onsdag 29 januari 2014

Åländsk vindkraft snart en krisande framtidsbransch?

Med varmt hjärta har undertecknad och många med mig glatt sig över att åländska vindkraftsaktörer rätt länge stått för närmare en fjärdedel av örikets totala elbehov. En fantastisk siffra om vi jämför med Sveriges motsvarande andel om sju procent och Finland som inte lyckats nå ens upp till en procent av årsproduktionen. Samtidigt var framtidsutsikterna för våra vindaktörer till för bara något år sedan oerhört positiva. Våra duktiga vindbolag hade beredskap att med hjälp av de gynnsamma vindarna till havs åstadkomma vindparker som inte bara skulle ha täckt hela Ålands sammanlagda årsbehov utan till och med skapa utrymme för export av el. För att underlätta de ambitiösa planerna gick lagtinget med på Ålands största offentliga satsning någonsin genom att ge klartecken för den s.k. Finlands-kabeln.

120 miljoners-satsningen österut tryggar Ålands elförsörjning i händelse av strul med Sverige-kabeln. Men samtidigt öppnar den nya kabeln upp för export av vindkraftsel i stor skala. Men frågan är nu om den lovande framtidsbranschen snabbt är på väg att bli en krisbransch? Låga energipriser i kombination med stor osäkerhet om hur det ska bli med den planerade anslutningen till det finska inmatningssystemet plågar branschen. Istället för etableringen av nya vindmöllor talas det istället om nedplockning av befintliga vindkraftsverk. För alla oss elkunder är det förstås trevligt med låga elpriser men nog känns det hemskt om den lovande framtidsbranschen är på väg in i en fullskalig kris.

Landskapsregeringen har länge stångats med motvilliga tjänstemän i Helsingfors för att få gehör för budskapet om att Åland kan ge Finland en mycket stor hjälpande hand för att nå det uppställda målet för förnyelsebar energi. Politikerna inser det vettiga i ett arrangemang som gynnar bägge parter men klarar de kampen med tjänstemännen? Under tiden tickar klockan och frågan är om den hinner klämta över minnet av åländsk vindkraft när den var som störst innan förhandlingarna förts till ett lyckosamt slut?

måndag 13 januari 2014

Samhällreformens första prövning

Den åländska samhällsreformen har råkat ut för en rätt väntat kall motvind från den kommunala sektorn. Det är svårt att hitta några riktiga entusiaster bland de verksamma på kommunal nivå. Sedan spelar det ingen roll om det är fråga om de förtroendevalda eller tjänstemännen. Ingen är pigg på att stiga på reformtåget. Orsakerna till motståndet må variera - slutsatserna förefaller vara lika negativa till sin utformning.

Allting tyder på att det som främst kan räddas av den omtalade reformen är den s.k. Susanne-gruppens förslag om att delar av socialvården ska överföras i en ny gemensam kommunal myndighet döpt till Kommunernas socialtjänst (KST). Själva boägget i KST blir i så fall specialomsorgen som ju redan är organiserad gemensamt genom det för kommunerna obligatoriska Ålands Omsorgsförbund.

Till KST:s kommande verksamhet planeras även barnskyddet, handikappservicen och missbrukarvården. Tre samhällsområden där kostnaderna för kommunerna är omöjliga att förutse på lite längre sikt. Det är därför det nu talas om att den kommunala kostnaden för KST ska ses som en sorts försäkringspremie: genom att delta i KST så har en kommun en trygghet i att kostnaderna till denna del aldrig kan bli astronomiska i förhållande till den egna ekonomiska bärkraften.

Men som redan konstaterats så tvekar kommunerna och det är främst två motiveringar som jag fäst mig vid, bägge lika angelägna att ta i beaktande. Dels handlar det om att kostnaderna totalt sett kommer att stiga jämfört med dagens utgifter (i vissa fall riskerar kommunerna en ordentlig tilläggsnota). Dels finns det en stor oro inför konsekvenserna för den befintliga personalen på dagens kommunkanslier. Här finnns det flera frågetecken som behöver få ett svar inom en snar framtid.

Smakbyn i Sund
Åländsk Center gör sitt för att få samhällsreformen att lyfta genom att på lördag 18/1 anordna en diskussion i Smakbyn i Sund. Det blir även en utmaning att få Centern som parti att hitta en gemensam linje i det fortsatta arbetet. Medan processen med reformen pågått i LR:s regi har nämligen kommunerna på egen hand tittat på andra modeller för att sköta de utpekade ansvarsområdena i gemensam regi. Ska resulttet av samhällsreformen bli ett fördjupat och breddat saamrbete kommunerna emellan - utan LR:s och lagtingets direkta inblandning?

Idag förefaller utgången rätt oviss. Hoppas bara att tillräckligt många kommunala aktörer betänker den demografiska trenden och möjligheten att med tillkomsten av ett KST erhålla en långsiktig
ekonomisk uppbackning från självstyrelseorganens sida.

fredag 3 januari 2014

Kan vi åstadkomma ett mirakel?

Lördagen den 4 januari skjuts startskottet för Britt Lundbergs kampanj med sikte på inval i Europaparlamentet. Det kommer att bli en lång och bitvis tuff resa eftersom valet hålls först den 25 maj (förhandsröstningen startar 14 maj). Men tiden kommer sannerligen att behövas eftersom ambitionen är inställd på inval. Resultatet skulle bli historiskt eftersom det med största sannolikhet inte går att upprepa bedriften. Nu har vi en energisk och social kvinna med gedigen erfarenhet och som inte spar på krafterna. SFP-listan innehåller flera tunga och meriterade namn men ingen har som Britt en stabil egen väljarbas att luta sig mot.

Visst krävs det ett smärre mirakel för att uppfylla målet med att få Britt till Bryssel. Miraklet är dessutom tudelat; först ska SFP lyckas med bedriften att samla över 110.000 röster, helst ännu fler. Sedan ska inte röstdeltagandet i Finland stiga uppåt i någon högre grad för i så fall räcker inte SFP:s underlag till.
Den åländska delen av miraklet är att få tillräckligt många ålänningar att ta chansen att medverka till Ålands historiska inbrytning. Ifall alltför många föredrar sofflocket så har Britt förlorat kampen före den ens har börjat. Här har vi utmaningen för de tre partierna Centern, Liberalerna och Moderaterna som tagit ansvaret för Ålands vidare EU-öde: ålänningarna måste engageras över alla partigränser.

Personligen var jag kanske lite naiv i min förhoppning om att samtliga åländska partier skulle sluta upp bakom Britt Lundberg. Vi har ju bakom oss fem år av konkreta besked om vad samarbetet med SFP har för betydelse för ålänningarna. Men tyvärr valde Ålands Framtid att stoppa huvudet i busken medan sossarna, tydligt splittrade i frågan, valde att satsa på en finlandssvensk socialdemokrat i EU-valet.
Förhoppningsvis kommer de åländska väljarna vid nästa lagtingsval ihåg vilka partier som är beredda att axla ett ansvar för örikets framtid i alla lägen, inte bara när det gynnar det egna partiet.