onsdag 14 november 2018

Åland pionjär med att stifta kommunal tvångslag


Denna vecka har lagtinget fortsatt att debattera den omtalade reformen där stadspartierna Lib, S och MSÅ vill att de övriga 15 kommunerna ska föras samman i tre större enheter, dvs. södra och norra Åland samt en skärgårdskommun. Under debattens andra dag 12/11 förde undertecknad fram nedanstående åsikter. 
Undertecknad är övertygad om att den s.k. tvångslagen i lagpaketet kommer att falla när den väl når presidenten efter det att Ålandsdelegationen och Högsta domstolen gjort sina granskningar. Den andra delen av lagpaketet är en mer normal lag för hur de ska göras ändringar i den kommunala indelningen. Denna lag klarar lagkontrollen efter det att förslaget genomgått ändringar under utskottsbehandlingen i lagtinget.
I anförandet framgår en hel del rätt hård kritik. Särskilt upprörd är jag över att regeringen Sjögren och stödpartierna hela tiden försökt mörka faktorer som talar emot möjligheterna att direkt i lag rita om kommunkartan. Det sorgliga med den taktiken är att majoritetsblocket kör huvudet i kaklet och totalt i onödan sår plit i det åländska samhället. 
Kampen för respekt för den kommunala statusen fortsätter nästa vecka!
  
________________

ANFÖRANDE 12.11.2018
Kommunstrukturreformen
Harry Jansson
Talman!
Sakta men säkert närmar vi oss slutet på den första delen av en mycket speciell process. Senaste veckas inledande debatt rörande LKU:s betänkande om reformen av kommunstrukturen gick enligt ett redan etablerat och invant mönster. Regeringsblocket är på alla sätt fortsatt övertygat om både reformens välsignelser och behovet av att under hot och tvång tvinga samman 15 kommuner till större enheter. Lika övertygade är vi inom oppositionen om att en tvångslösning i kombination med hot om rättsliga åtgärder gör mera skada än nytta och hotar att sätta långvariga negativa spår i det åländska samhället.
Sammantaget debatterar vi nu resultatet av en osedvanligt klantigt skött process. Det är ju alltid bra att det finns visioner och handlingskraft men när detta kombineras med bristande insikter i både juridik och processhantering blir resultatet en smärre katastrof. Trots hundratusentals euro i konsultarvoden till externa utredare blev underlaget i det nu debatterade lagförslaget otillräckligt, säkert mycket på den nyckfullhet som präglat hela skeendet. Jag tänker då närmast på hur antalet kommuner varierat från en dag till en annan och där det mest anmärkningsvärda förmodligen var tanken att hänföra Eckerö och Hammarland till norra Ålands kommun. Betecknande för kvalitén i hela processen!

En annan klumpighet är LR:s beslut om att i ett alltför sent skede pådyvla kommunerna ett utredningsförfarande vars formella grund kraftigt ifrågasatts på kommunalt håll. Här kommer det att bli intressant att ta del av utgången av den klagan Hammarlands kommun riktat mot att kommunerna inte hörts på det sätt gällande lagen om kommunindelning förutsätter.
Det allvarliga med denna del av kommunprocessen är dock att detta parlament förväntas klubba förslaget om ny kommunstruktur före de tre utredarna är klara med de tre kommunutredningarna. Från utredarnas sida har deras oavhängighet i förhållande till LR betonats medan kansliminister Fellman å sin sida hävdar att upphandlingen och därmed kontraktet kräver att utredningarna endast kan sluta på ett sätt, dvs. att utredningarna utvisar att tvångslagen kan försvaras utgående från samhällsbehovet och övriga omständigheter.
Lagstiftningen är å andra sidan så utformad att om utredningen visar att kommunindelningen bör ändras, skall utredarna uppgöra ett förslag till ändring i kommunindelningen och till de bestämmelser och beslut som behövs med anledning därav. Här har vi alltså ytterligare en intressant ingrediens i processen: kommer utredarna att rätta sig efter LR:s pekpinnar eller känner de sig fria nog att göra en oberoende utredning, något som även kan leda till att de förutsätter att det anordnas kommunala folkomröstningar.
Med tanke på lagtingets anseende hoppas jag att det finns tillräckligt många i regeringsblocket som inser sitt ansvar och medverkar till att tvångslagen i alla fall får vila tills dess att kommunutredningarna är klara den sista december.
Talman!
Redan i detta skede vill jag dock understryka att majoriteten i LKU tillsammans med lagtingsdirektören – eller förmodligen främst tack vare sistnämnda – utfört ett riktigt bra jobb med LR:s lagförslag. Med detta beröm avser jag att majoriteten städat bort de värsta bristerna i lagförslagets tvingande del, den s.k. tvångslagen och samtidigt förstärkt den i lagförslagets motiveringsdel tidigare alltför svaga argumentationen.

