fredag 16 november 2018

På väg mot fyra förlorade år



Ålands Lagting
Centerns gruppanförande 
Ålandsbudgeten 2019
Gruppordf. Harry Jansson 
13.11.2018

Talman!
Regeringen Sjögren och dess tre stödpartier har nu haft över tusen dagar på sig att förverkliga sina visioner för det åländska öriket. Därmed har regeringsblocket samtidigt mindre än ett år på sig att komma i mål med sina resterande visioner.
Det kommer väl inte som någon större överraskning att vi inom Centern inte är direkt imponerade över prestationerna hittills. Frågan är väl egentligen rätt uppenbar: vad har liberaler, moderater och socialdemokrater åstadkommit under sina tre år vid regeringsbordet?
Så sent som igår kunde vi i samband med debatten om den framtida kommunstrukturen konstatera att regeringsblockets stora paradnummer hotar att bli en enda stor flopp när förslaget till tvångslagstiftning fälls i den kommande lagkontrollen. Därmed kan vi redan nu tala om fyra förlorade år när det gäller den administrativa delen av morgondagens Åland.

Regeringen Sjögren klarar som bekant inte ens av att få den normala, frivilliga och därmed demokratiska lagstiftningen för kommunalt samgående på plats. Och här finns ändå allting färdigt att kopiera antingen utgående från finsk, svensk eller annan nordisk modell där Island är den senaste att välja frivillighet för att minska på kommunerna.
Resultatet av regeringsblockets enorma förmåga att slå dövörat till är att denna mandatperiod innebär att även de frivilliga ambitionerna till samgående omöjliggjorts av den tvångstanke som hela processen präglats av.
Till råga på allt har det politiska taktikerandet inom regeringsblocket gjort att även uppstarten av Kommunernas Socialtjänst är kraftigt försenad, helt i onödan. Att göra hundratals klienter och personal till inget annat än schackpjäser är uppseendeväckande och är något vi alla skall komma ihåg i nästa års valrörelse när vi åter får höra vackra ord om hur de svaga och utsatta ska värnas i alla lägen.

För att få igenom de efterlängtade kommunsammanslagningarna har regeringsblocket satsat närmare en halv miljon euro på konsulter och juridiska tjänster. Tänk om redan hälften av denna enorma summa skulle ha satsats på att bereda väg för åländska intressen i Helsingfors istället!
För även på det externpolitiska området har regeringen Sjögren trampat vatten och inhöstat nederlag efter nederlag. Vi som följt processerna från avbytarbänken har inte klagat på arbetsinsatser eller ambitioner men tydligt är att den politiska delen av arbetet inte fungerat. Lantrådet och finansministern har haft sina möten men inte ens där det efteråt sagts att det nu finns en överenskommelse har sakerna avancerat i önskad riktning. Tydligt är att de politiska kontakterna och andra kontaktytor varit alldeles för små för att nå framgång. Dialog över internet och allehanda skriftliga utlåtanden kan aldrig ersätta behovet av personliga kontakter och diskussioner ansikte mot ansikte.

Tänk om regeringen Sjögren haft förre ministern m.m. Jan-Erik Enestam att tillsammans med Paavo Lipponen och andra gamla ålandsvänner bereda väg för Åland i maktens korridorer istället för att Enestam nu ägnar tiden åt att sammanställa kommunal statistik för 15 kommuner på våra öar.
Här har vi konsten att använda allas våra pengar på bästa möjliga sätt. Och när det gäller regeringen Sjögrens andra paradnummer, kortrutten, har regeringsblocket frånsett Carina Aaltonen visat upp ett – förlåt uttrycket! – extremt tunnelseende genom att också i denna fråga vålda fram en lösning som innebär bankar och bro till Gripö på västra Föglö. Allt för att spara några minuter på en färjtur. Långt före det att de juridiska processerna är avklarade och då det inte ens fick en vägplan för följande del av projektet, fortsätter dessutom projektering och upphandling som om det inte finns några hinder på vägen.

