Europeiska Centralbankens (ECB) beslut om att bokstavligen ösa in tusen (1000) miljarder euro i ekonomin vittnar om en desperation av stora mått. Med en knapptryckning skapas ur tomma intet en kapitalinjektion av sällan skådat slag. Euron sjunker i värde eftersom tillgången på pengar ökar enormt under kort tid och på ett sätt som har ingen återkoppling till euro-zonens ekonomiska styrka.
ECB gör nu exakt som USA:s motsvarande organ Federal Reserve (Fed) har gjort under en längre tid: köpt stats- och bostadsobligationer för ofantliga belopp varje månad. Som mest rörde det sig om 85 miljarder dollar per månad. Effekterna av sistnämnda åtgärder har varit starkt ifrågasatta men en sak är säker: USA har fortfarande en sådan ekonomisk styrka att dollarn förblir stark trots att sedelpressarna gått varma.
För ECB har det förmodligen handlat om att välja mellan pest eller kolera. Antingen accepterar centralbanken en fallande prisspiral som bara fördjupar nedgången eller så görs en penningpolitisk åtgärd under mottot bära eller brista. Nu blev det "kvantitativa lättnader" till ett belopp som överträffade de flestas förväntningar.
Det överraskade i alla fall mig att EU:s ekonomiska motor Tyskland böjde sig för ECB-majoritetens storsatsning. Eller det är kanske fel med en formulering som indikerar att tyskarna frivilligt gick med på en åtgärd som utan tvivel kommer att försena de i sig plågsamma reformerna i de särskilt skuldsatta euro-länderna.
ECB har oavsett konsekvenserna köpt sig en period av artificiell återhämtning. Den stora frågan är om denna ekonomiska dopning räcker till eller bara försenar oundvikliga reformer i likhet med den åtstramning som skakat om den grekiska statens grundvalar. En annan fråga är vad som händer när Grekland snart åter står på ECB:s tröskel och ber om mera stödlån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar