onsdag 18 december 2013

Clas Ohlson lovar bot och bättring

För några dagar sedan uttryckte jag min besvikelse över att rikssvenska koncernen Clas Ohlson inlett sig åländska landstigning med att strunta i örikets svenskspråkiga tradition, bl.a. genom att skicka ut fakturor enbart på finska till åländska kunder. Detta märkliga beteende kan förklaras med att Åland hänförs till koncernens finska affärsområde (Clas Ohlson Oy)och därmed uppstår problemen.

Förutom att skriva en blogg om saken tog jag kontakt till Clas Ohlson och gensvaret har varit både positivt och snabbt. Clas Ohlson har via sin regionchef meddelat att företaget kommer att använda det svenska språket i all kommunikation på Åland. Detta innebär att radioreklamerna på finska i butiken upphört och att inga fakturor på finska skickas till Åland.

Alla företag som etablerar sig på Åland söker och beviljas i regel s.k. näringsrätt. I besluten ingår idag automatiskt en bestämmelse om att verksamheten ska bedrivas på svenska. Därmed var det naturligt för mig att ställa krav på svenskspråkig hantering från Clas Ohlsons sida.
Många ålänningar må uppfatta att svenska språket är en självklarhet i vårt lilla örike. Men jag vill för min del hävda att svenska språkets ställning är given bara så länge vi själva värnar om dess status i vardagen.



lördag 14 december 2013

Skillnad på gallupar och pejlingar!

De senaste dagarna har jag tagit del av en hel del kommentarer rörande Nya Ålands senaste s.k. pejling. En del tycks ta det redovisade resultatet med visst allvar medan andra mera ser det hela som en rolig grej, helt enkelt ett rätt intressant sätt att fylla tidningen på. Särskilt i ett läge där den obundna partiledningen precis genomfört sin rätt misslyckade kupp gentemot styrelse och medlemmar.
Själv tillhör jag gruppen skeptiker när det gäller denna form av opinionspejling. Att tillfråga hundra ålänningar på gatan är sin sak. Även här har det dock tidvis gått snett genom att det funnits partier som hunnit ordna telefonkedjor för att få sina sympatisörer att springa till enkätlådorna.

Att koppla in internet känns säkert bekvämt men ur ett ansvarsperspektiv är detta förfarande direkt märkligt. Riskerna för att allt ska gå helt snett är alltför stora eftersom det finns en uppenbar risk för att ett eller flera partier hinner manipulera siffrorna. Nya Åland antyder att så var fallet denna gång.
Personligen har jag dock inget mot att tidningarna fortsätter att pejla opinionsbilden. Det är dock viktigt att komma ihåg att detta inte kan jämföras med de professionella galluparna. Ålandstidningen gjorde dock för några månader sedan en betydligt större pejling och detta utan att utsätta sig för risken att resultatet manipulerades via nätet.

I Ålandstidningens mer seriösa pejling var Åländsk Center fortsatt ålänningarnas populäraste parti. I Nya Ålands färska enkät är det oppositionen som gått starkt framåt. Om vi bortser från risken för manipulering så är det naturligt att liberalerna och Ålands Framtid drar nytta av att aldrig behöva ta ansvar. Ena dagen kritiseras partierna i landskapsregeringen för att inte spara och följande dag heter det att regeringen satsar alltför lite. Detta är klassisk oppositionspolitik, som helt och hållet saknar betydelse för den kortsiktiga samhällsutvecklingen. Men på längre sikt kan det få betydelse eftersom det alltid finns väljare som har svårt att skilja på vallöften och hållbar utveckling.

söndag 8 december 2013

Dags för det förväntade fiaskot!

Vid årsskiftet blir tusentals ålänningar brottslingar eftersom de inte i tid åtgärdat sina avloppssystem. Den stora avloppsreformen blir alltså på ett sätt det på förhand förväntade fiaskot. Dåvarande landskapsregering vägrade att lyssna på alla goda råd som bland annat kommunerna förde fram. Det viktigaste budskapet var lika tydligt som enkelt: ta inte alla hushåll på en gång utan koncentrera det första skedet till de vattennära befintliga fastigheterna. Plus förstås alla nybyggen som omedelbart kunde anpassas till de strängare miljökraven.

