket vara fortsatt vilset om vilken väg man ska gå. Istället för egna politiska målsättningar har den lib-styrda regeringen gett över bollen till externa konsulter. Närmare 200 000 euro kostar tjänsterna för en i raden av redan kända grundfakta.

Regeringsblockets sympatisörer tycker säkert att det är onödigt styggt att kritisera det givna konsultuppdraget. Men vad kan man annat säga om en process där det är konsulter som ska ange riktningen medan de ansvariga politikerna pratar runt i allmänna termer.

Vad har jag för belägg för det sistnämnda? Här räcker det med att peka på den tilläggsbudget som lagtinget debatterat i dagarna två. Å ena sidan står det i nämnda förslag att lagstiftningsprocessen redan startat upp. Å andra sidan fick lagtinget i veckan höra att lagberedningen inte fått några direktiv och att sådana ges först när den aktuella konsultrapporten är klar någon gång år 2017. Tydligt är att kockarna varit för många även denna gång.

Personligen ser jag redan nu fram emot valet hösten 2019. Då får ålänningarna avgörandet i sin hand när det gäller kommunernas framtid. Ifall regeringsblocket fram till dess tvingat fram en lagstiftning som gör att landskapsregeringen fritt förfogar över den kommunala strukturen, ska det bli intressant att se väljarnas reaktion inför beslutad tvångslagstiftning.

söndag 28 februari 2016

Attacken mot svenskan i Finland

Sannfinländarna framställs ofta som okunniga och populistiska men det börjar bli dags att ta deras attack mot det svenska i Finland på största allvar. Trots att Soini & Co ligger under tio procent i gallupstöd så är Sannfinländarna trots allt för tillfället ett regeringsparti. Tydligt är att partiets ministrar kommer att göra vad de kan för att rusta ner den svenskspråkiga servicen. Den krisande finska ekonomin har skapat öppningar för åtgärder som för bara några år sedan skulle ha betecknats som rena utopier i det moderna Finland- Det senaste exemplet är hur förslaget till reducerat antal tingsrätter riktas speciellt mot att drabba orter med svenska som majoritetsspråk.
Lyckas justitieminister Jari Lindström få en majoritet i riskdagen bakom reformen, kommer möjligheterna att få en rättegång på svenska att försvinna på sikt. Dock med ett undantag: Åland. Men försvinner svenskan som allmänt domstolsspråk i Finland så är det förstås helt kört med utbildningar på svenska för domare och kanslipersonal.

Tyvärr tycks Sannfinländarna ha ett betydande spelutrymme inom Sipilä-regeringen när det gäller att klämma åt det svenska. Utan SFP som regeringsparti har varken Centern eller Samlingspartiet någon som fungerar som det dåliga samvetet och som dagligen håller sin vakande hand över svenskans ställning. Från oppositionsbänken i riskdagen är det inte lätt för SFP att påverka regeringsbesluten.

Nu stundar igen en intressant juridisk armbrytning i riksdagens grundlagsutskott. Ger de juridiska lekmännen grönt ljus för att dra ner på svenskspråkiga tingsrätter eller blir grundlagen igen räddningen för det svenska? Ingen vet idag svaret eftersom det i utskottet mera blir en fråga om politik fram om juridik.

Under tiden kan vi med förskräckelse notera att sannfinländska talmannen Lohela till och med lyckats förändra traditionen med att Sverige och Finland talar svenska när parlamenten möts. Egentligen är det sistnämnda rätt självklart i ett läge där kunskaper i svenska ringaktas av centrala politiska aktörer. Varför bry sig om att upprätthålla en glansbild när det politiska målet samtidigt är att få ungdomarna att sluta studera svenska?

För åländsk del får vi hela tiden följa med skeendet och ta lärdom av hur det svenska hanteras i dagens Finland. Vi ser hur det krävs juridisk grund för att hävda tidigare så självklara rättigheter. Ett Finland som angriper svenska språket, har i längden svårt att argumentera för att Åland med sin särställning ska ingå i den framtida gemenskapen. Utan tvivel går vi en rätt så inflammerad politisk period i mötes lagom till självstyrelsens 100-årsjubileum!


onsdag 20 januari 2016

Ålands Framtids förlorade fokus

Åtta år efter det jag lämnade tjänsten som kommundirektör i Jomala, gör jag nu "comeback" genom att leda kommunstyrelsen de kommande två åren. Jag har medvetet undvikit att under dessa åtta år blanda mig i den kommunala verksamheten och kandiderade inte heller i kommunalvalet 2011.
Åtta år måste väl ses som en minst sagt tillräcklig "karantän" så att jag inte behöver känna att jag nu försöker försvara sådant som jag som tjänsteman medverkade till. Men det tycker inte alla politiker i Jomalas kommunfullmäktige. I samband med det annars helt enhälliga valet av oss sju i kommunstyrelsen, önskade Ålands Framtids Anders Eriksson och Hanna Segerström att det i protokollet skulle införas följande s.k. hemställningskläm:

”Undertecknade hemställer om att kommunstyrelsen tillsammans med centralförvaltningen förutsättningslöst överväger det lämpliga i att en tidigare kommundirektör verkar som kommunstyrelsens ordförande.
Principen om att en tidigare VD ibland fortsätter som styrelseordförande i det bolag vederbörande tidigare fungerat som VD för ifrågasätts allt mer inom näringslivet. Det kan förefalla vara skillnad på offentlig förvaltning och näringslivsutövning. I detta fall handlar det dock sist och slutligen om människor och deras sätt att agera. Erfarenheterna från näringslivet har således relevans och vi ber kommunstyrelsen noggrant överväga saken och återrapportera sina slutsatser till fullmäktige.”

Förslaget väckte förstås förvåning bland de övriga 15 ledamöterna och vid omröstningen ställde sig bara de två förslagsställarna bakom förslaget. Ännu en pinsam insats av dagens representanter inom Ålands Framtid. Istället för att fokusera de för Åland avgörande framtidsfrågorna har partiet snöat in sig på småfrågor och - som i detta fall - att ägna sig åt politiska vendettor. För givetvis handlar utspelet om att undertecknad fram till 2009 tillhörde ÅF.

Extra pinsam blir utspelet när vi i tidningarna dagen efter fullmäktigemötet, läser att Ömsen valt sin nyligen avgångne VD till styrelseordförande. Så gick det men den parallellen till näringslivet!