Berörda markägare och Ålands Natur & Miljö har lagt ner oerhört med tid och resurser för att få stopp på naturingreppen på västra Föglö. Ett medborgarinitiativ med drygt 2000 ålänningar på listorna vittnar om att det finns ett utbrett motstånd mot planerna. Det börjar snart bli pinsamt för detta parlament att initiativet fortfarande ligger obehandlat inom utskotten. Är det på detta sätt lagtinget ska respektera visad folkvilja? Ska vi verkligen hantera demokratiska instrument med sådan nonchalans?
Både när det gäller kortrutten och kommunstrukturen har oppositionen varit enig i sitt motstånd mot regeringsblockets planer. Därför bör alla oroliga ålänningar känna hopp och förtröstan om att lagtingsvalet i oktober nästa år har alla förutsättningar att ändra på förutsättningarna.
Dessutom utgår i alla fall vi inom Centern från att även regeringen Sjögren måste ta till sig förslaget om en tunnel för att trygga en hållbar trafik till och från Föglö i framtiden. När till och med den politiska ledningen för Föglö kommun vill se en tunnel som den enda lösningen, måste helt enkelt majoritetsblocket i högre grad börja lyssna på Carina Aaltonen och alla andra miljövänner inom reg.partierna som delar oppositionens starka åsikt om att morgondagens skärgårdstrafik ska byggas utgående från moderna lösningar istället för via onödiga broar och bankar.

Talman!                                                                                                                  
När det gäller Ålandsbudgetens ekonomiska del är det enkelt att konstatera att systemet reparerat sig själv genom ökade intäkter och minskade kostnader tack vare det finska konkurrenskraftsavtalet som medförde påtagliga lättnader för de offentliga utgifterna överlag. Inte genom några konkreta aktiva insatser från ministrarnas sida.
Finansminister Perämaa ägnade som bekant de första åren av sin comeback på posten att kritisera regeringen Camilla Gunells finanspolitik 2011-2015 genom att kritisera det han kallat för det strukturella underskottet. Andemeningen i kritiken var att regeringen Gunell gjort för lite för att rätta till obalansen mellan inkomster och utgifter.
Sanningen är ju att den föregående mandatperioden mycket långt präglades av sviterna av den ekonomiska kraschen för drygt tio år sedan. Sakta men säkert har Finland segat sig tillbaka till 2008 års BNP-siffror och därmed har grundfinansieringen av Ålands offentliga ekonomi förstärkts med tiotals miljoner sedan 2016 pga. att vårt system är så pass beroende av finländsk konjunktur och statliga inkomsterna minus låneupptagningen.

Minister Perämaas första år kännetecknades samtidigt av ett överdrivet behov av att svartmåla det ekonomiska läget i kombination med lite grekisk bokföring av budgetposterna. Centern hävdade energiskt att det var onödigt att t.ex. stänga demensavledningen på ÅHS och påbörja processen med att svälta ut kommunerna via lägre LR-andelar. Det sistnämnda förstås för att få Föglö, Jomala m.fl. positiva till den kommande tvångssammanslagningen.
Och mycket riktigt: utvecklingen stämde överens med Centerns analys om att sparåtgärderna var överdrivna utgående från den ekonomiska verkligheten. Och faktum är att LR fått jobba för att hitta fram till ett underskott i Ålandsbudgeten för 2019. Från Centerns sida förstår vi behovet av att kunna uppvisa ett litet underskott trots den påtagliga förstärkningen av inkomstsidan. Men den avgörande frågan är förstås vad LR gjort med inkomstförstärkningen på närmare 30 M€.

Talman!
Summa summarum har de tre första åren med regeringen Sjögren vid rodret gett oss ålänningar ett antal onödiga och förhastade sparåtgärder som i första hand riktats mot redan utsatta individer;
För det andra ett ytterst märkligt beslut om att skjuta fram uppstarten av Kommunernas Socialtjänst (KST), en reform vars grundläggande syfte är att åtgärda just den typ av behov som dagens majoritetsblock motiverar sammanslagningen av kommunerna med tvång och hot;
För det tredje ett antal misslyckade testballonger kopplade till regeringen Sjögrens uttalade vilja att via lagtingslagar utmana Finlands grundlag, en ambition vi i Centern förstås stöder men där vi i flera fall betonat att detta parlaments anseende som lagstiftare samtidigt måste bevaras. Tyvärr har oppositionens varningsord varje gång nonchalerats med påföljd att tid och resurser i onödan avsatts på lagförslag som var dömda att falla i lagkontrollen;
För det fjärde har regeringen Sjögren förändrat delar av landskapsandelssystemet så att flera landsbygds- och skärgårdskommuner nu fått problem med sin ekonomi. Hur liberalerna som lantråds- och finansministerparti kan gå i spetsen för en försvagning av de perifera regionerna är för oss i Centern fortfarande en gåta;
För det femte kan vi till listan över regeringen Sjögrens tillkortakommanden foga de externpolitiska nederlagen. Detta är förstås också den allvarligaste punkten eftersom detta område i motsatts till tidigare uppräknade misslyckanden är ytterst svåra att reparera inför Ålands jubileumsår 2022.

