Stark längtan efter självständighet skakar om

Ålands Framtid har äntligen lyft sig till att åter försöka göra verklig skillnad i åländsk politik. Senaste veckas seminarium med inbjudna gäster från högaktuella platser som t.ex. Katalonien var ett bra initiativ även om den klena uppslutningen säkert var en besvikelse. Trots flera intressanta föreläsare som bl.a. Högni Höydal från Färöarna var auditoriet inte ens halvfullt och vi var väl bara fem lagtingsledamöter som valde att prioritera tillfället i hård konkurrens med mycket annat.

Skottlands flagga

Även om skottarnas och katalanernas kamp för självständighet har rätt liten relevans för oss ålänningar - vi pratar ju här om nationer med 5 respektive sju miljoner invånare - så är det ändå intressant att ta del av deras politiska processer. Särskilt iögonfallande är hur vitt skilt London och Madrid behandlar sina respektive folkrörelser. London gav från början de skotska nationalisterna sin välsignelse medan regeringen i i Madrid fortsätter traditionen med att förneka katalanernas nationella identitet.

Kataloniens flagga

Vilken taktik är den bästa sett ur centralstatens synvinkel? Personligen är jag övertygad om att vi inom tio år ser ett självständigt Katalonien ta sina första stapplande steg medan London kan glädja sig över att skottarna stannat kvar inom familjen - om än med större rätt att reglera den egna vardagen. Det enda som kan förändra den brittiska situationen är att den engelska regeringen inte förmår uppfylla de löften som de tre ledande partiledarna gav utfästelse om dagarna för den skotska folkomröstningen.

London har alltså klokt nog valt ett demokratiskt handlande istället för att som Madrid både hota och försvåra strävandena till frigörelse. Spanien har förstås i motsats till andra EU-länder ett blodigt förflutet i o m att särskilt baskerna inte dragit sig för att ta till vapen och bomber i sin kamp för självständighet. Vad händer om katalanerna går sin egen väg? Faller Spanien sönder? Oavsett vilka farhågor som än styr den spanska statens taktik, börjar klockan klämta för en politik som mer påminner om Franco-regimens förtryck än om en modern EU-stat.

EU:s roll i allt detta? Så fort EU dras fram i frågor som är kopplade till medlemsländernas inre problem och konflikter, är det viktigt att komma ihåg att även om unionen formellt sett vilar på starka demokratiska principer så är ändå EU-kommissionen tandlös när det gäller att hålla ordning på de nationella regeringarna. Se bara hur Ungern tillåts rusta ner sin demokrati och till och med skyddas av starka högerkrafter inom unionen. Ändå tror jag att EU-medlemskapet bidrar till att Madrid undviker att med hjälp av militära medel stoppa den katalanska processen.

FN:s tidigare generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali förutspådde i slutet på förra seklet att världens flora av stater skulle fördubblas till ca. 400 inom en snar framtid. Alla inneboende spänningar inom enormt många av dagens stater, ger förstås en vink om att detta är möjligt. Men samtidigt ger de blodiga konflikterna i omvärlden oss ett krasst besked: det är inte med lag utan med blodspillan nya länder i regel kommer att födas. Vi kan bara hoppas att i alla fall EU-länderna ställer sig ovanför våldets väg.