lördag 31 januari 2015

Hur långt räcker den ekonomiska dopningen?

Europeiska Centralbankens (ECB) beslut om att bokstavligen ösa in tusen (1000)  miljarder euro i ekonomin vittnar om en desperation av stora mått. Med en knapptryckning skapas ur tomma intet en kapitalinjektion av sällan skådat slag. Euron sjunker i värde eftersom tillgången på pengar ökar enormt under kort tid och på ett sätt som har ingen återkoppling till euro-zonens ekonomiska styrka. 

ECB gör nu exakt som USA:s motsvarande organ Federal Reserve (Fed) har gjort under en längre tid: köpt stats- och bostadsobligationer för ofantliga belopp varje månad. Som mest rörde det sig om 85 miljarder dollar per månad. Effekterna av sistnämnda åtgärder har varit starkt ifrågasatta men en sak är säker: USA har fortfarande en sådan ekonomisk styrka att dollarn förblir stark trots att sedelpressarna gått varma.

För ECB har det förmodligen handlat om att välja mellan pest eller kolera. Antingen accepterar centralbanken en fallande prisspiral som bara fördjupar nedgången eller så görs en penningpolitisk åtgärd under mottot bära eller brista. Nu blev det "kvantitativa lättnader" till ett belopp som överträffade de flestas förväntningar. 

Det överraskade i alla fall mig att EU:s ekonomiska motor Tyskland böjde sig för ECB-majoritetens storsatsning. Eller det är kanske fel med en formulering som indikerar att tyskarna frivilligt gick med på en åtgärd som utan tvivel kommer att försena de i sig plågsamma reformerna i de särskilt skuldsatta euro-länderna. 

ECB har oavsett konsekvenserna köpt sig en period av artificiell återhämtning. Den stora frågan är om denna ekonomiska dopning räcker till eller bara försenar oundvikliga reformer i likhet med den åtstramning som skakat om den grekiska statens grundvalar. En annan fråga är vad som händer när Grekland snart åter står på ECB:s tröskel och ber om mera stödlån.

torsdag 29 januari 2015

För tidigt testa åländska folkviljan!

Igår offentliggjordes den s.k. Ålandskommittén 2013 sitt delbetänkande. Nu kan alla intresserade läsa vad vi 17 medlemmar sysslat med under totalt 15 möten, innefattande ett omfattande hörande av sakkunniga. både muntligt och skriftligt. Säkert kommer många, efter att ha läst betänkandet, att ställa sig frågan varför det överhuvudtaget ges ut en "mellanrapport" om ÅK:s arbete. Jag ställde mig själv samma fråga i ett tidigt skede av processen men har fått lov konstatera att det var ett bra upplägg. Nu kan allmänheten och i synnerhet alla politiskt aktiva på bägge sidor av Skiftet ta del av den utstakade riktningen. Dessutom är det bra att lagtinget i sin helhet får säga sitt om kommitténs prestationer så här långt. Som bekant förutsätter en ändring av självstyrelselagen att minst två tredjedelar av lagtingets 30 ledamöter godkänner förslaget. Kravet på kvalificerad majoritet är en självklarhet för en lag som det är svårare att ändra i än en "vanlig" grundlag!

Även Ålands Framtids märkliga turer vittnar om att ett delbetänkande var en nödvändighet. Hur krystade ÅF:s argument för sågningen av ÅK-betänkandet än är så är det bra att det redan nu blir debatt om hur Ålands nya självstyrelsesystem kan komma att se ut. ÅF-ordföranden Axel Jonsson vill till och med ha en åländsk folkomröstning i frågan redan i detta skede! Ett av de mer märkliga politiska utspel som gjorts inom åländsk politik överhuvudtaget under snart 100 år av autonomi. Förslaget är absurt redan vid en första anblick i och med att det inte går att konstruera en hållbar frågeställning att förelägga ålänningarna hösten 2015. Först om drygt två år vet vi nämligen resultatet av ÅK:s fortsatta arbete och vi övriga ålänningar kommer att göra allt för att resultatet ska bli bra för Åland. Då kan vi testa folkviljan!

Som väntat har Ålands Framtids agerande tagit bort fokus från det som trots allt är viktigast i detta nu: att kommittén (minus Axel Jonsson) är enig om hur de totalt över 80 s.k. riktlinjerna ska styra det fortsatta arbetet. Jag kan personligen säga att jag är nöjd över de framsteg vi ålänningar fått till stånd inom ÅK så här långt. När vi våren 2013 tog del av ett internt finskt projekt (Aalto-arbetsgruppen) fruktade nog många av oss att kommittén skulle stöta på oöverstigliga motsättningar i ett tidigt skede. Nämnda arbetsgrupp gav nämligen föga hopp om att tiden var mogen för en ordentlig översyn av självstyrelselagen. Tvärtom var beskedet på många punkter direkt beskt för oss ålänningar. Men jag kan lova att inom ÅK har vi inte sparat på kritiken över Aalto-gruppens synpunkter och idag 2015 kan vi konstatera följande: förutsättningarna för en modern självstyrelselag år 2022 lever i högsta grad!



lördag 10 januari 2015

Självstyrelsen behöver ett kompetent lagting!