Men varningsorden klingande som så ofta för döva öron. Istället för en balanserad och effektiv reform klumpades alla fastigheter ihop i en enda massa - oavsett avstånd till vatten. Resultatet blev att de kommunala byggnadsinspektionerna från första början ställdes inför en övermäktig uppgift. När tidsfristen löper ut om några veckor återstår tusentals fastigheter som ska åtgärdas på ett eller annat sätt. Det smått tragiska med detta faktum är att det här finns åtskilliga fastigheter som har en påtaglig inverkan på miljön, en påverkan som kunde ha upphört för länge sedan bara det funnits en vilja att åstadkomma snabba och påtagliga insatser.

Avloppsreformen var en för miljön oerhört angelägen sak men i sin iver att åstadkomma förbättringar glömde ansvariga politiker bort att beakta den verklighet som de stolta planerna skulle möta. En verklighet där många fastighetsägare inte anser sig ha råd att satsa tusentals euro på en ny avloppsanläggning. I alla fall så länge det saknas ett uppenbart krav och tidsfrist från den kommunala övervakarens sida.

När avloppsreformen fyller tio år kommer flera tusen fastigheter att fortfarande sakna det lagstadgade systemet. Enda trösten är väl att den utdragna tiden gör att entreprenörerna mer än väl hinner med alla jobben!

lördag 7 december 2013

Hur mycket tål vårt skatteundantag?

Som styrelsemedlem i Posten på Åland borde jag kanske inte kommentera det senaste hotet mot det åländska skatteundantaget men insatserna är för stora för att jag ska kunna tiga. Det är trots allt skatteundantaget som är grunden för att vi på Åland, trots stigande oljepris och pressad lönsamhet för rederierna, har rese- och transportkostnader som gör andra ö-samhällen gröna av avund. Kampen för att åstadkomma ett permanent skatteundantag inom ramen för EU-medlemskapet var stenhård, inte minst p.g.a. att det finska finansministeriet gjorde allt för att stoppa de åländska ambitionerna.

Med blandade känslor har jag därför noterat att åländska bolaget Pectus etablerar sig på Brändö. För bygden givetvis en positiv sak med tanke på behovet av sysselsättning och aktiviteter. Varje arbetsplats är guld värd ute i skärgården i ett läge där de traditionella utkomstmöjligheterna försämras. Närheten till Finland gör att Pectus kommer att kunna erbjuda kunderna inom postorderhandeln attraktiva lösningar. Allt förstås för att komma ifrån den s.k. bagatellmomsen om fem euro per vara.

Men som tidigare EU-förhandlare känns det som om vi ålänningar nu själva börjar testa hur mycket skatteundantaget verkligen tål ifråga om utnyttjande. Skattefria försäljningen i färjtrafiken är redan i fokus till följd av snuset där "ligor" bunkrar upp för vidareförsäljning på landbacken. När det gäller postorderhandeln har Finland från och med i år infört begränsningar som halverat värdet på de varor som kan understiga bagatellmomsen. Nya åtgärder är dessutom på gång för att stoppa införseln av tidningsmagasin. Av en händelse så ackompanjeras allt även denna gång av frågor i Finlands riksdag.

Hoten mot det åländska skatteundantaget är tudelat; dels kan Finland fortsätta att motverka handeln genom att helt slopa momsfriheten, dels kan EU-kommissionen inleda en granskning av hur skatteundantaget används. EU-kommissionen såg nämligen till år 1994 att Ålands EU-protokoll innehåller en passus om att allt ska vila på "sund konkurrens". I dagsläget är utan tvivel finansministeriet det största hotet eftersom tjänstemännen inte tycks sky några medel för att framställa Åland som ett stort problem för konkurrensen. Frågan är hur många långtradare som hinner rulla av Brändö-färjan innan finansministeriet skrider till verket.

tisdag 3 december 2013

Babsan väckte liv i fredade statusen!


Hej!
2 december 2013 höll jag Centerns gruppanförande rörande förslaget till s.k. policy för Ålands demilitarisering och neutralisering ( D & N ). För den som vill läsa lite om åländsk närhistoria rekommenderas texten nedan!
Mvh
Harry
__________________
C-gruppen välkomnar varmt föreliggande förslag till policy för Ålands demilitarisering och neutralisering. Liksom så mycket annat i vår värld är det säkerhetspolitiska läget i ständig förändring och för åländsk del ställer örikets icke-militära status särskilda krav på vaksamhet för att möta nya utmaningar. Landskapsregeringens förslag till policy redogör på ett mycket tillfredsställande sätt för vad dessa utmaningar består av.