Talman!
I totalt 28 budgetmotioner lyfter vi från Centerns sida fram våra åsikter om vilka ändringar som behöver göras i budgetförslaget. Mina kolleger kommer i den fortsatta debatten att argumentera för våra förslag. Även jag kommer att återkomma under de kommande dagarna i de motioner där jag står som första undertecknare.

onsdag 14 november 2018

Åland pionjär med att stifta kommunal tvångslag


Denna vecka har lagtinget fortsatt att debattera den omtalade reformen där stadspartierna Lib, S och MSÅ vill att de övriga 15 kommunerna ska föras samman i tre större enheter, dvs. södra och norra Åland samt en skärgårdskommun. Under debattens andra dag 12/11 förde undertecknad fram nedanstående åsikter. 
Undertecknad är övertygad om att den s.k. tvångslagen i lagpaketet kommer att falla när den väl når presidenten efter det att Ålandsdelegationen och Högsta domstolen gjort sina granskningar. Den andra delen av lagpaketet är en mer normal lag för hur de ska göras ändringar i den kommunala indelningen. Denna lag klarar lagkontrollen efter det att förslaget genomgått ändringar under utskottsbehandlingen i lagtinget.
I anförandet framgår en hel del rätt hård kritik. Särskilt upprörd är jag över att regeringen Sjögren och stödpartierna hela tiden försökt mörka faktorer som talar emot möjligheterna att direkt i lag rita om kommunkartan. Det sorgliga med den taktiken är att majoritetsblocket kör huvudet i kaklet och totalt i onödan sår plit i det åländska samhället. 
Kampen för respekt för den kommunala statusen fortsätter nästa vecka!
  
________________

ANFÖRANDE 12.11.2018
Kommunstrukturreformen
Harry Jansson
Talman!
Sakta men säkert närmar vi oss slutet på den första delen av en mycket speciell process. Senaste veckas inledande debatt rörande LKU:s betänkande om reformen av kommunstrukturen gick enligt ett redan etablerat och invant mönster. Regeringsblocket är på alla sätt fortsatt övertygat om både reformens välsignelser och behovet av att under hot och tvång tvinga samman 15 kommuner till större enheter. Lika övertygade är vi inom oppositionen om att en tvångslösning i kombination med hot om rättsliga åtgärder gör mera skada än nytta och hotar att sätta långvariga negativa spår i det åländska samhället.
Sammantaget debatterar vi nu resultatet av en osedvanligt klantigt skött process. Det är ju alltid bra att det finns visioner och handlingskraft men när detta kombineras med bristande insikter i både juridik och processhantering blir resultatet en smärre katastrof. Trots hundratusentals euro i konsultarvoden till externa utredare blev underlaget i det nu debatterade lagförslaget otillräckligt, säkert mycket på den nyckfullhet som präglat hela skeendet. Jag tänker då närmast på hur antalet kommuner varierat från en dag till en annan och där det mest anmärkningsvärda förmodligen var tanken att hänföra Eckerö och Hammarland till norra Ålands kommun. Betecknande för kvalitén i hela processen!

En annan klumpighet är LR:s beslut om att i ett alltför sent skede pådyvla kommunerna ett utredningsförfarande vars formella grund kraftigt ifrågasatts på kommunalt håll. Här kommer det att bli intressant att ta del av utgången av den klagan Hammarlands kommun riktat mot att kommunerna inte hörts på det sätt gällande lagen om kommunindelning förutsätter.
Det allvarliga med denna del av kommunprocessen är dock att detta parlament förväntas klubba förslaget om ny kommunstruktur före de tre utredarna är klara med de tre kommunutredningarna. Från utredarnas sida har deras oavhängighet i förhållande till LR betonats medan kansliminister Fellman å sin sida hävdar att upphandlingen och därmed kontraktet kräver att utredningarna endast kan sluta på ett sätt, dvs. att utredningarna utvisar att tvångslagen kan försvaras utgående från samhällsbehovet och övriga omständigheter.
Lagstiftningen är å andra sidan så utformad att om utredningen visar att kommunindelningen bör ändras, skall utredarna uppgöra ett förslag till ändring i kommunindelningen och till de bestämmelser och beslut som behövs med anledning därav. Här har vi alltså ytterligare en intressant ingrediens i processen: kommer utredarna att rätta sig efter LR:s pekpinnar eller känner de sig fria nog att göra en oberoende utredning, något som även kan leda till att de förutsätter att det anordnas kommunala folkomröstningar.
Med tanke på lagtingets anseende hoppas jag att det finns tillräckligt många i regeringsblocket som inser sitt ansvar och medverkar till att tvångslagen i alla fall får vila tills dess att kommunutredningarna är klara den sista december.
Talman!
Redan i detta skede vill jag dock understryka att majoriteten i LKU tillsammans med lagtingsdirektören – eller förmodligen främst tack vare sistnämnda – utfört ett riktigt bra jobb med LR:s lagförslag. Med detta beröm avser jag att majoriteten städat bort de värsta bristerna i lagförslagets tvingande del, den s.k. tvångslagen och samtidigt förstärkt den i lagförslagets motiveringsdel tidigare alltför svaga argumentationen.

