måndag 27 februari 2012

Orkar Tarja Halonen göra Åland en sista tjänst?

Hur kommer alltmer desperata Sannfinländare att agera när specifika åländska ärenden nästa gång dyker upp på riksdagens bord i Helsingfors? Presidentvalet blev rent ut sagt ett fiasko för partiets ordförande Timo Soini och bröt den positiva trend som präglat Sannfinländarnas politiska liv i flera år. Nu slår Soini vilt omkring sig bl.a. i eurokris-frågan för att rädda vad som räddas kan.
Frågan ovan är enligt min mening befogad även med tanke på den sorgliga debatt som partiets aktörer (igen) satt igång med udden än en gång riktad mot invandrare ("medalj till Uleåborgsmördaren") och svenskspråkiga (Nylands brigad). Sannfinländarna har gett hatretoriken ett politiskt ansikte och fortsätter därmed att fiska röster bland samhällets oupplysta skaror.
Redan före partiets våldsamma uppgång i valet 2010 var det just Soini & Co som i riksdagen visade upp en direkt illvilja i åländska frågor. Risken är därför stor för att Soni inte kommer att lyckas styra sin brokiga riksdagsgrupp utan det kommer mera av samma sorts hätskhet. Ändå känns det som att personer som gruppordföranden  Pirkko Ruohonen-Lerner står för en helt annan sorts politik så osagt är kanske fortfarande bäst?
Men för tillfället är det ändå frågan om hur den s.k. ramlagsmodellen för Ålands nästa generation av självstyrelselag ska lotsas framåt i Helsingfors i en miljöpräglad av nämnda hätskhet och finanskriser som är örikets största utmaning. Vem ska åta sig att leda den nya "Ålandskommitté" som ska ge projektet den nödvändiga politiska tyngden?
Går det att övertyga Jakob Söderman (s) till en sista avgörande insats? Vad säger samlingspartiets tungviktare Kimmo Sasi om att dra ett lass som aldrig kan ge honom annat än tacksamhet bland ålänningarna? Eller är det enbart den avgående presidenten som har den tyngd och status som den känsliga Ålandsfrågan förmodligen kräver? Vad säger Tarja Halonen om att fortsätta sin positiva Ålandspolitik genom att gå till historien som Halonen-kommitténs ordförande?
Eller finns det några andra tillräckligt kunniga och tunga politiker med samma juridiska kompetens som dessa här nämnda? Själv tvivlar jag på att så är fallet. Utgående från den totala tystnad som råder kring ramlagsprojektet kan vi utgå från att det inte är någon överhängande brådska med att få ordförande-frågan löst. Men det är ändå bäst att börja förbereda oss för mandatperiodens viktigaste fråga.

lördag 11 februari 2012

Språkservice full med brister


Sent omsider lyckades jag få ögonen på Barbro Sundbacks (s) insändare i Ålandstidningen 31 januari med rubriken "Framsteg i det språkliga umgänget". .Enligt BS borde fler än hon i lagtinget ha visat glädje över att  landskapsregeringen (LR) anser att "servicen på svenska generellt är god" i de löpande EU-kontakterna med finska statsmakten.  BS tolkar tystnaden som att "pessimisterna" i lagtinget inte vill medge att förbättringar skett i språkservicen.
I och med att jag tillhör gruppen självstyrelsepolitiker som anser att Finland inte klarar av att leva upp till sina internationella förpliktelser när det gäller Åland och svenska språket, finns det anledning att kommentera BS:s märkliga slutsatser och påståenden.

Låt mig räkna upp några exempel på varför vi övriga ledamöter inte ville slå klackarna i taket efter att ha läst EU-meddelandet:
1. Finlands beredning av EU-ärenden sker exklusivt på finska - gör det svårt för LR:s tjänstemän att hänga med.
2. Åländska tjänstemän tvingas anlita tolk vid sektionsmöten (ifall de inte är tvåspråkiga) - alla vet hur svårt det är att vara aktiv i en diskussion där man alltid ligger efter i samtalet.
3. Landskapsregeringens tjänstemän kan också välja att på förhand inkomma med ett skriftligt ställningstagande "om det inte är nödvändigt att delta i diskussionen" - ett naturligt val  med tanke på föregående punkt.
4. Den språkliga servicen anges alltså som redan nämnts ovan som "generellt god" men samtidigt skriver LR att begärda översättningar ofta kommer för sent - hur kan åländska tjänstemän påverka när handlingen på svenska kommer efter själva mötet?

Utgående från punkterna ovan förstår alla utom BS att läget är långt ifrån optimalt. Samtidigt förstår vi hur illa det varit under tidigare år i o m att nuvarande situation betecknas som att "servicen på svenska har förbättrats". Därtill innehåller EU-meddelandet lite önsketänkande eftersom LR skriver att vid sektionsmötena kan "diskussionerna t.ex. föras helt eller delvis på svenska eller så kan ordföranden eller någon medlem göra en sammanfattning på svenska av diskussionen".  Med spänning ser jag fram emot nyheten om vilken/vilka sektioner som klarar av att föra diskussionen helt på svenska!  Vad den åländska tjänstemannen har för glädje av en sammanfattning av diskussionen är även det en liten gåta för mig - ska han/hon begära att diskussionen återupptas vid behov eller bara passivt ta del av de övrigas konklusioner?

Det finns tyvärr alltså ingen anledning till eufori heller denna gång. Tvärtom kvarstår bilden av en vardag där de tjänstemän som inte behärskar finska har fortsatt stora svårigheter att sköta sitt jobb och är beroende av kollegers välvilja. Till saken hör att det är över tio år sedan förvaltningen slog larm om att EU-arbetet inte fungerade pga. språkförbistringen.  Alltför lite har hänt även om varje framsteg givetvis är varmt välkommet.

BS tar även upp några för svenska språket rent allmänt positiva signaler från Åbo med omnejd.  Förhoppningsvis är tillströmningen av elever till svenskspråkiga grundskolor och språkbad många finskspråkigas föräldrars motreaktion inför Sannfinländarnas och Finskhetsförbundets klappjakt på finlandssvenskarna. Tur att vi ålänningar varken har lust eller möjlighet att följa med de ständiga attackerna på den svensktalande befolkningen över Internet. Personligen tycker jag att det räcker mer än väl med att konstatera att YLE-cheferna tillåter öppna angrepp på landets minoriteter. Kan vi hoppas på en Haavisto-effekt även här?