Är självstyrelsen en tillgång eller nackdel för
ålänningarna? Skribenten ”Ålänning sedan tolv generationer” ifrågasätter i
Ålandstidningen 11/10 den praktiska nyttan av självstyrelsen och säger sig
vilja återfå sin barndomstro på självstyrelsen. Det är svårt att avgöra om
skribenten är medvetet provokativ enbart i syfte att skapa debatt eller
faktiskt menar allvar med att vi ålänningar själva ska ta initiativet till att
den unika och på folkrätten grundade autonomin skrotas. Samtidigt visar flera
av frågeställningarna på att skribenten faktiskt funderat över Ålands framtida
öde och därmed anser jag att vi beslutsfattare ska ta inlägget på allvar.
Att styra sig själv är alltid en utmaning. Sedan spelar det
ingen roll om det är fråga om en stat,
kommun eller som i Ålands fall en autonomi. Misstag
förekommer och gör att medborgarna förfasar sig över den politiska hanteringen.
Det viktiga är dock att demokratin fungerar och att de ansvariga ställs till
svars – senast vid följande val. För Ålands del är fokuseringen på det
politiska systemet exceptionellt stark via duktiga medier. En enorm tillgång
för ett samhälle men ibland förstärks förstås det negativa i onödan och
påverkar ålänningarnas tilltro till systemet.
Vårt örike har alltid haft stora utmaningar framför sig och
EU-inträdet har visat sig vara en vattendelare. Jag tror inte att den vanlige
ålänningen fullt ut förstår vidden av EU-medlemskapet. Sedan snart 20 år
tillbaka har våra politiker och tjänstemän tvingats hantera tre olika
maktcentra: EU (bl.a. kommissionens
jakt på vårjakt och snus), Finland
(inte minst statsmaktens vägran att medverka till en fungerande autonomi) och Åland (vår egen vardag).
EU-förhandlingarna handlade bl.a. om att undvika ett öde
motsvarande Gotlands, dvs. att våra kommunikationer skulle bli beroende av
stora, årliga statliga subventioner med, trots detta, höga biljettpriser. Vi
lyckades trygga taxfree-trafiken och därmed lägga grunden för dagens omfattande
Ålandstrafik. Ifall vi misslyckats är det frågan om det varit början till
slutet på självstyrelsen? Hade öriket klarat av den omställningen / chocken
utan att ålänningen i gemen ifrågasatt nyttan av en egen samhällsapparat?
Priset för taxfree-undantaget har i vissa fall varit betydande men det går inte
alltid att äta kakan och ändå ha den kvar.
Vad har vi alltså vunnit på självstyrelsen? För det första
har vi ett unikt utbud av färjtrafik, till rimliga priser. EU och Finland
vågade helt enkelt inte säga nej till de åländska kraven eftersom Åland i så
fall kunnat stanna utanför unionen. För det andra ger denna trafik oss både
arbetsplatser och kapital. Vi ska inte heller glömma att befolkningen
fortsätter att växa. Att Finland vägrat att justera klumpsumman, trots att
befolkningen ökat med över 4000 personer sedan 1993, visar åter på oviljan att
ta ansvar för sin enda autonomi.
Bland kategorin ”vinster” hittar vi förstås det faktum att
kravet på hembygdsrätt förhindrat Åland från att bli ett rent sommartillhåll
för kapitalstarka köpare. T.ex. på tyska Sylt har ungdomen inte råd att stanna
kvar på hemmaön utan tvingas bort pga. skyhöga markpriser. När det gäller
näringsrätten är jag faktiskt benägen att hålla med skribenten. Instrumentet
måste ses över i ett läge där det stoppar t.ex. rikssvenska etableringar medan
de finska affärskedjorna lärt sig hur de formella hindren kan kringgås. Åland
förfinskas alltså i onödan.
Oavsett allt detta är det viktigaste för mig att vi
fortfarande har en stark uppslutning kring rätten till självbestämmande och att
den åländska identiteten, trots ett välkommet inslag av mer än 80 olika
nationaliteter, utgör grunden för vår gemenskap. Nu siktar hela det åländska
partifältet fram mot jubileumsåret 2022 genom att arbeta för nästa generation
av självstyrelse. Misslyckas vi inom ramen för den s.k. Ålandskommittén, bl.a.
vad gäller svenska språkets framtid på Åland, är det dock fler än ”Ålänning
sedan tolv generationer” som börjar tvivla på autonomins hållbarhet. Men inte
heller då är det genom att skrota autonomin vi tar oss an morgondagen!