Militär upptrappning på gång?

Bilden till höger ger i alla fall mig rysningar: en finsk kanonbåt rusar fram genom den åländska skärgården i mars 2017. Rysningarna beror på att jag inte kan låta bli att dra paralleller till det som hände under slutet på 1980- och början på 1990-talen då den finska marinen trappade upp antalet Ålandsbesök och samtidigt provocerade ålänningarna genom att ta sig långt in i de åländska vikarna.

Besöken väckte berättigad uppmärksamhet bland ålänningarna och de folkvalda tvingades förstås protestera på politisk nivå. De åländska reaktionerna mottogs lika naturligt inte med glädje på finskt håll. Än en gång hade de otacksamma öborna visat att de minsann inte uppskattade den finska försvarsmaktens ambitioner om att "träna" på åländskt territorium.

Varken Åland eller andra länder kan ha synpunkter på att finska kanonbåtar nu och då rör sig inom den demilitariserade zonen. Ålandskonventionen ger nämligen  Finland rätt att skicka in två krigsfartyg per gång inom zonen. Vad vi kan protestera mot är dock både besökens längd och de gånger besättningarna samtidigt väljer att angöra kaj och landstiga.

I de sistnämnda fallen agerar den finska marinen sedan länge på ett sätt som inte står i samklang med Ålandskonventionens bestämmelser. Gun-Mari Lindholm (MSÅ) tog den 29 mars i lagtinget upp frågan om de marina besökens antal och orsak. Självstyrelsepolitiska nämnden fick en konkret begäran om att närmare bekanta sig med frågan och om en dryg månad vet vi förhoppningsvis mer om motiven till upptrappningen av antalet besök.

"Kanonbåtskriget" för flera decennier sedan påverkade påtagligt resultatet av den då aktuella revisionen av självstyrelsen. Frågan är nu om vi kommer att få se motsvarande provokationer i ett läge där vi ålänningar är helt beroende av att tillräckligt många finska politiker accepterar en utvidgad autonomi. Jämfört med 199o-talets början finns det inte heller längre en presidentmakt i Helsingfors med inflytande över självstyrelsefrågan.

Brytningstid under Finlands 100-årsfirande

Lagtinget har idag behandlat en s.k. självstyrelsepolitisk redogörelse där Ålands regering under 20 rubriker redogör för tillståndet inom den åländska autonomin. Vid en genomläsning slås man rätt fort av den bild av "brytningstid" som nu presenteras mitt under firandet av Finland 100 år. På punkt efter punkt konstaterar nämligen regeringen Sjögren att den åländska autonomin - och inte minst dess syften - pressas av ett allt mer finskspråkigt Finland.

Min centerkollega Roger Nordlund sade vid dagens debatt att texten i redogörelsen mycket väl kunde ha varit författad av någon inom Ålands Framtid, dvs. självständighetspartiet. Då förstår alla vilket klarspråk som finns att läsa i framställnngen eller vad sägs t.ex. om följande passus:
"Landskapsregeringen befarar att det bara är en tidsfråga innan rikets myndigheter inte längre kommer att kunna upprätthålla kontakterna på svenska med Åland på det sätt som självstyrelselagen för Åland förutsätter."

Lika alarmerande är att regeringen Sjögren pekar på en ÅSUB-utredning som tydligt visar att engelska idag är mer relevant än finska för de åländska företagen med undantag för kontakter med de finska myndigheterna. Jo, detta påstående är rätt formulerat: det är pga. att myndighets-Finland inte fungerar på svenska som de åländska företagen behöver kunskaper i finska. Alltså har det formellt tvåspråkiga Finland redan nu ett statsmaskineri där svenskan är satt på undantag.

Är Åland gökungen i det finska boet som inte längre är välkommet att dela det gemensamma hemmet? Spännande tider väntar fram till att Åland firar sina 100 år av autonomi 2022. Var finns de krafter i dagens Finland som vill att firandet ska utgå från att öriket är en fortsatt del av landet? För tillfället ges istället bilden av att Finland varken har tid eller intresse för åländska ärenden? Allt detta samtidigt som svenskan i Finland utsätts för upprepade angrepp vars politiska syften inte kan vara något annat än att språket på sikt förpassas utanför den offentliga sfären.