Rättspraxis bara för majoriteten?

Hans-Göran Rosenlund, jurist och ordförande för Finlandssvensk Samling, har på senare tid lyft fram det som borde vara en självklarhet i tvåspråkiga Finland: att utslagen från högsta domstolen (HD) borde ges även på svenska. Dagens praxis är att alla avgöranden publiceras enbart på det språk som använts under själva domstolsprocessen. Därmed är inslaget av rättspraxis med svenska som utgångspunkt oerhört begränsat i dagens Finland. Samma krav på en fungerande tvåspråkighet borde förstås ställas på högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Ifråga om förvaltningsrätt i alla dess former har HFD samma styrande effekt som HD: utslagen blir vägledande (prejudikat) för hur de lägre domstolarna ska tolka lagstiftningen.

Ett rättssamhälle där inte alla medborgare och yrkesutövare åtnjuter lika behandling är ett samhälle präglat av ojämlikhet, i detta fall mellan de två språkgrupperna finska och svenska. Det är direkt märkligt att rådande praxis inte ifrågasätts i högre grad. Vi vet redan att det är en ren omöjlighet att utbilda sig till jurist inom Finlands gränser utan minst sagt goda kunskaper i finska. I själva verket är det också en omöjlighet att göra ett heltäckande professionellt juristarbete utan att besitta djupa kunskaper i finska. När det saknas såväl bakgrundsmaterial (utredningar) som rättspraxis (via HD/HFD) på svenska så är Finland även i detta avseende ett tvåspråkigt land enbart utgående från landets grundlag, inte i verkligheten.

Denna språkproblematik är ett bra exempel på hur intimt förknippat Ålands språkliga vardag är med det svenska språkets tillstånd i Finland: när svenskan trängs undan även i den offentliga sfären öster om Skiftet, får det automatiskt effekter för ålänningarna. Sedan hjälper det oss inte att vi har en självstyrelselag som stadgar att "ämbetsspråket" är svenska, att undervisningsspråket i åländska skolor är svenska och att Finlands regering har ett avgörande ansvar för att "information och föreskrifter" rent allmänt ska ges på svenska till ålänningarna.

Egentligen har Åland ett trumfkort som vi varit dåliga på att utnyttja: självstyrelselagen är tydlig med att bestämmelser som skall gälla på Åland ska finnas tillgängliga i svensk språkdräkt. I klartext betyder detta att den åländska kampen för att få de allmänt bindande kollektivavtalen översatta till svenska framstår som direkt absurd med tanke på den för finska staten tvingande bestämmelsen. Redan med stöd av denna med grundlag jämförbar lag borde de ansvariga ministrarna i Helsingfors ha tagit sitt ansvar. Nu blev det förbättringar först efter samordnade insatser av Ålands Näringsliv, landskapsregeringen och riksdagsledamoten Elisabeth Nauclér. Och framför allt först efter det att de rättsövervakande instanserna backat upp de självklara kraven.

Frågan om de högsta rättsskipande instansernas språkliga praxis – och på längre sikt förmågan att hantera svenska som processpråk – är en fråga självstyrelseorganen bör ta på största allvar. Inte bara en ideell förening som Finlandssvensk Samling. Allting tyder på att just svenska språkets ställning kommer att bli en allt större vattendelare mellan Åland och Finland. Ifall vi från åländsk sida ska ha någon som helst framgång måste vi börja med de områden där vi har lagen på vår sida.