torsdag 13 februari 2014

Rättspraxis bara för majoriteten?


Ett rättssamhälle där inte alla medborgare och yrkesutövare åtnjuter lika behandling är ett samhälle präglat av ojämlikhet, i detta fall mellan de två språkgrupperna finska och svenska. Det är direkt märkligt att rådande praxis inte ifrågasätts i högre grad. Vi vet redan att det är en ren omöjlighet att utbilda sig till jurist inom Finlands gränser utan minst sagt goda kunskaper i finska. I själva verket är det också en omöjlighet att göra ett heltäckande professionellt juristarbete utan att besitta djupa kunskaper i finska. När det saknas såväl bakgrundsmaterial (utredningar) som rättspraxis (via HD/HFD) på svenska så är Finland även i detta avseende ett tvåspråkigt land enbart utgående från landets grundlag, inte i verkligheten.

Denna språkproblematik är ett bra exempel på hur intimt förknippat Ålands språkliga vardag är med det svenska språkets tillstånd i Finland: när svenskan trängs undan även i den offentliga sfären öster om Skiftet, får det automatiskt effekter för ålänningarna. Sedan hjälper det oss inte att vi har en självstyrelselag som stadgar att "ämbetsspråket" är svenska, att undervisningsspråket i åländska skolor är svenska och att Finlands regering har ett avgörande ansvar för att "information och föreskrifter" rent allmänt ska ges på svenska till ålänningarna.

Egentligen har Åland ett trumfkort som vi varit dåliga på att utnyttja: självstyrelselagen är tydlig med att bestämmelser som skall gälla på Åland ska finnas tillgängliga i svensk språkdräkt. I klartext betyder detta att den åländska kampen för att få de allmänt bindande kollektivavtalen översatta till svenska framstår som direkt absurd med tanke på den för finska staten tvingande bestämmelsen. Redan med stöd av denna med grundlag jämförbar lag borde de ansvariga ministrarna i Helsingfors ha tagit sitt ansvar. Nu blev det förbättringar först efter samordnade insatser av Ålands Näringsliv, landskapsregeringen och riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér. Och framför allt först efter det att de rättsövervakande instanserna backat upp de självklara kraven.


Frågan om de högsta rättsskipande instansernas språkliga praxis – och på längre sikt förmågan att hantera svenska som processpråk – är en fråga självstyrelseorganen bör ta på största allvar. Inte bara en ideell förening som Finlandssvensk Samling. Allting tyder på att just svenska språkets ställning kommer att bli en allt större vattendelare mellan Åland och Finland. Ifall vi från åländsk sida ska ha någon som helst framgång måste vi börja med de områden där vi har lagen på vår sida. 

söndag 2 februari 2014

Ett Åland som hjälper eller stjälper?


Är Åland en tillgång eller en belastning i finlandssvenskarnas kamp för svenskans ställning i Finland? Finlandssvensken Mikael Sjövall var tydlig i sin kritik av ”Fredens öar” då han i HBL 2.1 anklagade oss ålänningar för att köra vårt ”eget extrema enspråkiga race”. Hittills har väl vi ålänningar själva tvärtom sett oss som finlandssvenskarnas sista språkliga fäste att luta sig emot allt medan svenskan i Finland sakta reduceras till ett utpräglat hemspråk. Även om den åländska självstyrelsen och den mer grunda finlandssvenska kulturautonomin gör att vi lever i två helt olika verkligheter har vi dessutom från åländsk sida betraktat oss som förenade i en sorts språklig ödesgemenskap: sviktar svenskan i Finland drabbar det ju bägge parter, om än på olika sätt.

Mikael Sjövalls anklagelser om att det åländska sättet att värna om det svenska språket präglas av hysteri – på basen av debatten på sociala medier ett påstående som dessutom delas av en del finlandssvenskar – vänder totalt upp och ner på den ovan nämnda bilden. Mer sansade och insatta bedömare som Kenneth Myntti och Jan Sundberg har skridit till både snabb och välformulerad motoffensiv i ett försök att underminera Sjövalls historielösa attack. Utan ett historiskt perspektiv är det lätt att raljera med ålänningarnas försök att säkerställa svenskan ställning i alla lägen.

Hur är det då möjligt att vissa finlandssvenska kretsar gärna attackerar Åland? Kan det bero på en lätt urvattnad finlandssvensk identitet, en identitet präglad av att befinna sig i det ständigt finska bruset? Eller är det så enkelt att det egna misslyckandet med att säkerställa vård på svenska bl.a. för de äldre, svenskans tynande tillvaro inom myndighetsapparaten och ytterst försvagade ställning i samband med allehanda strukturreformer väckt det dåliga samvetet till liv? Vad är då bättre än att ”trösta” sig med att de tokiga ålänningarna vägrar acceptera samma utveckling.

För att ge Mikael Sjövall ett konkret bevis på hur svenskspråkigheten upprätthålls i praktiken ska jag berätta om fallet Clas Ohlson. När den svenskägda koncernen landsteg på Åland 2013 mottogs etableringen givetvis positivt. Snabbt visade det sig dock att butiksledningen tänkte sig att ha finskspråkig reklamradio och började även skicka ut fakturor på finska. Orsaken var att etableringen gjordes från öster och därmed var det finska som skulle gälla även på Åland.
För att göra en lång historia kort tillskrev jag personligen koncernledningen och på rekordtid kom svaret att Clas Ohlson givetvis ska respektera Ålands svenskspråkiga status till alla delar. Så är också fallet. Jag behövde inte ens lyfta fram det faktum att företagets näringsrätt förutsätter att verksamheten bedrivs på svenska.

Vad som slog mig redan före Sjövalls famösa angrepp var den självklara frågan: hur kan Clas Ohlson i sin finländska kundhantering totalt sakna svenskspråkig service? Det måste ju finnas otaliga finlandssvenska storkunder i form av kommuner, institutioner, föreningar etc. som har ett etablerat och därmed ett för Clas Ohlson viktigt kundförhållande. Vi ålänningar må vara starka i vår egen språkliga identitet men vi vore nog tacksamma om finlandssvenskarna i högre grad markerande sin existens i vardagen.