Det var väl oundvikligt att Ålandstidningens rubriksättning 9 januari om kommande lagtings lönenivå skulle fokusera på de nuvarande aktiva.  Påståendet om att ”flera politiker vill höja sin egen lön” är helt missvisande eftersom ingen idag vet vilka som sitter med i nästa lagting. Frågeställningen är dock betydligt allvarligare. Nämligen frågan om var vi ska hitta krafterna som lotsar Åland genom en allt mer komplicerad värld. 

Lönefrågor kommer alltid att väcka debatt, i synnerhet när det är fråga om de folkvaldas ersättning. Det finns en gammaldags uppfattning om att bl.a. ett lagtingsuppdrag skall ses som en sorts ”kall” och att tillräckligt många kunniga krafter ändå ska lockas av utsikterna av att få bära ansvar och ta emot offentlig kritik. I motsatts till bl.a. lagtingets synnerligen aktiva ”pensionärer” Barbro Sundback och Roger Jansson är jag direkt oroad över kompetensen bland de kommande lagtingsledamöterna. 

Missförstå mig rätt: lagtinget behöver även i framtiden representanter från hela samhället och möjligast jämna könsfördelning. Men denna bredd behöver också ett djup, dvs. ledamöter som tillför sakkunskap på olika områden. Med Gunnar Janssons person försvinner t.ex. i o m  höstens val lagtingets enda jurist. Samtidigt står vi inför självstyrelsens tredje stora reform, som innebär att på det lagting som väljs 2019 läggs ett ännu större ansvar för ålänningarnas framtid.

Det är pga. detta perspektiv jag valde att uttala mig om behovet av en lönejustering i hopp om att helt nya krafter vill vara med i kommande val. Givetvis hade det varit enklare att tiga istället för att utsätta sig för allehanda kommentarer om att ”tala i egen sak”. Jag hyser dock hopp om att de flesta ålänningarna inser att ett kompetent lagting är en grundförutsättning för vi skall klara av att sköta det egna självbestämmandet på ett tillräckligt bra sätt. 

Om inget annat visar fokuseringen på de nu aktiva på vikten av att ansvaret för lönenivån förs över på en från lagtinget oberoende arvodeskommission. Därmed skapas i alla fall en möjlighet för en diskussion om behovet av höjda löner. Med nuvarande system, präglad av avundsjuka och okunskap, skulle även lagtingets ledamöter år 2030 ligga på samma nivå som idag. Detta skulle visserligen glädja en del men alla som bryr sig om självstyrelsens framtid har orsak att tänka några steg längre. 



torsdag 8 januari 2015

Efter oljefesten stundar kärva tider

Dagligen har vi under flera månader kunnat läsa om sjunkande oljepriser. Många gläds över den billiga oljan, särskilt konkurrensutsatta euro-länder som lider av att starka Tyskland håller euro-kursen på en onaturligt hög nivå. Sjunker euron förbättras exportkraften medan sänkta oljepriser förbättrar köpkraften bland de egna medborgarna.
Visst smakar det bra för stunden även för oss ålänningar att priset på råolja mer än halverats på ett drygt halvår. Oron har ju funnits för att det s.k. svaveldirektivet drastiskt skulle försämra de åländska rederiernas lönsamhet i ett redan utsatt ekonomiskt läge. Tack vare den uteblivna kostnadschocken rullar allt på som vanligt. Men en dag inom en snar framtid tar oljefesten slut och då gäller det för oss alla att ha ställt om våra energisystem.

Den rådande oljefesten har en allvarlig baksida. T.ex. i USA produceras oerhörda mängder s.k. skiffergas på ett ytterst miljöovänligt sätt. Trots floden av larmrapporter om förstört grundvatten och hälsoproblem, fortsätter bolagen att pumpa in kemikalier i tusentals borrhål allt medan särskilt republikanerna gläds åt att USA gjort sig av med det externa oljeberoendet. I Kanada utvinns olja ur sand på ett lika absurt sätt.

Men nu börjar det sjunkande råoljepriset att slå undan fötterna på nutidens miljömarodörer. OPEC-länderna och i synnerhet Saudiarabien har insett att ett för högt oljepris automatiskt ger utrymme för tidigare direkt olönsamma sätt att utvinna energi på. Taktiken står klar: håll oljeproduktionen på en hög nivå tills dess att de nya konkurrenterna är utslagna. Det ska bli intressant om OPEC-länderna lärt sig läxan och ser till att oljepriset håller sig under 100 dollar fatet.

Men samtidigt som vi kan vara nöjda över att miljövärden räddas till följd av det låga oljepriset, har myntet även denna gång en baksida: billig olja gör även övergången till alternativa förnyelsebara källor ännu tuffare. Ändå måste den sistnämnda omläggningen fortsätta till varje pris, både för miljöns och för vår egen framtida försörjnings skull. Klimatskeptikerna kommer att fortsätta att streta emot men det finns en faktor som gör att självbevarelsedriften segrar till sist även här: oljeförråden sinar snart , stigande produktionskostnader kommer att göra allt oljeberoende mycket dyrare och detta medan världens befolkning bara växer.




tisdag 6 januari 2015

Syndarna förlorar sin konkurrenskraft

Grekland skakar åter om euro-området och Europeiska unionen som helhet. Denna gång handlar det om riskerna för att en ny grekisk regering stiger fram om några månader och vägrar hantera det redan givna stödpaketet om ca 250 miljarder euro på rätt sätt, dvs. betala räntorna och fortsätta med åtstramningspolitiken. Inget kunde vara mer väntat än att detta grekiska drama får en fortsättning och det under en lång tid framöver. 

Det är lätt för de grekiska populistpartierna att utnyttja ilskan och frustrationen efter alla obekväma sparbeslut. Men vågar ens den mest lättsinnade regering ta risken att de övriga euro-länderna ledsnar och slänger ut Grekland ur valutasamarbetet? Effekterna av en sådan åtgärd är svåra att förutspå men faktum är att landets skulle sitta kvar med sin statsskuld samtidigt som omvärlden skulle akta sig för allt vad investeringar heter under många år. 

Greklands-bomben aktualiserar förstås frågan om hur det kommer att gå med det totalt sett överskuldsatta euro-området. Faktum att skuldsättningen bara ökar och förr eller senare kommer vi fram till ett läge där eurons värde ifrågasätts. Litauens färska inträde som 19:e land i euro-samarbetet vittnar dock om en fortsatt tilltro om att euro-zonen i grunden är så pass stark att det går att hantera de ekonomiskt misskötta länderna. 

Huvudfrågan är dock fortsatt den samma: hur länge kan Tyskland mer eller mindre ensamt hålla uppe eurons värde? "Det tyska undret" har som bekant klarat av både de enorma kostnaderna för den tyska återföreningen och att uppnå stadig tillväxt. Förklaringen till detta mirakel är löneuppgörelser som motsvarar produktiviteten. Medan andra euro-länder som bl.a. Finland syndat med alltför dyra löneavtal, har tyskarna trots sin enorma framgång lyckats hålla lönerna nere. "Syndarna" betalar nu genom att se sin konkurrenskraft förtvina. 

torsdag 1 januari 2015

Alternativet utanför EU aldrig aktuellt

Idag den 1 januari 2015 är det 20 år sedan Åland följde med Finland in i den Europeiska unionen (EU). Många ålänningar har under årens lopp frågat om mig om det var rätt beslut, dvs. har EU-medlemskapet varit bra för vårt örike? Svaret jag alltid ger är att vi ålänningar aldrig gavs någon annan reell möjlighet eftersom Finland konsekvent vägrade att förhandla fram alternativa lösningar i händelse av att Ålands lagting motsatt sig EU-inträdet. Det var alltså fråga om en "Take or Leave it"-situation.

Med andra ord kan man säga att formellt kunde Åland ha ställt sig utanför unionen men den 1 januari 1995 hade vi i så fall helt saknat juridiska kopplingar till EU-sfären. Det sistnämnda skulle ha gällt för de rättsområden som regleras av Ålands lagting. På de områden där Finlands riksdag  fogade över lagstiftningsmakten skulle Åland ändå ha påverkats av EU-rätten. Ingen kan riktigt säga vad som hade hänt annat än att situationen som helhet skulle ha varit kaotisk med stora bekymmer för det åländska samhället som helhet. 

Nu 20 år efter EU-inträdet kan jag som EU-förhandlare 1992-1994 konstatera att de varningsord vi tjänstemän förde fram till många delar besannats. Det skulle ha gällt att redan före EU-inträdet ordna upp alla frågetecken i förhållande till Helsingfors, särskilt ifråga om självstyrelsens innehåll och representationen i EU-organen. Vi måste dock komma ihåg att den åländska hemmafronten var splittrad i o m att oppositionspartiet liberalerna - kraftigt uppbackat av tidningen Nya Åland - sällan agerade på ett för Åland konstruktivt sätt. 

1992 hade den åländska parlamentarismen existerat endast under några få år och alla politiker var helt enkelt inte mogna uppgiften: att värna om Ålands intressen i en ny politisk miljö. Under perioden 1988-1994 inträffade parlamentarismens införande, en ny självstyrelselags uppstart och inträdet i EU. Sannerligen en omvälvande tid som dessutom sammanföll med den ekonomiska krisen under 1990-talets början. Nog bra för oss som är aktiva idag att konstatera att varje tid har sina egna utmaningar!