För C-gruppens del hoppas vi att den gemensamma önskan om en s.k. policy ska fortsätta att bidra till åländsk enighet om dess slutliga utformning. Slutmålet bör underlättas dels av att arbetet startades upp under Viveka Erikssons första regering för drygt 4 år sedan och förs nu till beslut av sittande landskapsregering, dels av att samtliga partier har haft och kommer att ha fortsatt möjlighet att påverka policyns utformning.

Allvaret bakom det dokument som nu förs till lagtinget för behandling understryks förmodligen bäst av att vi här har själva fundamentet för Ålands särställning. Med 1856-års konvention om Ålandsöarnas demilitarisering skapades en särskild europeisk offentlig rätt som inte bara överlevt bl.a. två världskrig, Finlands självständighet och landets EU-inträde utan t.o.m. förstärkts av alla dessa händelser på ett remarkabelt sätt.

Det finns förstås otaliga episoder i åländsk historia som skulle vara värda ett omnämnande en dag som denna. Likaså många åländska aktörer som på olika sätt bidragit till att dagens ålänningar med fog kan säga att vi lever på Fredens öar. Tillkomsten av Ålandskonventionen år 1921 är givetvis central vid alla analyser av D & N. Jag har själv i centerns gruppanförande valt att göra avstamp i Ålands EU-process eftersom det är en närhistoria jag själv och många andra i detta parlament har starka personliga minnesbilder av.

Det är ganska exakt för 20 år sedan dåvarande lantrådet Ragnar Erlandsson och Finlands utrikesminister Heikki Haavisto räddade EU-förhandlingarna mellan Mariehamn och Helsingfors från total kollaps. När den åländska delegationen vandrade in i UM:s lokaler på Skatudden hösten 1993 visste vi inte utgången av den kommande förhandlingen. Finlands EU-förhandlingar började komma in i slutskedet och av för mig okända skäl hade statsmakten valt att ta in Åland så sent som möjligt i processen. Ännu en tidsförlust på axeln Mariehamn-Helsingfors – efter mer än ett och ett halvt år av förhandlingar – eller t.o.m. en total vändning ifråga om Ålands kommande EU-relation, hade skapat en situation vars konsekvenser är svåra att förutse. Men på punkt efter punkt klargjordes den åländska hållningen och på punkt efter punkt förklarade utrikesminister Haavisto att den åländska positionen kunde accepteras. En lättnadens dag för oss alla.

Svåraste nöten att knäcka var inte oväntat just frågan om Ålands icke-militära status. Till den delen utmynnade diskussionerna i en gemensam deklaration undertecknad av lantrådet Erlandsson och utrikesminister Haavisto där Finland för första gången deklarerade att det förstående EU-medlemskapet inte skulle påverka Ålands folkrättsliga status.

För många av dagens åländska politiker kanske det är svårt att föreställa sig den totala låsning som Ålands demilitarisering och neutralisering förorsakade. Vi måste dock minnas att EU-förhandlingarna följde direkt efter en period av allvarliga slitningar mellan Åland och Finland. Allt beroende på att den finska marinen under perioden 1988-1990 på allvar testade den åländska befolkningens inställning till den fredade statusen.  Marinens härjningar i de inre åländska vikarna ackompanjerades av militära hökars budskap om att det var dags att militarisera Åland.

Mitt i allt detta steg en handfull idealister fram och väckte ålänningarna till insikt om att det fanns en kamp väl värd att kämpa. En dag som denna då vi kan ägna kraften åt att diskutera hur vi kan stärka Ålands status, finns det anledning att än en gång tacka Barbro Sundback, numera bortgångne kyrkoherden Stefan Snellman m.fl. för en aktion och ett mod utöver det vanliga. Många ålänningar hade önskat ha modet att öppet demonstrera mot kanonbåten Turunmaas PR-besök i Mariehamn i augusti 1988 men bara några hade styrkan att utstå spott och spe. Här kan vi tala om en vändpunkt i Ålands självstyrelsehistoria!

Demonstrationen blev nämligen ett startskott för ett uppvaknande om vilket ansvar ålänningarna hade för Ålands särställning till denna del. Thusse Eriksson har för alltid skrivit in sig i den åländska historien som självstyrelsens kyrkstöt. Det vore inte mer än rätt att tillskriva i synnerhet Barbro Sundback samma betydelse ifråga om Ålands icke-militära status. Demilitariseringens kyrkstöt!

