Medan kollegerna debatterar den nya regeringens handlingsprogram har jag lyssnat med ena örat och samtidigt tittat på utvecklingen av euro-krisen. I jämförelse med Tyskland i början på veckan tvingades Italien idag betala tre gånger så mycket för sina nya miljardlån. Ändå omgavs tyskarnas lånevillkor med illavarslande kommentarer om att investerarna börjar dra öronen åt sig t.o.m. när det gäller den ekonomiska motorn inom unionen. Vad ska Montti & Co då säga om sina lånevillkor?
Av en mängd olika skäl vågar inte / kan inte / vill inte (välj själv!) en rad ledande politiker inse kalla fakta: det är snart slut på lånefinansierad välfärd av det enkla skälet att det inte kommer att finnas pengar att låna upp. Varken statliga garantier eller löften om stödköp från europeiska centralbanken räcker längre till för att lugna alla de som sitter på enorma finansiella tillgångar. Varför låna ut pengar till mottagare som inte är tillräckligt starka - varken ekonomiskt eller politiskt - för att hantera skuldbördan?
För några dagar sedan läste jag att staden Harrisburg i USA sökt sig i konkurs. Förra gången vi hörde om staden var ju kärnkraftslarmet för flera decennier sedan. Nu tillhör staden de 500 (!) offentliga instanserna i USA som rönt samma öde, dvs. tvingats kasta in handduken pga. dåliga finanser. Med tanke på att USA på federal nivå är på väg mot ruinens brant - främst pga. politiska låsningar - så är det bara att konstatera att vi kan börja tala om de Demokratiska Staternas Kris. Frågan är om det demokratiska systemet i längden klarar av de dubbla utmaningarna i form av beroendeförhållandet väljare-politiker och motsförhållandet majoritet-opposition?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar