söndag 13 april 2014

Självstyrelsens trovärdighet på spel

På senare år har det dykt upp flera ekonomiska frågor som gjort att en del ålänningar allvarligt ifrågasätter vår autonoma ställning. De åländska vindkraftsbolagens prekära läge är välbekant problematik sedan flera år tillbaka i tiden. Åland är idag rätt unikt på ett mindre trevligt sätt genom att vi inte stödjer förnyelsebar produktion av energi. Bolagens finska kolleger åtnjuter ett betydande stöd via ett system med s.k. inmatningstariffer och kan därmed satsa framåt och bygga ut vindkraften.

Samtidigt kämpar de åländska aktörerna med sviktande lönsamhet och får klara sig på egen hand. Nysatsningar är helt otänkbara. Tvärtom förbereds en nedrustning genom att befintliga vindmöllor plockas ner och säljs till länder som satsar på hållbar produktion. Resultatet är att den stora visionen om vindkraften som Ålands nästa framtidsgren är allvarligt hotad.

I dagsläget kämpar det åländska livsmedelsklustret och i synnerhet djurhållarna med samma problem: det egna åländska systemet ger inte samma konkurrensvillkor som motsvarande produktion i Finland. Särskilt om man tar in ö-samhällets kostnadsdrivande faktorer i ekvationen. Betydande värden står på spel när lagtinget snart får problematiken på sitt bord. Ska vi acceptera förlusten av arbetsplatser, miljövärden, öppna landskap etc. eller fortsätta att via Ålandsbudgeten ha en finansiering som tryggar livsmedelsklustrets framtid?

Av vitt skilda orsaker har det självstyrda Åland fått två frågor som på olika sätt äventyrar trovärdigheten för hela vårt system. Uppnås inte en tillfredsställande lösning för de berörda ålänningarna, sprids förmodligen en känsla av vanmakt. Åländska politiker, inklusive jag själv, är experter på att via lagar och beslut bygga ut basservicen för ålänningarna. Men insatserna för näringslivet lämnar mycket övrigt att önska.

torsdag 3 april 2014

Var finns det vettiga projekt?

Den senaste tiden har det handlat mycket om de mer eller mindre kostsamma projekten kopplade till landskapsregeringens planer på s.k. kortrutt inom skärgårdstrafiken. Tanken är alltså att via nya hamnar och broar korta ner de bränslekrävande färjpassen och därmed få bukt med de stigande driftskostnaderna. Det är således inget fel på själva utgångspunkten men problemet är ändå det samma: var ska vi hitta pengarna för investeringar på närmare 200 miljoner? Så pass dyr blir den totala prislappen när behovet av nya färjor läggs till kortruttsplanerna. De mest fantasifulla planerna rörande en helt ny Vårdöbro (Prästö-Töftö) skulle dessutom plussa på summan med åtskilliga miljoner.

Alla ekonomiskt sinnade har redan förstått att sammanställningen av möjliga kortruttsprojekt ska ses som en första kartläggning av vad som vore optimalt - OM det fanns pengar i överflöd. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att planerna kommer att förverkligas sakta men säkert under många år framöver. Som jämförelse kan nämnas det rätt lilla projektet Åva-Jurmo som efter drygt tio års planering kanske står klart 2016. Men den fortsatta kortruttsutredningen ska förhoppningsvis ge ett viktigt besked: var det är förmånligast och framför allt möjligt att komma igång med en vettig satsning med tanke på både miljö och pengar.

Det offentliga Åland kommer dessutom att ha fullt upp de kommande åren med att finansiera en ny bro istället för den gamla Vårdöbron. En kostnad som säkerligen landar på över tio miljoner euro. Även en ny bro över det lilla faret mellan Bomarsund och Prästö pockar på uppmärksamhet och här behövs det ytterligare fem miljoner. Under tiden behövs det en ny Skarven till skärgårdsflottan till en kostnad om 20 M€. Jag kallar den "Nya Skarven" eftersom planeringen av nytt tonnage på alla sätt utom ett motsvarar den hårt kritiserade Skarven-färjan. Enda avvikelsen är planerna på gasdrift - en viktigt steg framåt!