På senare år har det dykt upp flera ekonomiska frågor som gjort att en del ålänningar allvarligt ifrågasätter vår autonoma ställning. De åländska vindkraftsbolagens prekära läge är välbekant problematik sedan flera år tillbaka i tiden. Åland är idag rätt unikt på ett mindre trevligt sätt genom att vi inte stödjer förnyelsebar produktion av energi. Bolagens finska kolleger åtnjuter ett betydande stöd via ett system med s.k. inmatningstariffer och kan därmed satsa framåt och bygga ut vindkraften.
Samtidigt kämpar de åländska aktörerna med sviktande lönsamhet och får klara sig på egen hand. Nysatsningar är helt otänkbara. Tvärtom förbereds en nedrustning genom att befintliga vindmöllor plockas ner och säljs till länder som satsar på hållbar produktion. Resultatet är att den stora visionen om vindkraften som Ålands nästa framtidsgren är allvarligt hotad.
I dagsläget kämpar det åländska livsmedelsklustret och i synnerhet djurhållarna med samma problem: det egna åländska systemet ger inte samma konkurrensvillkor som motsvarande produktion i Finland. Särskilt om man tar in ö-samhällets kostnadsdrivande faktorer i ekvationen. Betydande värden står på spel när lagtinget snart får problematiken på sitt bord. Ska vi acceptera förlusten av arbetsplatser, miljövärden, öppna landskap etc. eller fortsätta att via Ålandsbudgeten ha en finansiering som tryggar livsmedelsklustrets framtid?
Av vitt skilda orsaker har det självstyrda Åland fått två frågor som på olika sätt äventyrar trovärdigheten för hela vårt system. Uppnås inte en tillfredsställande lösning för de berörda ålänningarna, sprids förmodligen en känsla av vanmakt. Åländska politiker, inklusive jag själv, är experter på att via lagar och beslut bygga ut basservicen för ålänningarna. Men insatserna för näringslivet lämnar mycket övrigt att önska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar