Ett Åland som hjälper eller stjälper?

Är Åland en tillgång eller en belastning i finlandssvenskarnas kamp för svenskans ställning i Finland? Finlandssvensken Mikael Sjövall var tydlig i sin kritik av ”Fredens öar” då han i HBL 2.1 anklagade oss ålänningar för att köra vårt ”eget extrema enspråkiga race”. Hittills har väl vi ålänningar själva tvärtom sett oss som finlandssvenskarnas sista språkliga fäste att luta sig emot allt medan svenskan i Finland sakta reduceras till ett utpräglat hemspråk. Även om den åländska självstyrelsen och den mer grunda finlandssvenska kulturautonomin gör att vi lever i två helt olika verkligheter har vi dessutom från åländsk sida betraktat oss som förenade i en sorts språklig ödesgemenskap: sviktar svenskan i Finland drabbar det ju bägge parter, om än på olika sätt.

Mikael Sjövalls anklagelser om att det åländska sättet att värna om det svenska språket präglas av hysteri – på basen av debatten på sociala medier ett påstående som dessutom delas av en del finlandssvenskar – vänder totalt upp och ner på den ovan nämnda bilden. Mer sansade och insatta bedömare som Kenneth Myntti och Jan Sundberg har skridit till både snabb och välformulerad motoffensiv i ett försök att underminera Sjövalls historielösa attack. Utan ett historiskt perspektiv är det lätt att raljera med ålänningarnas försök att säkerställa svenskan ställning i alla lägen.

Hur är det då möjligt att vissa finlandssvenska kretsar gärna attackerar Åland? Kan det bero på en lätt urvattnad finlandssvensk identitet, en identitet präglad av att befinna sig i det ständigt finska bruset? Eller är det så enkelt att det egna misslyckandet med att säkerställa vård på svenska bl.a. för de äldre, svenskans tynande tillvaro inom myndighetsapparaten och ytterst försvagade ställning i samband med allehanda strukturreformer väckt det dåliga samvetet till liv? Vad är då bättre än att ”trösta” sig med att de tokiga ålänningarna vägrar acceptera samma utveckling.

För att ge Mikael Sjövall ett konkret bevis på hur svenskspråkigheten upprätthålls i praktiken ska jag berätta om fallet Clas Ohlson. När den svenskägda koncernen landsteg på Åland 2013 mottogs etableringen givetvis positivt. Snabbt visade det sig dock att butiksledningen tänkte sig att ha finskspråkig reklamradio och började även skicka ut fakturor på finska. Orsaken var att etableringen gjordes från öster och därmed var det finska som skulle gälla även på Åland.

För att göra en lång historia kort tillskrev jag personligen koncernledningen och på rekordtid kom svaret att Clas Ohlson givetvis ska respektera Ålands svenskspråkiga status till alla delar. Så är också fallet. Jag behövde inte ens lyfta fram det faktum att företagets näringsrätt förutsätter att verksamheten bedrivs på svenska.

Vad som slog mig redan före Sjövalls famösa angrepp var den självklara frågan: hur kan Clas Ohlson i sin finländska kundhantering totalt sakna svenskspråkig service? Det måste ju finnas otaliga finlandssvenska storkunder i form av kommuner, institutioner, föreningar etc. som har ett etablerat och därmed ett för Clas Ohlson viktigt kundförhållande. Vi ålänningar må vara starka i vår egen språkliga identitet men vi vore nog tacksamma om finlandssvenskarna i högre grad markerande sin existens i vardagen.