Babsan väckte liv i fredade statusen!

Hej!

2 december 2013 höll jag Centerns gruppanförande rörande förslaget till s.k. policy för Ålands demilitarisering och neutralisering ( D & N ). För den som vill läsa lite om åländsk närhistoria rekommenderas texten nedan!

Mvh

Harry

__________________

C-gruppen välkomnar varmt föreliggande förslag till policy för Ålands demilitarisering och neutralisering. Liksom så mycket annat i vår värld är det säkerhetspolitiska läget i ständig förändring och för åländsk del ställer örikets icke-militära status särskilda krav på vaksamhet för att möta nya utmaningar. Landskapsregeringens förslag till policy redogör på ett mycket tillfredsställande sätt för vad dessa utmaningar består av.

För C-gruppens del hoppas vi att den gemensamma önskan om en s.k. policy ska fortsätta att bidra till åländsk enighet om dess slutliga utformning. Slutmålet bör underlättas dels av att arbetet startades upp under Viveka Erikssons första regering för drygt 4 år sedan och förs nu till beslut av sittande landskapsregering, dels av att samtliga partier har haft och kommer att ha fortsatt möjlighet att påverka policyns utformning.

Allvaret bakom det dokument som nu förs till lagtinget för behandling understryks förmodligen bäst av att vi här har själva fundamentet för Ålands särställning. Med 1856-års konvention om Ålandsöarnas demilitarisering skapades en särskild europeisk offentlig rätt som inte bara överlevt bl.a. två världskrig, Finlands självständighet och landets EU-inträde utan t.o.m. förstärkts av alla dessa händelser på ett remarkabelt sätt.

Det finns förstås otaliga episoder i åländsk historia som skulle vara värda ett omnämnande en dag som denna. Likaså många åländska aktörer som på olika sätt bidragit till att dagens ålänningar med fog kan säga att vi lever på Fredens öar. Tillkomsten av Ålandskonventionen år 1921 är givetvis central vid alla analyser av D & N. Jag har själv i centerns gruppanförande valt att göra avstamp i Ålands EU-process eftersom det är en närhistoria jag själv och många andra i detta parlament har starka personliga minnesbilder av.

Det är ganska exakt för 20 år sedan dåvarande lantrådet Ragnar Erlandsson och Finlands utrikesminister Heikki Haavisto räddade EU-förhandlingarna mellan Mariehamn och Helsingfors från total kollaps. När den åländska delegationen vandrade in i UM:s lokaler på Skatudden hösten 1993 visste vi inte utgången av den kommande förhandlingen. Finlands EU-förhandlingar började komma in i slutskedet och av för mig okända skäl hade statsmakten valt att ta in Åland så sent som möjligt i processen. Ännu en tidsförlust på axeln Mariehamn-Helsingfors – efter mer än ett och ett halvt år av förhandlingar – eller t.o.m. en total vändning ifråga om Ålands kommande EU-relation, hade skapat en situation vars konsekvenser är svåra att förutse. Men på punkt efter punkt klargjordes den åländska hållningen och på punkt efter punkt förklarade utrikesminister Haavisto att den åländska positionen kunde accepteras. En lättnadens dag för oss alla.

Svåraste nöten att knäcka var inte oväntat just frågan om Ålands icke-militära status. Till den delen utmynnade diskussionerna i en gemensam deklaration undertecknad av lantrådet Erlandsson och utrikesminister Haavisto där Finland för första gången deklarerade att det förstående EU-medlemskapet inte skulle påverka Ålands folkrättsliga status.

För många av dagens åländska politiker kanske det är svårt att föreställa sig den totala låsning som Ålands demilitarisering och neutralisering förorsakade. Vi måste dock minnas att EU-förhandlingarna följde direkt efter en period av allvarliga slitningar mellan Åland och Finland. Allt beroende på att den finska marinen under perioden 1988-1990 på allvar testade den åländska befolkningens inställning till den fredade statusen.  Marinens härjningar i de inre åländska vikarna ackompanjerades av militära hökars budskap om att det var dags att militarisera Åland.

Mitt i allt detta steg en handfull idealister fram och väckte ålänningarna till insikt om att det fanns en kamp väl värd att kämpa. En dag som denna då vi kan ägna kraften åt att diskutera hur vi kan stärka Ålands status, finns det anledning att än en gång tacka Barbro Sundback, numera bortgångne kyrkoherden Stefan Snellman m.fl. för en aktion och ett mod utöver det vanliga. Många ålänningar hade önskat ha modet att öppet demonstrera mot kanonbåten Turunmaas PR-besök i Mariehamn i augusti 1988 men bara några hade styrkan att utstå spott och spe. Här kan vi tala om en vändpunkt i Ålands självstyrelsehistoria!