Med tanke på de rubriker och känslor som de finska krigsfartygen skapade i slutet på 1980-talet på bägge sidor om Skiftet är det fortfarande för mig personligen en gåta hur den nu gällande självstyrelselagen kunde lotsas genom Finlands riksdag parallellt med den hätska polemiken. Även president Koivisto har i sina memoarer gett uttryck för sin bitterhet över att ålänningarna vände den finska marinen ryggen.

Uppvaknandet kring demilitariseringen och neutraliseringen resulterade dessutom förvånansvärt snabbt i att Åland övergick från att vara ett relativt passivt objekt till att vara ett aktivt subjekt, till att bli en aktör i allt som gäller Ålands status till denna del. Ett synligt resultat av just denna dramatiska förändring är det nu aktuella förslaget till policy.

Jag konstaterade redan att Finlands och därmed Ålands EU-anslutning blev en framgång på det folkrättsliga området. Finland avgav – mer eller mindre frivilligt – en särskild förklaring om Ålands särställning inför unionens samtliga medlemsländer 1994. Den största framgången blev dock den s.k. preambeln eller inledningen som fogades till Ålands EU-protokoll, helt utan Finlands vetskap!

Passusen i Ålandsprotokollet, jag citerar: ”Med hänsyn till Ålands särställning enligt folkrätten”, citatet slut, har gett upphov till allehanda tolkningar under årens lopp. Idag tycks dock de flesta acceptera att denna formulering täcker in hela Ålands status. Alltså såväl autonomin som D&N. Jag vill dagen till ära passa på att lyfta fram nuvarande lagtingsdirektören Susanne Erikssons insats som själva upphovsmakaren till preambeln, som sedan inspirerade oss EU-förhandlare i den fortsatta processen.

Har då den finska militären gett med sig och accepterar att Ålands särställning förblir status quo? Efter flera för Ålands vidkommande direkt upprörande säkerhetspolitiska redogörelser från Finlands regeringar under de senaste decennierna, tycks svaret i ljuset av 2012-års redogörelse på frågeställningen vara jakande. Även om formuleringarna rörande Åland är korthuggna så är de ändå sakliga och placerade i sitt rätta sammanhang. 

De kommande hörandena i självstyrelsepolitiska nämndens regi kommer säkert att leda till ytterligare preciseringar av policyns linjedragningar men i  det stora hela utgår vi från Centerns sida från att vi nu har en strategi som kan antas enhälligt av lagtinget.

När vi riktar blicken framåt finns det två utvecklingsförslag som Centern gärna ser att blir föremål för diskussioner i nästa steg. Det första är förslaget om att det anordnas en s.k. granskningskonferens vid vilken signatärmakterna och alla andra länder som anser sig ha intresse av Åland status bereds möjlighet att analysera tillämpningen av Ålandskonventionen.

Det är högst normalt att internationella konventioner är föremål för dylika granskningskonferenser och det är egentligen märkligt att vi från åländsk sida inte aktualiserat denna möjlighet. Särskilt med beaktande av den finska gränsbevakningens balanserande mellan civila och militära uppgifter vore det välkommet med en konferens som klarlägger fakta.

Det andra utvecklingsförslaget är mina kolleger i självstyrelsepolitiska nämnden ytterst medvetna: att Ålands D & N ska ses som ett permanent arrangemang, en s.k. objektiv regim, som alla världens stater har att respektera. Det är få arrangemang i världen som kan påräkna sig statusen som permanent och tvingande för världssamfundet (ex. Suezkanalen). Från åländsk sida har vi all anledning att aktivera en diskussion om hur Ålands status ska kunna erhålla detta ultimata erkännande.

Ålandsregimen är unik både till sin konstruktion, uppkomsthistoria och tidsutdräkt med över 150 år på nacken. Redan 1920 ansåg Nationernas Förbunds juristkommission att en särskild europeisk rätt skapats med utgångspunkt i det s.k. Ålandsservitutet från 1856. Ålands status blev sedan föremål för två internationella överläggningar 1921 i Nationernas Förbunds regi. Därefter har Ålandsregimen förstärkts av såväl nya fredsfördrag och – som pricken över i:t – även erhållit ännu ett internationellt samfunds fullständiga erkännande, dvs EU.

Från C-gruppens sida skulle vi gärna se en doktorsavhandling med fokus på denna framtidsfråga. Och det vore naturligt att lagtinget bidrar med forskningsanslag.

S l u t