Säkert tror någon att vi från minoritetens sida gärna behållit t.ex. den smått horribla tanken om ett medlingsförfarande där två ombud från berörd kommun i juli månad nästa år suttit på makten att avgöra den egna kommunens framtid. Faktum är dock att vi månar mera om lagtingets anseende som lagstiftare än att vinna politiska kamper.
Jag vill även betona att det sannerligen inte är vice ordförande Roger Erikssons och hans kolleger som ska lastas för att den tilltänkta tvångsprocessen nu ställs inför helt nya frågeställningar.
I den reservation undertecknad och kollegerna Eklund och Häggblom fogat till betänkandet framgår de starka dubier oppositionen har inför lagförslagets första del. Detta trots utskottsmajoritetens redan omnämnda insatser.

Talman!
Den stora elefanten i rummet är fortsatt den samma som då vi första gången debatterade kommunstrukturen utgående från LR:s meddelande i april 2017 om den planerade reformen: kan lagtinget direkt via en lag stuva om kommungränserna eller har lagstiftaren utgått från att ändringar  i den kommunala indelningen görs genom lag? Skillnaden i dessa två tolkningar kan för den oinvigde vara lite oklar men i sak är utgångspunkterna totalt olika.
Hårdrar man tanken om tvångslagar som en möjlighet, kunde vi här och nu likväl ha haft en lag som avskaffar samtliga i den nu aktuella reformens 15 kommuner. Eftersom dagens LR består av utpräglade stadspartier är väl ett sådant scenario inte helt främmande och förmodligen något en del redan drömmer om i smyg. Inom parentes sagt så bortser jag här medvetet från att det finns en direkt märklig finsk tolkning om att Finlands grundlag förutsätter att det på Åland alltid finns minst två kommuner.
Den som liksom undertecknad tror att det går att rubba den kommunala indelningen enbart genom respekt både för den kommunala statusen och de berörda invånarna, är övertygad om att ändringar ska ske enbart genom att i lag ange grunderna för sammanslagning av kommuner, dvs. de förutsättningar som LR lite halvhjärtat provat på att definiera i lagförslagets andra lags paragraf 4. Men här tog tydligen orken slut redan i maj i år för det ytterst centrala begreppet kriskommun saknar fortfarande ett innehåll på åländsk mark när kommunstrukturlagen träder ikraft.
Utskottsmajoriteten har febrilt försökt hitta stöd för att tvångslagar ska vara möjliga instrument när folkviljan motsätter sig den egna kommunens upphörande och samgående. Faktum är att alla de rättsliga sammanhang som åberopats av både LR och utskottsmajoriteten tvärtom stärker bilden av att nya kommunbildningar är möjliga endast om de följer uttalade demokratiska spelregler och där det finns tydliga särskilda skäl för varje enskild reform. Alltså totala motsatsen till det odemokratiska upplägg som LR-partierna förespråkar.

Talman!
Under lag- och kulturutskottets hörande av sakkunniga i denna fråga har ett ord återkommit för att beskriva LR:s ambitioner om ny kommunstruktur direkt i lag: Åland är pionjär, dvs. tvångssammanslagningar har aldrig prövats förut ens i Finland trots alla ansträngningar att skapa större enheter. Tror någon i denna sal att en majoritet i Finlands riksdag verkligen skulle ha avstått från att bruka tvångslagar om detta hade varit en hållbar juridisk väg?
Jag hoppas att mina och kollegernas allvarsord i detta ärende gör att ni alla kan förena er i mitt förslag om att ärendet bordläggs till måndagen den 20 november 2018.
Tack för ordet!