Demonstrationen blev nämligen ett startskott för ett uppvaknande om vilket ansvar ålänningarna hade för Ålands särställning till denna del. Thusse Eriksson har för alltid skrivit in sig i den åländska historien som självstyrelsens kyrkstöt. Det vore inte mer än rätt att tillskriva i synnerhet Barbro Sundback samma betydelse ifråga om Ålands icke-militära status. Demilitariseringens kyrkstöt!

Med tanke på de rubriker och känslor som de finska krigsfartygen skapade i slutet på 1980-talet på bägge sidor om Skiftet är det fortfarande för mig personligen en gåta hur den nu gällande självstyrelselagen kunde lotsas genom Finlands riksdag parallellt med den hätska polemiken. Även president Koivisto har i sina memoarer gett uttryck för sin bitterhet över att ålänningarna vände den finska marinen ryggen.

Uppvaknandet kring demilitariseringen och neutraliseringen resulterade dessutom förvånansvärt snabbt i att Åland övergick från att vara ett relativt passivt objekt till att vara ett aktivt subjekt, till att bli en aktör i allt som gäller Ålands status till denna del. Ett synligt resultat av just denna dramatiska förändring är det nu aktuella förslaget till policy.

Jag konstaterade redan att Finlands och därmed Ålands EU-anslutning blev en framgång på det folkrättsliga området. Finland avgav – mer eller mindre frivilligt – en särskild förklaring om Ålands särställning inför unionens samtliga medlemsländer 1994. Den största framgången blev dock den s.k. preambeln eller inledningen som fogades till Ålands EU-protokoll, helt utan Finlands vetskap!

Passusen i Ålandsprotokollet, jag citerar: ”Med hänsyn till Ålands särställning enligt folkrätten”, citatet slut, har gett upphov till allehanda tolkningar under årens lopp. Idag tycks dock de flesta acceptera att denna formulering täcker in hela Ålands status. Alltså såväl autonomin som D&N. Jag vill dagen till ära passa på att lyfta fram nuvarande lagtingsdirektören Susanne Erikssons insats som själva upphovsmakaren till preambeln, som sedan inspirerade oss EU-förhandlare i den fortsatta processen.

Har då den finska militären gett med sig och accepterar att Ålands särställning förblir status quo? Efter flera för Ålands vidkommande direkt upprörande säkerhetspolitiska redogörelser från Finlands regeringar under de senaste decennierna, tycks svaret i ljuset av 2012-års redogörelse på frågeställningen vara jakande. Även om formuleringarna rörande Åland är korthuggna så är de ändå sakliga och placerade i sitt rätta sammanhang. 

De kommande hörandena i självstyrelsepolitiska nämndens regi kommer säkert att leda till ytterligare preciseringar av policyns linjedragningar men i  det stora hela utgår vi från Centerns sida från att vi nu har en strategi som kan antas enhälligt av lagtinget.

När vi riktar blicken framåt finns det två utvecklingsförslag som Centern gärna ser att blir föremål för diskussioner i nästa steg. Det första är förslaget om att det anordnas en s.k. granskningskonferens vid vilken signatärmakterna och alla andra länder som anser sig ha intresse av Åland status bereds möjlighet att analysera tillämpningen av Ålandskonventionen.

Det är högst normalt att internationella konventioner är föremål för dylika granskningskonferenser och det är egentligen märkligt att vi från åländsk sida inte aktualiserat denna möjlighet. Särskilt med beaktande av den finska gränsbevakningens balanserande mellan civila och militära uppgifter vore det välkommet med en konferens som klarlägger fakta.

Det andra utvecklingsförslaget är mina kolleger i självstyrelsepolitiska nämnden ytterst medvetna: att Ålands D & N ska ses som ett permanent arrangemang, en s.k. objektiv regim, som alla världens stater har att respektera. Det är få arrangemang i världen som kan påräkna sig statusen som permanent och tvingande för världssamfundet (ex. Suezkanalen). Från åländsk sida har vi all anledning att aktivera en diskussion om hur Ålands status ska kunna erhålla detta ultimata erkännande.

Ålandsregimen är unik både till sin konstruktion, uppkomsthistoria och tidsutdräkt med över 150 år på nacken. Redan 1920 ansåg Nationernas Förbunds juristkommission att en särskild europeisk rätt skapats med utgångspunkt i det s.k. Ålandsservitutet från 1856. Ålands status blev sedan föremål för två internationella överläggningar 1921 i Nationernas Förbunds regi. Därefter har Ålandsregimen förstärkts av såväl nya fredsfördrag och – som pricken över i:t – även erhållit ännu ett internationellt samfunds fullständiga erkännande, dvs EU.

Från C-gruppens sida skulle vi gärna se en doktorsavhandling med fokus på denna framtidsfråga. Och det vore naturligt att lagtinget bidrar med forskningsanslag.

S l u t