Säkert tror någon att vi från minoritetens sida gärna behållit t.ex. den smått horribla tanken om ett medlingsförfarande där två ombud från berörd kommun i juli månad nästa år suttit på makten att avgöra den egna kommunens framtid. Faktum är dock att vi månar mera om lagtingets anseende som lagstiftare än att vinna politiska kamper.
Jag vill även betona att det sannerligen inte är vice ordförande Roger Erikssons och hans kolleger som ska lastas för att den tilltänkta tvångsprocessen nu ställs inför helt nya frågeställningar.
I den reservation undertecknad och kollegerna Eklund och Häggblom fogat till betänkandet framgår de starka dubier oppositionen har inför lagförslagets första del. Detta trots utskottsmajoritetens redan omnämnda insatser.

Talman!
Den stora elefanten i rummet är fortsatt den samma som då vi första gången debatterade kommunstrukturen utgående från LR:s meddelande i april 2017 om den planerade reformen: kan lagtinget direkt via en lag stuva om kommungränserna eller har lagstiftaren utgått från att ändringar  i den kommunala indelningen görs genom lag? Skillnaden i dessa två tolkningar kan för den oinvigde vara lite oklar men i sak är utgångspunkterna totalt olika.
Hårdrar man tanken om tvångslagar som en möjlighet, kunde vi här och nu likväl ha haft en lag som avskaffar samtliga i den nu aktuella reformens 15 kommuner. Eftersom dagens LR består av utpräglade stadspartier är väl ett sådant scenario inte helt främmande och förmodligen något en del redan drömmer om i smyg. Inom parentes sagt så bortser jag här medvetet från att det finns en direkt märklig finsk tolkning om att Finlands grundlag förutsätter att det på Åland alltid finns minst två kommuner.
Den som liksom undertecknad tror att det går att rubba den kommunala indelningen enbart genom respekt både för den kommunala statusen och de berörda invånarna, är övertygad om att ändringar ska ske enbart genom att i lag ange grunderna för sammanslagning av kommuner, dvs. de förutsättningar som LR lite halvhjärtat provat på att definiera i lagförslagets andra lags paragraf 4. Men här tog tydligen orken slut redan i maj i år för det ytterst centrala begreppet kriskommun saknar fortfarande ett innehåll på åländsk mark när kommunstrukturlagen träder ikraft.
Utskottsmajoriteten har febrilt försökt hitta stöd för att tvångslagar ska vara möjliga instrument när folkviljan motsätter sig den egna kommunens upphörande och samgående. Faktum är att alla de rättsliga sammanhang som åberopats av både LR och utskottsmajoriteten tvärtom stärker bilden av att nya kommunbildningar är möjliga endast om de följer uttalade demokratiska spelregler och där det finns tydliga särskilda skäl för varje enskild reform. Alltså totala motsatsen till det odemokratiska upplägg som LR-partierna förespråkar.

Talman!
Under lag- och kulturutskottets hörande av sakkunniga i denna fråga har ett ord återkommit för att beskriva LR:s ambitioner om ny kommunstruktur direkt i lag: Åland är pionjär, dvs. tvångssammanslagningar har aldrig prövats förut ens i Finland trots alla ansträngningar att skapa större enheter. Tror någon i denna sal att en majoritet i Finlands riksdag verkligen skulle ha avstått från att bruka tvångslagar om detta hade varit en hållbar juridisk väg?
Jag hoppas att mina och kollegernas allvarsord i detta ärende gör att ni alla kan förena er i mitt förslag om att ärendet bordläggs till måndagen den 20 november 2018.
Tack för ordet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar